Svenska kyrkan kritiseras ofta för vad den är, eller av dess vedersakare anses vara. Nästan aldrig utgår kritiken ifrån vad kyrkan inte är, vilket borde vara den rimliga utgångspunkten med tanke på att folkkyrkan är den överlägset dominerande bastionen – i antal tillhöriga, geografiskt, personellt, ekonomiskt, folkligt förankrad – mot sekulariseringen, materialismen och den radikalism, som dominerar vårt lands kulturutbud, ej minst i såväl public service-kanalerna som i de stora tidningarna.

Denna trygga organisatoriska plattform skall vi vara rädda om – oavsett vår teologiska hemvist.

Vem vill kasta ut barnet med badvattnet?

Och – ännu en fråga – vad kan ersätta Svenska kyrkan? Den som dristar sig till att försöka besvara den på ett sakligt och trovärdigt sätt tar en stor och säkerligen också högst medveten risk.

Det finns nämligen inget realistiskt alternativ till Svenska kyrkan. Den slutsatsen är inte detsamma som ett outsagt underkännande av katolska kyrkan och frikyrkosamfunden, vilka alla gör ett fantastiskt fint och berömvärt arbete och som folkkyrkan också har en del att lära av. De ekumeniska insatserna måste därför intensifieras. Det tjänar alla på, i varje fall alla, vilka som huvuduppgift ser det som Elisabeth Sandlund i tidningen Dagen kallar ”påkristning”. Ett svårt och långsiktigt arbete, förvisso, men alls inte omöjligt.

Och här måste då – och kan – Svenska kyrkan spela en dominerande roll med utgångspunkt just från sina resurser, som inledningsvis nämndes. Men då måste också kyrkan ändra sin strategi (om det nu finns en sådan), delvis förvandla och förnya sig i offensiv och orädd väckelseliknande riktning, som gör att den syns, hörs och blir mer respekterad än vad som i dag är fallet.

Utan Svenska kyrkan är nämligen kampen mot sekulariseringen, värdenihilismen och de sedan några år bakåt tämligen högljudda humanisterna förlorad och därmed – på längre sikt – också Sveriges plats i den västerländska kristna civilisationens gemenskap.

Mycket står alltså på spel för vårt lands sviktande kristenhet. Det är sant att många i Svenska kyrkan inte har insett detta, samtidigt som inomkyrkliga kritiker ibland hellre tycks ägna sig åt att ifrågasätta kyrkans renlärighet än åt det allt överskuggande helhetsperspektivet. En röd tråd är ”politikerstyret” i kyrkan och dess politiskt korrekta attityd. En och annan drar sig ej heller från att beteckna kyrkan som ett teologiskt korthus – en kyrka som inte längre har Jesus och Gud i centrum. I stället är det bara makten (för de förtroendevalda) som eftersträvas.

Delvis har märkliga uttalanden från ärkebiskopen Antje Jackelén i samband med hennes tillträde givit kritikerna vatten på sina verbala och semantiska kvarnar; men den flera decennier gamla kvinnoprästreformens surdeg, för dem som inte var med på noterna, spelar också fortfarande en viss roll: den lilla men krympande högkyrkligheten har svårt för att glömma och acceptera reformen och låter ännu sin bitterhet gå ut över den kyrka som givit dess företrädare så mycket. Här måste nämligen erinras om att det huvudsakligen är ett mindre och krympande antal i Svenska kyrkan prästvigda personer, som i bloggar och artiklar vädrar sitt missnöje med kyrkan.

Detta är djupt beklagligt, då just de med sina långa erfarenhet utgör en välbehövlig kraft mot avkristningen. Men tyvärr föredrar de att stå utanför det helt överskuggande målet, därför att de anser sig åsidosatta av sin egen kyrka.

Men de högkyrkliga har precis samma rättigheter och skyldigheter som alla andra präster i Svenska kyrkan, får bära kragen hela livet och är på intet sätt undanskuffade. Dock måste de förstås acceptera kvinnliga präster, precis som en förkrossande majoritet av ämbetskollegerna har gjort, liksom de förtroendevalda. Kvinnorna har kommit för att stanna som förkunnare i kyrkans predikstol, som vigsel- och begravningsförrättare, som präster på samma villkor som männen.

Detta är en kyrklig realitet, som alltså måste accepteras. Därför är det djupt beklagligt att vi inte (än) ser en mildare och mer ödmjuk inställning hos dem det vederbör i detta avseende. Svenska kyrkan har inte råd med ett fortlöpande grus i maskineriet, särskilt som den på demokratisk väg och i god ordning en gång har fattat beslutet att kvinnor är välkomna till prästämbetet, precis som de är i andra lutherska kyrkor i världen. Här finns ingen väg tillbaka sedan sex decennier!

