Fulle ensemble med Lars Arvidson som solist. Ungdomskörerna Adolf Fredrik kyrkas ungdomskör och Hägerstens ungdomskör. orkester Rebaroque. Markus Gårder.

Full ensemble med Lars Arvidson som solist. Ungdomskörerna Adolf Fredrik kyrkas ungdomskör och Hägerstens ungdomskör. orkester Rebaroque. Markus Gårder.

Johann Sebastian Bach skrev inga operor, men som Victor Borge sa: ”Några av Bachs kantater är minst lika långa och tråkiga som operor”, och nu sätter alltså Folkoperan i Stockholm upp Bachs Matteuspassion med vokalgruppen The Real Group, ungdomskörer från Hägerstens och Adolf Fredriks församlingar i Stockholm, fyra solister och orkestern Rebaroque.

Man brukar säga att Johann Sebastian Bachs återerövring av världen efter några decennier i glömska började med Felix Mendelssohn Bartholdys nyuppförande av just Matteuspassionen i Leipzig 1829. Verket bearbetades för dåtidens publik, orkestrering och harmonik ändrades, över hälften av satserna ströks och solostämmorna anpassades för de sångare Mendelssohn hade till hands. Folkoperan har i sin önskan om att svara på frågan vad för slags verk Matteuspassionen är i tjugohundratalets Stockholm använt samma metod. En handfull arior har strukits, i princip alla recitativ och de flesta koraler och körer och man har anpassat en del musik för The Real Group och den utmärkta lilla ensemblen Rebaroque som här ensamma får agera de två orkestrar som Bach föreskrivit.

Tror man att det är Bachs Matteuspassion man ska få uppleva är det lätt att bli besviken, som mitt sällskap på Folkoperan sa: ”De har tagit bort Matteus ur Matteuspassionen”. Här finns ingen Jesus, ingen Judas, Petrus eller Pilatus, ingen biblisk passionsberättelse alls egentligen. Istället får vi passionerade berättelser om skuld, förlåtelse, kärlek och smärta från sångare och musiker i ensemblen i form av förinspelade, vackert filmade videoklipp projicerade på stor duk bakom scenen. Många berättelser är drabbande, inte minst altsolisten Janna Vettergrens om graviditet och förlossning, en förlossning vi till och med får se och vara med om. Direkt därpå sjunger hon dessutom Matteuspassionens kanske mest gripande aria, Erbarme dich, men greppet känns varken nyskapande eller fräscht. Vi översköljs av liknande berättelser dagligen i medier, inte minst i dokusåporna – samma kväll såg jag längdhopparen Mattias Sunneborn och hockeymålvakten Tommy Söderström gråta i Mästarnas mästare på SVT när de berättade sina historier ur livet.

solist Conny Thimander med korister från Adolf Fredrik kyrkas ungdomskör och Hägerstens ungdomskör. Foto: Markus Gårder.

Tenoren Conny Thimander med korister från Adolf Fredrik kyrkas ungdomskör och Hägerstens ungdomskör. Foto: Markus Gårder.

Den brittiske regissören Joshua Sofaer har med föreställningen på Folkoperan jobbat med små medel. Scenen består av ett antal trappsteg där kör, orkester och solister sitter i vanliga kläder på varsin snurrpall som de vänder mot solist, publik eller videoduk. I några fall finns det mer regi, men ofta är det bara direktivet ”stå när du sjunger och sitt när du är tyst” som gäller. Och det räcker. Inledningskören, som plötsligt bara börjar mitt i sorlet från publiken och de medverkande på scenen får håren på mina armar att resa sig.

Musikaliskt är det bitvis lysande; bassolisten Lars Arvidson höjer sig, inte bara bokstavligt (han är minst huvudet längre än de andra solisterna) över de andra, hans musikaliska och sceniska rutin märks och då är ändå inte de andra på något sätt dåliga. Conny Thimander äger en dramatisk tenor men har ibland problem att höras över orkestern och Hannah Holgersson ger oss en hjärtskärande Aus Liebe will mein Heiland sterben, här i svensk text av Magnus Lindman.

The Real Groups insats är mer svårbedömd. De sjunger till skillnad från de andra med mikrofon och använder sitt jazzidiom som ibland fungerar utmärkt, som i några koraler, eller när de likt Swingle Singers blir en del av orkestern. Men ibland blir det banalt, som i Anders Edenroths nyskrivna sång över Erbarme dich, Katarina Henrysons aria Ånger, bot (Buβ und Reu) eller beatboxen i Se Blixten, hör åskan (Sind Blitze, sind Donner). Jag kan tycka att det är synd att man inte utnyttjar The Real Groups bredd. De visade ju med sin skiva Stämning som de gjorde tillsammans med Eric Ericson att de även behärskar klassiskt körsjungande till fullo. De hade kunnat göra några av Matteuspassionens alla turbakörer på ett alldeles lysande sätt. Jag har alltid önskat få höra The Real Group sjunga madrigaler.

Endast vid några få tillfällen saknar man en dirigent som kunde fått styrsel på ritardandon eller slutkonsonanter, men Maria Lindal leder med säker hand sina styrkor från sin fiol. Annars måste även de lysande ungdomskörerna och kormästaren Christoffer Holgersson nämnas. Det finns hopp för kör-Sverige!

Matteuspassionen på Folkoperan lämnar många frågor. Vad handlade det egentligen om? Vad hade texterna om Jesus offerdöd med de personliga berättelserna på videoduken att göra? Regissören skriver i programbladet att han vill närma sig Bachs ursprungliga avsikt; men var inte den att just visa på försoningen genom döden på korset?

Trots dessa, kanske medvetna, frågetecken Folkoperan lämnar oss med är ändå slutkören, som återigen får mig att rysa av välbehag ett stort utropstecken. Omärkligt långsamt har ljuset i salongen tänts och plötsligt är vi alla, medverkande och åhörare, en del i det som sker. Gränserna har sprängts, vi bär varandras bördor och inväntar en glädjefull påskdag tillsammans.

tagged in 6recension