En levande kyrka kan inte välja om den vill eller inte vill vara en del av det kultursamtal som ständigt måste pågå i ett friskt samhälle. Med ett sådant menas inte främst reflektion om estetiska yttringar som teater, litteratur och konserter utan den kritiska dialog som samhället för med sig själv i till exempel tidskrifterna. Utan kritisk interaktion med den kultur som formar vår samtid blir nämligen både kyrkan och dess ärende i världen obegripligt för oss själva såväl som för andra. Vi behöver vara en aktiv del av det pågående offentliga samtalet eftersom det bara är genom en sådan dialog som vi behåller skärpan i de redskap som den kristna traditionen utrustat oss med. Alla de traditionella motiv som kyrkan står och faller med – sådant som skapelse, synd, dom, uppståndelse, försoning – är motiv som förlorar sin jordiska tyngd om de inte i varje tid rekapituleras, utmanas och återerövras i relation till den egna samtiden.
Därför kan vi inte heller betrakta vår delaktighet i kultursamtalet som ett särintresse i kyrkan, som de som råkar ha en sådan fäbless kan ägna sig åt på den tid som blir över. Vi behöver investera bredare och djupare än så. Om man betraktar den kristna kyrkan som något mer än en teoretisk abstraktion är dessutom de kyrkliga miljöerna i sig alltid redan kulturella uttryck. När kyrkan ses som en konkret gemenskap är kultursamtalet som sådant alltså inget man kan avvisa med mindre än att man också gör sig blind för sin egen kyrkliga (sub)kultur. Kyrkan är också ett kulturellt uttryck som mår bra av att exponeras för det kritiska samtalet.
I vår efterkristna kultursfär är en av Svenska kyrkans stora utmaningar att lära sig att navigera i ett landskap där vi som kyrka inte sitter på några statskyrkoprivilegier, utan istället måste förtjäna vår plats som en aktör bland många. Det innebär att vi inte innehar någon upphöjd position utifrån vilken vi kan tala maktspråk för att driva igenom vår egen agenda (även om vi ibland fortfarande agerar som om vi hade en sådan position). När spelreglerna och dagordningen till stora delar formas av andra blir utmaningen att ta plats som kyrka genom att formulera sig som ett kreativt och konstruktivt gensvar. Just detta kreativa gensvar är beroende av att kyrkan är aktiv i dialogen.
Frågan om kyrkans relation till kulturen handlar inte i första hand om att som kyrka försöka vara ”relevant” i samtiden genom att imitera det som samtidskulturen för tillfället håller fram som populärt. Att kyrkan måste ta plats i kultursamtalet handlar om något mycket mer grundläggande än att klä kyrkans budskap i mer samtidstillvända kläder för att bli mer tilltalande och därmed effektivare i sin evangelisation. Det skulle visserligen inte vara mig emot om kyrkan blir effektiv i sin evangelisation. Men som jag redan antytt är det större saker som står på spel. Vi är som kyrka beroende av det, eftersom det bara är i genuin interaktion med samtidskulturen som den kristna trons innebörd och konsekvenser överhuvudtaget blir synliga. Kyrkan kan aldrig gestalta evangelium på ett meningsfullt sätt vid sidan av, eller separerat från, alla de kulturella uttryck som kännetecknar den samtid som vi är sända in i. Teologen Jürgen Moltmann sammanfattar det enkelt: ”Kristen teologi är i grunden dialogisk teologi”. Det är bara i en ömsesidigt formerande kulturdialog som evangeliets konturer kan mejslas fram på ett sådant sätt att det gör verklig skillnad.
