Under större delen av mitt liv har jag varit en vildsint arg religionsavhoppare. Ett före detta Jehovas vittne som inte ville veta av vad min uppväxt gjort mig. Det utanförskap den ställt mig i. Minnen av hur magen i åratal värkt av oro för hur jag skulle lyckas dölja min ensamhet under förmiddagspauser och lunchraster och håltimmar. Av hur jag jämt och ständigt blev ifrågasatt för vad jag gjorde och inte gjorde, och varför jag som en tröstätande liten Jehåååvasjävel inte deltog i födelsedagsfiranden, jul- eller påskpyssel, namnsdagar, skolavslutningar, nationaldagar eller några andra kvalitetsstämplat originalsvenska högtider överhuvudtaget.

Jag betraktade mig aldrig som en del av detta land.
Hade jag växt upp i en annan tankesfär hade jag troligen blivit självmordsbombare.
Så mycket uppdämd vrede som bodde inom mig, och så många hånfulla ord och blickar som samlats på hög likt handgranater och bombbälten i mitt explosiva inre.
Ältande navelluddstankar kletade fast sig vid mina hjärttrakter och hjärnbanor.
Minnesbilder av lärare som vände bort sina blickar när det stormade. Värkväxande tankar kring pojkvänner som skrattade ut mig.
När de inte slog mig.
Eller brände upp mina kläder och raderade mina hårddiskar.
Och spred lögner om mig i vänkretsarna och på kvarterskrogarna.

Med årens lopp började jag dra mig inom mitt skal. Jag spottade i kyrkor och rev sönder psalmböcker och bibelblad. Jag dumförklarade varenda människa som gick dit, oavsett om det gällde statskyrkor, katolska byggnader eller frireligiösa rum för Livets Ord och Jehovas vittnen. Till slut började jag leva upp till ryktena och missbruka människors känslor med en överdos av kramar åt höger och vänster. Jag gick bakom ryggar och jag ljög och skapade misstro och tårar och svartsjukligheter. Vad som kunnat vara eller bli kärlek vände jag till hat.

Men, kanske är vad vi kallar för elakhet i många fall egentligen missriktad förtvivlan?
Och kanske kan mycket förändras om jag du vi ni allesammans börjar med att förstå det.
Och tar av oss statusbågarna, och andra samhällsslipade deformeringsglas.
Och återvänder till den enkla insikten att makt kan brukas, och missbrukas.
Och nej, jag tänker inte döma dig, lika litet som jag tänker klandra mig själv.

Kanske var det på grund av all min ilska som jag emigrerade till sydeuropeiska breddgrader, avsade bekantskapen med det land jag aldrig trott var mitt.

Nu har jag flyttat tillbaka. Och jag har börjat tro att kullerstensgatorna kanske också är till för mig. Att även jag har ett modersmål, och en hemadress som älskar mig. Nej, min framtid behöver inte nödvändigtvis vara ateistens. Det har bland annat Kristian Lundbergs empatiska ord lärt mig. Det är vilsamt att lyssna på det existentiella grundackordet som ljuder både i tro och politik:

Kärleken som motståndshandling.

Det mest radikala en människa kan göra är att älska. Och nåden kan komma även till oss som sprungit bakom ryggen på oss själva och våra medmänniskor. Vi som hetat Saulus kan bli våra dagdrömmars Paulus. Vi som vägrat sätta foten i en enda kyrka och motsagt oss vår egen frihet i religionsavskaffandets namn.

Och dagar när solförmörkelsen sätter in igen, kommer jag på mig själv med att rastlöst googla och vrida och vända på Internet. Häromdagen stannade jag upp vid artiklar om och intervjuer med den där franska journalisten, Antoine Leiri. Han som valt att vägra hata dem som mördade hans hustru. Och för några ögonblick kunde jag se bortom mina egna vardagsbekymmer och tänka att det var kärlekskraft. Att han är ett livslevande bevis här i den värsta av världar på att kärleken, trots allt, är det största.

De mörka dagarna är många.
De återkommer ideligen.
De duggar tätt som höstregn och får huden att knottras och tankarna att frysa.
Allt snurrar på så fort, våldsdåden hinner knappt avlösa varandra.
I nyhetsrapporteringar av självmordsattacker och masskjutningar och knivmord och gisslantaganden.
I reseminnen av förtvivlat instängda människor som råkat födas på fel sida av murar och taggtrådsstängsel, och som långsamt tvingas gå under av rädsla och hunger och posttraumatiska stressyndrom. Om de inte bombas sönder och samman en dag när de tar en tur till grönsaksmarknaden. Som han, Allravärkligaste Vännen Min, som för en tid och ett oräkneligt antal tårar sedan tidsreste sig hela vägen upp till evigheten.

