På morgonen går jag ut och öppnar åt hönsen. I det våtvarma sommargräset kastar sig flocken ut i trädgården, hönsen först, tuppen sist, bestämt och vaksamt framåt och med blicken upp i himlen. Jag betraktar samma skådespel varje morgon, en ny dag under tuppens beskydd.
Jag fascineras av höns och deras sätt att organisera livet. Tuppen har den givna toppositionen och förväntas alltid att ha den under förutsättningen att han beter sig rätt.
Det berättas om en tupp, som märkte att en räv var på väg att anfalla flocken. Med sin auktoritet varnade han hönsen så att de skulle sätta sig i skydd. Sedan gick han mot räven för att locka till sig rovdjurets uppmärksamhet, satte av i språng mot skogen med räven efter sig och sprang två kilometer. Mitt ute i skogen orkade tuppen inte mer, sjönk ned till marken och inväntade rävens tänder.
Hönsflockens ägare hittade senare tuppens Golgata, en glänta markerad av fjädrarna efter den sista kampen. Flocken överlevde och fick snart en ny beskyddare.
Tuppen är en kombination av uppfostrare, matletare och munskänk, befruktare, varningssystem och kommandosoldat åt sin flock. Jag vet inte om tuppen skall betraktas som en god fader, men han är också en beskyddare som ser till sin familjs fortlevnad.
Berättelsen om den självuppoffrande tuppen kan lätt knytas till berättelsen om korset, där Jesus dör för mänsklighetens eller människans skull. Tuppens offerroll är en del av hans fadersroll för släktens fortlevnads skull. Jesus offerroll är en konsekvens av att vara människa, men Jesus ikläder sig inte i första hand fadersrollen, utan rollen att vara son till fadern i himlen. Jesus är lik tuppen i det att han offrar sitt liv för mänskligheten, liksom tuppen för flocken.
Hönsen vet hur en tupp skall vara. När han beter sig som sådan – matletare, varningssystem, kommandosoldat – får han sin plats som flockens herre. Det är då han får tillåtelse att bli fader till nya kycklingar.
När vi talar om Gud som en fader eller pappa, blir jag lätt vilsen. Jag tänker mig att den jordiske pappan är en varmhjärtad och leende person, som står för vad han säger. Det är tryggt och varmt att vara i hans famn. Den himmelske pappan har för mig mer av den trofasta sidan än den varma och känslofulla; han är mer lik tuppen som beter sig beskyddande och troget.
Bilderna stämmer inte överens med varandra. Den jordiske fadern är känslofull och den himmelske är helt utan känslor. Den himmelske är trogen och trofast, men en sådan jordisk pappa känner jag inte till, inte någon till vilken man sätter sin tilltro.
Tänk om den himmelske pappan och himlen i sig vore utan känslor. En sådan beskrivning av himlen finns i novellsamlingen Svålhålet av Mikael Niemi. I kapitlet Rutvik berättas om ett dataspel, som kopplar människor direkt mot deras medvetande och sinnen. En liten grupp stannar i spelet Nirvana under tiotals år för att göra himlen fullkomlig. En av spelarna väcks upp och berättar att himlen är gulaktigt gyllene och helt utan känslor, en tanke som får många att vilja avlida där inne i spelet.
Jag har aldrig använt pappa eller fader som tilltal till Gud, annat än i bönen Vår fader. Men denna Vår fader är något helt annat än min pappa, jordisk som himmelsk. Den jordiske pappan rymmer flera egenskaper än den himmelske. Den jordiske har krav att vara känslofull, trogen, trofast, rättvis och omhuldande. Den himmelske fadern är mer liksom en tupp med de krav som jag nämnde i inledningen, uppfostrare, beskyddare och matansvarig.
Kanske är jag snål med beskrivningen om den himmelske fadern. Som om jag ville försvara Gud från den jordiska begreppssvagheten.
Samtidigt tilltalas jag som teolog av det apofatiska sättet att beskriva Gud. Den apofatiska kännetecknet är ”Gud är större”, alltså större än vad vi kan se, uppfatta, känna, tänka, en tanke som inte bara finns i den kristna traditionen. Varje försök till beskrivning tar bort mer i bilden av den himmelske fadern än den tillför. Genom att säga vad Gud inte är, kan jag efter alla negationer förstå vad Gud är utan att behöva eller vilja beskriva Gud.
