Den 24/10 kl.15.40

Pip pip pip pip pip pip pip…
Våra åtta ingående telefonlinjers röda lampor lyser och piper oavbrutet.
- Barnmottagningen, går det att vänta litet?

- Nej, min Barn har Stora Feber kräks och blöder skriker skakar
hostar hickar kissar bajsar röda prickar kliar river
sover inte sover mycket väger litet väger mycket
säg när får han gå på dagis och när får jag komma till er
jag har många barn att passa och på jobbet stränga chefen
gillar inte sjukfrånvaro, snälla syster får jag komma…?!

I väntrummet väller det in. Det vimlar av vänliga vita rockar.
Ambulansers tjutande ton avbryter alla samtal.
Sofforna blir snabbt fullsatta.
Inget tycks hända i väntrummet,
bara klockans visare i korridoren sniglar sig runt runt runt.
Ur allas jagade ögon samma fråga: Min tur?…
Och så besvikelsen.

Vänliga vita rockar vimlar förbi.
Och så – äntligen! Doktorn kommer!
- Din pojke behöver egentligen läggas in, men tyvärr.
Det finns inga platser, måste spara, 2,5 miljoner.
Vänliga vita rockar väger lätt mot 2,5 miljoner.
Och med böjt huvud kränger den bleka modern tröjan över
barnets huvud igen.

Plötsligt hajar hon till mitt i rörelsen!
Ljudet kommer utifrån:
Pip pip pip pip pip pip pip, miljoner pip, 2,5 miljoner pip!
De snörvlande barnen glömmer att bita i klossen med gapande mun.
Doktorn tar långsamt stetoskopet ur öronen för att höra bättre.
Avspänt ammar zigenarmamman men stryker betänksamt sitt glänsande hår.
Jeansklädda mjukgoa hemmapappan står där med blöjan i handen, blöt.
Och svartögd professor från Chile glömmer svetsarjobbet på Kockums.

Hela trädgården är full med fåglar!
Alla träd alla tak hela gräset är täckt av tusen svarta svalor i högsta potens
De valde oss!
Valde vår sjukhuspark till sista anhalt före resan till Södern.
Vilket förtroende!
Tack!
Vad vill ni säga oss?
Ni ser, publiken är uppmärksam.
Vi har väntat så länge
här i vårt väntrum.

Den 24/10 kl.16.00

De svarta svalorna i parken betvingar oss.
Vi står i givakt, mitt i arbetsdagen.
De skall flytta nu.
Flytta till ett varmare bättre land, grönare.
Vi känner deras glädje, hör den.
Pip pip pip pip pip pip pip,
oändligt många pip.
i oändlig glädje.
En oratoriekör av glädje:
- Våra vingar är starka nu, vi prövar dem, se här!
Och de svarta svalorna rister otåligt sina starka vingar.
Man ser tydligt kraften.
Den skall räcka länge och långt.
- Vår frihet vinkar nu, vi prövar den, se här!
Och de svarta svalorna svingar sig jublande högt över taken.
Man märker fröjden,
den kommer att föra dem långt.
- Våra röster är klara nu, hör, vi övar dem!
Och de svarta svalornas jublande kör överröstar alla telefoners
och alla ambulansers ljud och alla skrik
och alla skratt och tjut i världen.

Nu!
Nu är stunden inne.
Uppbrottets stund.
Otåligt rister de svarta svalorna sina otåliga vingar.
Och så – på en given signal -
(given av vem?)
en kort sekund av tystnad.
Så det starka bruset av vingar.
De lyfter!
Lyfter!

Ett svindlande ögonblick är himlen svart av fåglar!
Sedan är allt som vanligt igen i vår tomma trädgård.

Dröjande börjar vi på nytt att röra oss
i riktning mot varandra.

Den 25/10 kl. 08.30

Ett ynkligt litet pip från telefonens röda signalknapp.
- Barnmottagningen, hallå! Är det någon där?

En ynklig liten röst:
- Min fjortonåring är död.
Hon tog tabletter
och så blåmärkena…

På lappen står det:
- Orkar inte leva utan kärlek
Orkar inte leva utan kärlek
Orkar inte leva utan kärlek
Å GUD!

Jag tittar ut genom fönstret.
Grå himmel, nästan kala träd.
Och flyttfåglarna, de gav sig av i går!

Men – på grenen där
en ynklig liten svala
med ett ynkligt litet pip.
Den kom inte med
Blev kvar här i kylan.

Jag öppnar fönstret på vid gavel, fort!
Ropar under tystnad, högt:

- Kära kära svala, kom hit kom nära!
Kära, nära nära!
Vi som blev kvar
låt oss hjälpas åt att överleva
här – i kylan!
Syster Lisa

 

Vad skriver du om och för vem?  Ja säg det. Vet inte. Det som vill bli skrivet just då. Har skrivit mycket, det mesta outgivet. Dikter, sånger, uppsatser, essäer, intervjuer, serier, större prosaverk, brev, fyra utgivna böcker. När jag jobbar i trädgården, då kommer inspirationen. Tankarna klarnar i den rena havsluften, När jag kommer in vet jag precis vad som vill bli skrivet. Men det måste vara på förmiddagen. Sedan förflyktigas det.

Lisbeth Nilsson föddes 1932 och bor vid Högklint, några kilometer från Visby. Hon har arbetat som sjuksköterska i drygt trettio år och har en fil.kand i litteratur- och konstvetenskap. 

tagged in 8poesi