Hon vaknar av tornsvalornas skriande. Det har hunnit bli tidig kväll och de flyger lågt över fälten, hit och dit mellan uthusen på gården. Sängen står under det öppna fönstret på övervåningen. Om hon häver sig upp och tittar ut kan hon se ända ner till byn. Det bländvita kyrktornets blanksvarta spira pekar rätt upp i himlen, som en påminnelse för de som inte kan hålla sig borta från frestelser. Hon har sett tillräckligt. Det hjälpte inte.

Hon ligger kvar på rygg och kisar upp på slöjmolnen. Det smärtar fortfarande. Augusti har aldrig förr gjort så ont. Innanför dörren till kammaren står resväskan packad och klar.

”Har hon inte kommit ner än?”

Tores röst från bersån låter så nära, som om han satt på sängkanten. Hon kan föreställa sig hur Maj ruskar på huvudet och reser sig för att plocka undan kaffekopparna från trädgårdsbordet. Vardagsporslin med rester av uppblött kardemummabröd i kaffesump skramlar mot plåtbricka.

”Borde du inte gå upp och prata med henne?”

Han får inget svar nu heller. Majs träskor sprätter iväg grus när hon lämnar honom och försvinner runt husknuten. Strax därpå hörs klampet på yttertrappan och farstudörren som öppnas och slås igen. Ljudet fortplantar sig i hela huset och hänger kvar en lång stund.

Ränderna i sängöverkastet har lämnat avtryck i ansiktet. Hon trevar med fingrarna över kinden och sträcker sig mot fönstret för att kika ut över fönsterblecket. Där sitter han och bläddrar i tidningen med sina grova händer. Han vänder fram en sida och viker tidningen dubbel. Ur bröstfickan på blåskjortan tar han fram en blyertspenna. Hjässan är blank och solbränd. Kepsen med svettfläckar ligger på bordet. Hon blundar och lägger sin hand mot svanken, så som han hade gjort när han hämtade henne vid stationen. Då var det försommar och luften var hög. Den skulle göra henne gott, hade man sagt. Innan hon visste ordet av satt hon på tåget norröver och nio timmar senare var hon framme. Där stod han utanför stationshuset och väntade på henne med handen skuggande över ögonen, samma hand som han en stund senare skulle stryka över hennes rygg när han ledde henne över gatan.

”Allt bra?” hade han frågat när de presenterat sig för varandra. Han hade sneglat på det som putade under klänningen. Hon nickade och ansträngde sig för att le.

Hon hade aldrig åkt lastbil tidigare. Hennes väska låg på flaket och hon visste inte var hon skulle göra av händerna. De styrde ut på landsvägen och hon lade märke till att han körde mjukt och försiktigt. De sa inte ett ord under hela bilresan till byn. Hon ville säga något om myrarna och de blå fjällkammarna bortom den täta granskogen, men någonting snörpte ihop sig i halsen.

I kväll ska de åka samma väg tillbaka. Så dags kommer solen att ha samma nyans som hjortronen Maj hade med sig hem igår.

Hon blundar och låter handen vila på magen. Det är märkligt hur fort man vänjer sig när förändringar kommer långsamt. Nu är det över och allt förväntas vara som tidigare. Kommer hon någonsin att vänja sig?

Kanske kan hon stanna här? Tänk om hon inte kliver på tåget hem i kväll? Tänk om hon bara tar adjö när han släpper av henne, säger att hon är tacksam för all hjälp men att hon klarar sig själv nu. Hon ska vänta tills han har åkt. Gå vidare till pensionatet längre neråt gatan. Skriva in sig med ett främmande namn och ta bussen i morgon. Kanske till Norge. Det kan inte vara mer än tio mil till gränsen. Och sedan då? Hon suckar och gömmer ansiktet i händerna.

Ytterdörren slår igen än en gång. Träskorna mot trappan. I gruset. Tornsvalornas skriande när de gör sina dyk över åkrarna. Och Maj som försöker låta behärskad, men inte lyckas särskilt bra:

”Jag har nog sett hur du tittar.”

Där sitter hon med armarna i kors över bröstet och söker ögonkontakt. Men nu är det Tore som är tyst, med blicken stint ner i korsordet.

”Gammal nog att vara hennes … Tänk dig för. Vi behöver dom där extra slanta…”

Maj tystnar tvärt. När det verkligen gäller räcker det med en blick.

Hon häver sig upp ur sängen och sätter ner fötterna på trasmattan. En husfluga svirrar omkring ovanför hennes huvud. Den studsar mot kammarens innertak, farligt nära flugpappret som svajar och skruvar sig, fram och tillbaka som en kladdig serpentin.