Jag vill skriva och tacka poeter och dramatiker, romanförfattare och journalister. För alla texter. Och kanske i synnerhet de som blev mina vänner och anförtrogna när jag gick vilse i gränsländerna mellan fantasi och verklighet. Under mina mardrömsstunder på andra sidan verkligheten då Kristian Lundbergs generösa ord umgicks med mig när ingenting annat hjälpte. De var gästfria och de lät mig vila. De gav mig en säng att sova i och bröd att äta. Kärleken de visade mig var villkorslös.

Det går att längta, bort och hem, utan att fördenskull känna sig ensam.
Och havet stavas numera frihet och skrämmer mig inte längre.

Jag vill skriva om en prepsykotisk tågfärd när jag tänkte att det inte fanns en nästa dag. Om hur jag till slut lyfte blicken från mitt navelludd och tittade ut genom tågfönstren och anade hur vackert havet var. Hur turkosskimrande Medelhavet var. Och att jag hade tur som färdades längs Costa Brava som skulle ta mig hela vägen till de dödas hemstad Portbou. Där jag fått för mig att jag, likt Walter Benjamin, måste ta en överdos bomullsmjuka sömnmedel för att kunna komma till ro. Istället kom jag till tro. Det var den rörelsen från förlorad till återfunnen som i förlängningen fick mig att sluta känna mig så vettskrämt jagad och konstant övergiven.

Kanske hade jag förläst mig på marxistiska teorier
och börjat förväxla andras livsöden med mitt eget.
Då, när min indiske pojkvän utvisades med en dags varsel
och tillvaron föll som ett korthus
och jag med den.

Kanske förstod jag något om solidaritetens och medmänsklighetens levda erfarenhet först när jag fallit hela vägen nedför trappan i Dani Karavans konstverk och slagit huvudet i glasskivan och hamnat i ett limbo som förvägrade mig havet och inte lät mig stiga uppför tunneln.

Och andetag efter andetag slutade jag känna mig ensam och skräckslagen. Istället började jag längta efter den blågröna havsbukten som också hade mitt namn inskrivet i sitt kollektiva minne. Och mitt förvuxna flickhjärta fick visst lov att slå många soltimmar till, där intill kyrkogårdens lugn. Nej, glaskupan framför mitt fallna ansikte behövde inte kväva mig. Det fanns ingen anledning att drabbas av andnöd eller klaustrofobi.

Jag vill skriva och tacka.
Jag vill säga att nåden kan komma förklädd som en diktsamling.
Och jag vet att jag citerar och upprepar mig.
Allt har redan skrivits och kanske gör det ingenting alls.
Kanske är det meningen att de återanvända orden ska få omfamna oss alla i dygnets slutna avdelningar.

Kanske var det i ögonblicket jag bestämde mig för att skriva kärleksbrev till universum
att gå från moll till dur och korrigera de känslomässiga felsluten.
Kanske var det så och då den här texten påbörjades.
Kanhända är jag naiv.
Kanhända är jag dagdrömsk.
Och kanske är det själva poängen.
Att vi som önskar intill vanvettets rand.
Vi som vägrar växa upp och sluta äta mjukglass.
Som tar babyspråk och ungdomshjärtan med oss.
Som fortsätter skriva omkring med våra barfotafötter
och önskar oss sommarlovade baddagar av Love and Peace and Understanding
till slut får just precis exakt vad vi vill.

Tack, Kristian Lundberg.
Tack alla mina poeter och dramatiker och romanförfattare för orden.
Tack för att ni skrev in mig i era texter redan på förhand, långt innan jag var född.
Tack för att ni bjöd in mig till era uppläsningar och middagar och runda bordssamtal och lät mig krypa i mjuka sparkdressar när jag inte längre kunde gå.

Kärleken finns och den paranoida psykosen behöver inte vara en slutstation.
Och även om vi allesammans skulle bli förföljda och mördade och undansopade kommer vi alltid att fortsätta älska. Och skratta, på riktigt äktallvar, i evigheters evighet.

Och aldrig mer ska vi vara rädda.
Vi är de eviga, nu snart.
Det har Kristian Lundbergs ord lärt mig.
Och kanske får en essätext lov att vara ett förtäckt kärleksbrev. Och en bön om förlåtelse. Liksom en önskan om att vi allesammans ska få omfamna varandra igen i Paradis och Himlar och Nirvanor. Kärt barn har många namn, och jag har inget emot mångspråkigheten. Den berikar, öppnar upp språkbarriärerna. Och låter oss alla vara barn på väg att lära oss nya grammatiker och ordföljder och prata precis som vi aldrig tidigare gjort och redan i förväg förstått att göra.

Du ska få ett
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Så skriver Kristina Lugn i sin diktsamling Hej då, ha det så bra!
Och mitt barnasinne har börjat tro att hon har rätt.

Hälsar en som kommit tillbaka levande från andra sidan verkligheten

tagged in nr11-rad4-ensam