Kanske idag
kanske imorgon
bryts letargin
Kanske värma
fingrar och tår
Slår våra hjärtan ännu?
Fryser vi än?

Livet leker sällan
utan tar ett stapplande kliv i taget
långsamt, på en isig väg
Jorden är lika trött på oss
sin ovälkomna börda
sina oönskade gäster
Dystopier för en glömd tid

Tvåtusen år senare
lever vi fortfarande i de yttersta dagarna
Allt du ser
och inte längre kan röra
Ännu en kökkenmödding
som inga arkeologer kommer att sortera igenom
tiden ensam
skriver våra minnesord

Snyggt och osnyggt
Glesa ur och begrunda
tills du slutligen står
ansikte mot ansikte med dig själv
utan ursäkter
Jag behöver inte detta längre
det var aldrig vårt

Det stängda ögat
bakom det stängda ögat
Plutonium
på väg mot stoftet

 

Vad söker du med ditt skrivande?

Jag skriver om sjukdom, och om att kämpa för att må bättre. Jag skriver om tiden som går. Jag skriver om den gemenskap, som kanske är möjlig. Om att hoppas. Jag ser på skrivande som kommunikation – en möjlighet att se olika sidor av saker, att foga samman olika röster. Jag är intresserad av samtal – vad vi säger och inte säger, och hur vi talar – både i privata situationer mellan människor, och i det offentliga rummet.

Cathrin Monell är född 1974 och bor i Göteborg. Hon har en examen i  litteraturvetenskap och idé- och lärdomshistoria. Hon debuterar som poet i tidskriften Evangelium. 

 

tagged in 8poesi