Hon reser sig försiktigt och känner efter. Går långsamt fram till tvättskåpet och fyller fatet med vatten ur kannan. Drar ut lådan undertill. Längst in ligger en oanvänd tvål med en ros präglad på ovansidan. Kanske är den kvarlämnad av någon före henne. Maj skulle aldrig slösa pengar på sådant.

Hon väter tvättlappen, baddar sig över pannan, kinderna, halsen. I urringningen och mellan brösten som spänner på ett sätt hon inte är van vid. Hon kliver ur underbyxorna och fäster kjolfållen framtill i linningen. Väter tvättlappen igen, gnider den mot rosentvålen och sedan in mellan benen. Stannar upp mitt i en rörelse, ser sig själv i spegeln som hänger ovanför tvättskåpet. Det är inte rättvist att hon ska stå här med skammen, så långt hemifrån och utan en vettig människa att prata med. Ingen som håller om henne och säger att allt ska bli bra. Den enda som visar empati här får bannor.

Hon kramar ur lappen i tvättfatet. Vattnet blir svagt rosa. Det är tre dagar sedan och hon blöder alltjämt. Hon gnider sig torr med den bruna handduken som hänger på sidan av skåpet. Stoppar in en bit vadd i den virkade bomullsbindan och fäster öglorna fram och bak i tamparna på gördeln. Hon plockar fram ett par rena byxor ur resväskan och stoppar ner de fläckiga i fickan på insidan av locket.

Färdigklädd ser hon sig omkring i vindskammaren. Om hon står på tå och sträcker upp armarna nuddar hon nästan taket. Hennes rum där hemma i stan är fyra, fem gånger större än det här. I varje hörn i paradvåningen står en piedestal med en ornamenterad kruka, en bronsbyst eller något annat som ska representera högre värden. Överallt blanka, tunga möbler i mahogny. Inte en trasmatta så långt ögat når. Hon brukar smyga barfota över de äkta mattorna och föreställa sig att det är gräs och mossa.

Hon sätter sig på sängkanten igen. Fönstret har stått på vid gavel dag som natt, hela sommaren. Hon har ändå fått hänga lakanen på tork varje morgon.

Mot slutet var det tungt i trapporna. Maj ville ha henne till att skura för att sätta igång det hela. Och putsa fönster. Tänk att det plötsligt blev så bråttom att få henne härifrån. Tore sa ingenting, men spände ögonen i Maj och sedan fick hon vara i fred. Det fick ta sin tid, och det gjorde det sannerligen.

De har tystnat i bersån. Kanske har de gått in. Eller ut på ägorna, åt varsitt håll. Klockan är snart sju. Om två timmar lämnar tåget stationen.

Knackningen mot dörren är försiktig. Tore öppnar och kikar in genom glipan. När han frågar om hon är redo ljuger hon och nickar. Hon reser sig och sträcker sig efter resväskan, men han är redan där och har greppat handtaget. Den ser lätt ut när han går framför henne i trappan. Han doftar varmt och hemma, men inte hennes ”hemma”.

Kvällssolen står lågt och strålar in genom de röda och gröna rutorna i fönstren på sidorna om farstudörren. I ljusgatan som landar på hallgolvet svävar dammet som i ett eget universum. Tore plockar ner hennes kappa från kroken under hatthyllan. Hon tar emot, tackar och nickar åt den stängda dörren till köket. Det enda som hörs är radion på låg volym. Hon borde ta adjö av Maj, men Tore ruskar på huvudet och går ut på yttertrappan. Hon följer efter och de fortsätter över gården fram till bilen som har stått i skuggan under björken hela eftermiddagen. Han öppnar dörren på passagerarsidan. Hon kliver in och sätter sig till rätta med händerna vilande i knät. Så här har det alltid varit. Hon har följt efter, eller blivit framföst av någon annan. Andra tar hennes beslut och skickar henne hit och dit som ett paket. Så var det innan hon kom hit och så är det nu när hon ska härifrån. Man kan tro att ingenting har förändrats, ändå är allt annorlunda.

De rullar ner mot byn och vinden fläktar in genom Tores nervevade sidoruta. De passerar kyrkan och fortsätter bygatan fram. Två gummor i huckle står och pratar utanför postkontoret. En man på cykel höjer sin hand och hälsar när de kör förbi. Enkla människor med strävsamma liv. Allt kommer att fortsätta som vanligt, i morgon och alla andra dagar som ska komma. För alla, utom för henne.