Av det skälet har jag haft alla skäl att inte tilltala Gud som fader eller pappa, eftersom tilltalet genom sin konnotation och association till min jordiska och biologiska pappa skulle ta bort den stora bild av Gud som jag vill att andra skall se. Den himmelske fadern reduceras annars till att bli någon som jag inte känner igen mig i. Hur skulle en enkel fadersbild hålla för prövning, då jag söker något som är större?
Ett annat sätt att nyansera bilden av Gud är att använda moder eller mamma. Det traditionellt kvinnliga föräldraskapet ger gudsbilden en annan dimension till vem Gud är, men i samma stund som vi använder dessa har vi begränsat bilden av Gud. Vi gör samma sak fast annorlunda.
Åter till bilden av rasen gallus gallus domesticus, det vill säga tamhöns. I Nya Testamentet finns båda könen av tamhöns omnämnda. Tuppen varnade Petrus (berättelsen finns bland annat i Matteus 26), men varningslätet hindrade inte Petrus från sin trefaldiga förnekelse. Tuppen blev en profet, som förutsade och varnade, precis som de gammeltestamentliga profeterna.
Hönan finns också omnämnd i en varningstext: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” (Matteus 23:37-39)
Här liknas hönan vid en samlingspunkt inför det som skall komma, men barnen i texten vill inte samlas under hönans beskydd.
Evangeliernas författare var knappast skolade i etologi, läran om djurs beteende, men kan det ha varit känt att en höna utan en tupp anammar tuppens egenskaper som beskyddare? Det intressanta är dock att texten använder en kvinnlig bild för Jesus, som samlar och beskyddar Guds folk. Hönan, som försökte samla sina barn under vingarna, har blivit åtskild från flocken.
Finns det en tanke att Gud då är den som är tuppen, flockens fader och trygghet?
Om det är så, stämmer den bilden överens med den varnande tuppen i berättelsen om Petrus.
”Då svor Petrus och bedyrade: ‘Jag känner inte den mannen.’ I samma ögonblick gol en tupp. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ‘Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger’, och han gick ut och grät bittert.” (Matteus 26:74-75)
Tuppen är fadersgestalten som varnar Petrus att ta sig i akt, så att inte den onde (eller räven) gör oss illa.
För sexton år sedan blev jag pappa för första gången. I samband med födseln av vårt första barn och även det andra barnets födelse samtalade min fru och jag, som kommer från skilsmässofamiljer med ouppklarade relationer, mycket om förhållande mellan barn och föräldrar.
Enligt oss har ett omyndigt barn alltid rättigheter i förhållande till sina föräldrar. Barnen har inte några skyldigheter till sina föräldrar. De vuxna kan inte kräva något av sin avkomma utan uppfostrar dem till ansvar och självständighet och med kärlek. Vuxna har bara skyldigheter mot sina barn och kan inte förväntas att få betalt för gott arbete av barnen.
Barn har bara rättigheter, vuxna bara skyldigheter. Barn är inte skyldiga att älska sina föräldrar och de behöver inte ha varma och ömma känslor mot dem.
I det fjärde budordet (2 Mosebok 20:12) står inte något om känslor, men däremot att barnen skall visa aktning för sin far och sin mor.
Om vi människor är som barn i förhållande till Gud, gäller då samma jordiska förhållande till den himmelske Guden som till en förälder? Om så är fallet, har Gud endast skyldigheter mot oss som Guds barn. Guds krav på att vi skall leva med och lyssna till vad Gud har att säga har inget värde. Däremot har vi rättigheter som hör samman med uppfostran, överlevnad och fortlevnad, ansvar att avkräva Gud.
Bilden av Gud som förälder är inte enkel, vare sig vi väljer att kalla Gud för en fader eller moder. Föräldraskapet är vidhäftat med egenskaper som inte är helt enkelt förenliga med kristen tro. Däremot tror jag lika fullt att det jordiska föräldraskapet behöver tydliga kravområden i form av skyldigheter och rättigheter.
Barn är inte barn i en evighet, utan fostras att bli vuxna och kanske också nya fäder och mödrar. Att vara pappa är inte en evig roll, men en modell som förklarar vårt ursprung. Gud som fader förklarar ursprunget, men inte förhållandet mellan barn och vuxen till evig tid.
Även en tupp får kycklingar som blir tuppar, men tuppen är den ende för flocken. Kycklingarna skall allenast komma från honom; alla är hans. Han fördriver andra tuppar, så att han ensam är den som härskar, även om de andra är hans barn. Alla de andra tupparna utom den ende fördrivs eller trycks ned till intet. Sådan är tamhönsens fader.
Hur är då Gud fader?