Finns det då någon relevans bakom kritiken mot kyrkan för att ställa Gud och Jesus åt sidan och för att – som en eller annan hävdar – inte längre vara en kristen kyrka?

Nej, inte alls. Det räcker med att hänvisa till trosbekännelsen, som läses i varje gudstjänst, och till epistel- och evangelietexterna. Egentligen skall detta inte behöva sägas eller skrivas: om inte Svenska kyrkan är en kristen kyrka, vad är den då? Flera gånger har jag personligen ställt frågan till dem, som går så långt i sin kritik, men aldrig fått något svar.

Det är viktigt att presentera en sakligt grundad och konstruktiv kritik utan överdrifter av detta slag och vilka inte leder någon vart utan faller på sin egen orimlighet. Personligen är jag också den förste att erkänna nödvändigheten av att granska Svenska kyrkans fel och brister men reagerar med skärpa mot överdrifterna. Sådan kritik motverkar det som måste vara det allt överskuggande målet för all kristenhet i vårt land: att stoppa sekulariseringen och få till stånd en bred missionsoffensiv (evangelisation)!

Den som ser helheten struntar i detaljer och småtterier såsom inomkyrkliga personliga trätor och marginella problem. Den kloke missionsstrategen splittrar inte sina styrkor på olika håll utan sätter in dem, där faran är störst. Men han – eller hon – ser också till att manskapet är väl rustat, inte minst moraliskt, vill och vågar något och inte retirerar inför minsta lilla motstånd från den sekulära och radikala materialismens krafter.

Det är i en sådan kamp som Svenska kyrkan måste spela den avgörande rollen med tanke på dess särställning i landet och – inte minst – demokratiska förankring. Den folkvalda förtroendemannaorganisationen i kyrkan är en stor tillgång och vilken givetvis måste mobiliseras i den stora och långa kampen för att återkristna Sverige. Den kampen kan i sin tur ej bli framgångsrik, om kyrkan inte utnyttjar medierna och kommer ut i samhällsdebatten på ett helt annat sätt än vad som nu är fallet. En debattartikel i en regiontidning, exempelvis, kan få tusentals läsare, medan en predikan kanske lockar bara en handfull kyrkobesökare.

Förvånande nog har inte våra präster – och förtroendevalda – upptäckt detta.

Väsentligt är att kyrkan ständigt har garden uppe i samhällsdebatten och med kraft och snabbhet reagerar mot allsköns destruktiva utspel, som nästan dagligen sköljer över oss med syftet att sudda ut kyrkliga traditioner, firandet av skolavslutningar, kyrkliga symboler och hela vårt kristna kulturarv. Det går inte att passivt sitta still i den kyrkliga båten och invänta en fiendereträtt.

Vad gäller medierna måste de dominerande tidningarnas kulturutbud särskilt uppmärksammas och bemötas på ett mycket offensivt sätt. Jag ser gärna inrättandet av en central Svenska kyrkans tankesmedja, samtidigt som de enskilda församlingarna bör utarbeta lokala strategier för den kyrkliga offensiven i det geografiska närområdet. Därjämte bör Svenska kyrkan se över sin egen mediepolicy – om den har en sådan värd namnet – och naturligtvis rusta sig för att vara den kyrka, som den INTE är i dag. Den måste följaktligen bli:

– tydlig och tala klarspråk om vad den vill vara såsom Guds röst på jorden, sanningens redskap, ondskans, orättens och osanningens borne fiende;

– orädd, offensiv, engagerad och mycket mer synlig än i dag;

– konsekvent och kraftfull men samtidigt varm och välkomnande;

– aktiv nationellt, regionalt (stiften) och lokalt (församlingarna);

– satsa hårt på att återfå förlorade tillhöriga och vinna nya;

Alltså måste kyrkan våga vara, och uppfattas som, en levande kyrka med stor famn och inte bara som en stor byråkratisk apparat.

Alla i Svenska kyrkan engagerade har ett ansvar för att kyrkan ej blott till namnet utan till gagnet blir den levande, demokratiska folkkyrka, som i generationer spelat en avgörande roll för Sveriges utveckling och utgjort en trygghet för vårt folk.

Sveriges folk är faktiskt än i dag ett kristet folk. Påstå inget annat! Det har kyrkan att ta fasta på och levandegöra! Vilket underbart faktum att bygga framtiden på!

tagged in nr11-rad8-egen