De fortsätter ut på landsvägen och hon ser byn försvinna i sidospegeln. Landskapet vid sidorna av vägen är kargt och återhållet. Så olikt det insmickrande och frodiga hon är van vid där hemma. Här skulle han säkert trivas, mannen som inte dög bland piedestalerna. Men han försvann långt innan det började synas på henne och när det väl gjorde det satt hon ensam i en kammare med vidöppna fönster och räknade dagar, framåt och bakåt. Vände på slantarna i portmonnän och insåg att de inte skulle räcka någonstans.

Vissa menar att hon har allt, men hon är fattig. Den insikten är en del i upptuktelsen. Nu ska hon komma hem och vara nöjd. Tacka sin lyckliga stjärna och sin far att det finns resurser, om så krävs. Hennes sort drabbas inte av olycka. Om det ändå blir på det viset, gud förbjude, ska det döljas och tystas ner till varje pris. Men vem är det egentligen som får betala?

Under de här veckorna på gården har hon inte hört sitt efternamn en enda gång. Hon slipper det gärna i fortsättningen också. Hon har känt sig så fri.

Tore gräver i skjortfickan och plockar upp en papperslapp som han sticker åt henne. Ett namn står skrivet med trubbig blyerts. Under namnet, en adress och ett telefonnummer.

”Hon vet var ungen finns”, säger han och sväljer så att hon nästan kan höra det.

Hon tittar på lappen, sedan på honom.

”Hon bor här i stan”, säger han. ”Du kan ringa när du kommer till station. Sen är det upp till dig.”

Det är alltså nu hennes framtid kommer att avgöras. På en landsväg sextio mil hemifrån. I just den här stunden. På en plats där hon aldrig mer kommer att sätta sin fot. På uppmaning av en man hon aldrig kommer att träffa igen.

”Ta det här också”, säger han och lägger ett tummat kuvert mellan dem på sätet. Innan hon hinner protestera har han höjt handen i en avvärjande gest.

”Farsan din har pengar. Men om det blir som jag tror håller han hårt i dem. Själv har du väl inga?”.

Hon ruskar på huvudet. Han gör likadant.

”Varför gör du så här?” frågar hon och han vänder sig bort och tittar ut genom den öppna sidorutan.

”Det är första gången”, svarar han. ”Och sista.”

Mer säger han inte. Inte hon heller. Vägen slingrar sig fram. De passerar myrar och talldungar. Solen smeker sig ner bakom fjällryggen och den snörpta känslan i halsgropen är tillbaka. Hon fingrar på papperslappen, viker den ett par gånger och lägger den mellan sina knäppta händer.

Blundar.

Andas.

Landar.

 

 

• • •

Juryns motivering:

Andra pris i Evangeliums tävling tilldelas novellen På det viset av Anna-Carin Collin. Med fin känsla för detaljer och med stark närvaro gestaltar berättelsen ett avgörande ögonblick i några människors liv.

Hur kom det sig att du skickade in ett bidrag till Evangeliums novelltävling?

– Det har varit ett novellår för mig. Jag har deltagit i flera tävlingar och hamnat på prispallen. Kanske var jag lite novellrusig när jag fick se Evangeliums novelltävling och det bara var någon vecka kvar till inlämning. Jag insåg att jag inte skulle hinna skriva något nytt och släppte därför tanken på att skriva något, men den här novellen som redan var skriven ropade på mig. Den är en av mina favoriter. Väldigt glad att ni tyckte om den.

Temat Barnet, hur slog det an hos dig?

– Jag tänkte spontant på utsatthet, att det är så många omständigheter som påverkar hur livet blir, som barnet bara får finna sig i. Barnen i mina berättelser står ofta utanför och betraktar sin omvärld under tystnad. I den här novellen finns barnet i periferin, nyfödd och bortlämnad. Mamman, själv ett barn för inte så länge sedan, är fortfarande i beroendeställning till sina föräldrar. Paradoxalt nog finns en oerhörd styrka i det lilla livet som just har börjat, så stark att den unga kvinnan vågar ta ett livsavgörande beslut och gå sin egen väg. Jag hoppas att man upplever att det finns ett hopp, att det går från mörker till ljus.

I din berättelse får läsaren följa några människor i ett avgörande skeende i livet. Hur kommer det sig?

– Vändpunkter är ett återkommande tema i allt jag skriver. Det är intressant vad som krävs för att vi ska ta ett beslut som förändrar allt. ”Om du hade modet, vad skulle du göra?” är en fråga man kan ställa sig då och då för att inte fastna i invanda mönster och ta allt för givet.

– Mina historier handlar ofta om vardagliga situationer där det finns någonting under ytan, ett mörker som man måste möta för att för att komma vidare ut i ljuset. Att våga möta sina rädslor och att det är värt det.