Ur serien Serapion av Goupal.
I New York City, på ett kafé bland tegelhusen i Greenwich Village, får jag syn på en liten flicka i ett småländskt skogsbryn. Det är i kabbelekornas tid, björkarna har slagit ut och gräset börjat grönska, och flickan kommer springande längs den gamla stenmuren med en bukett maskrosor i handen. Utanför kaféfönstret på Sjunde avenyn pågår det brusande, pladdrande, tutande, leende storstadslivet för fullt – människorna skyndar förbi i sina anslående kreationer och urbana hörlurar, de världsberömda taxibilarna köar för grönt, renhållningsarbetarna hämtar uppsvällda sopsäckar som lagts på hög – men det är flickan i det småländska skogsbrynet jag ser, som på en film med oerhörd skärpa, kanske för att jag kände henne så väl. Hon är bararmad och har sandaler på fötterna, och en blåvitrandig sjömansklänning som hon fått av sin farmor, och hon springer och skrattar med blommorna i sin hand, som om hon hade hela livet framför sig.
På lagårdsbacken står hennes pappa och fyller på utsäde, skär upp säck efter säck och tömmer i såmaskinen. För första gången har han beställt foderkorn ända från Skånefrö i Tommarp. Det kostade lite extra, men sorten han valde, Salome, var resistent mot mjöldagg och ska mogna tidigare och ge bättre skörd. Redan i februari kom leveransen med kranbil, och sedan dess har han gått och sneglat på lastpallarna med de vita säckarna och riktigt längtat efter att få sätta i gång med vårbruket. Nu stänger han sålådan och skjuter bak skärmmössan i nacken, blir stående en stund och lyssnar på rödhaken i gläntan bakom lagården och på lövsångarna som kom i förra veckan och sjunger i alla väderstreck. Plötsligt uppfylls han av ett lugn, en sorts lyckokänsla, och inser med oväntad kraft vilken frihet det ligger i att få äga och bruka jorden och ha sin utkomst av det, att aldrig behöva be någon om lov eller tvingas lyda order som underställd. Här får han reda sig själv och kan använda tiden som han vill. Genom att sätta sin egen kropp i arbete sörjer han för att familjen får mat på bordet och nya kläder när det behövs.
Är det inte en sällsam dag i dag? Det är något med det milda ljuset och den ljumma sunnan som får honom att känna sig lätt till sinnes, liksom flera år yngre plötsligt. Och så sådden som är i gång för fullt! Snart ska åkrarna ligga nybroddade och spädgröna, och innan man vet ordet av har både havren och kornet gått i ax och börjat mogna.
Ur serien Serapion av Goupal.
Vid halv elva hade familjen druckit förmiddagskaffe på den nybyggda altanen som doftade så gott av sågat virke och linolja. Flickans pappa hade brett tjockt med smör på de grova kringlorna och lagt två sockerbitar i varje kaffekopp som han brukade, och så hade han gått igenom posten och läst tidningen och berättat vad det skulle bli för väder de närmaste dagarna. Allt var precis som vanligt. Flickan själv hade druckit blandsaft och ätit kardemummabullar som hennes mamma värmt i ugnen, och så hade hon löst upp sina långa flätor och tittat till dockorna då och då. Hela morgonen hade hon tagit hand om Skrållan, Fiffi och Lillan, gett dem nappflaskan och låtsasläst ur boken om Storm-Stina, klätt dem för vårsolen ute och lagt alla tre till rätta i tvillingvagnen som hon hade fått när hon fyllde år.
Men vad skulle hon hitta på nu, när dockorna hade sin förmiddagsvila och låg så snällt tillsammans?
Hennes mamma sken upp.
”Spring upp i Trollskogen och se om vitsipporna har kommit! Vore inte det roligt? Så kan du plocka en bukett som vi sätter på bordet.”
”Och så kan jag klappa mossan som du och jag gjorde den gången mamma. Minns du det? Vad tjock och mjuk den var på de stora stenarna.”
”Visst minns jag det.”
Hennes pappa harklade sig och tittade på dem en i taget med glimten i ögonen, så där som han brukade när han hade läst något särskilt i tidningen och bara väntade på att de skulle tystna och vända sig mot honom och liksom hålla på att spricka av nyfikenhet.
”Är det inte … åtta år sen … vi gifte oss på pingstafton?”, sa han långsamt, som för att hålla dem på halster. ”Jag tänkte väl det. Då kan vi nämligen fira gummibröllop i år.”
Han vände på tidningen och visade upp artikeln. Flickans mamma blev röd och slog ner blicken men gav honom ett hastigt ögonkast tillbaka.
”Gummibröllop?” sa hon och fann sig kvickt. ”Då lagar jag något extra till middag den dagen, och så har vi det mysigt alla tre. Kanske kan vi åka på en liten utflykt om det blir grant väder?”
Flickan nickade storögt och log mot dem båda, tog den sista tuggan av bullen och kom på att det var till Trollskogen hon skulle. Så gav hon sig av, ovetande om allt, sprang genom glipan i spireahäcken, förbi badkaret där kvigorna brukade dricka och bort mot stenmuren, och hennes mamma flyttade lite närmare sin man och strök honom över armen så att han måste lägga undan tidningen och dra henne till sig i en enarmad kram. Så skyndade han in i köket och hämtade två snapsglas, hällde upp saft i båda och höjde sitt till en skål. För gården och våren och den älskade dottern som sprang så att håret och klänningen fladdrade.
Ur serien Serapion av Goupal.
När flickan kom ut ur skogen hade hon klänningsfickorna fulla av tallkottar och glitterstenar och andra skatter som hon skulle lägga upp på köksbordet och visa sin mamma och sin pappa. Några vitsippor hade hon inte sett, och inga troll heller, men så fort hon kom över på andra sidan diket stod hon i ett hav av miljoner maskrosor. Hon satte sig på huk och plockade och tänkte på sin mamma och vad glad hon skulle bli, bröt av stjälk efter stjälk och samlade blommorna så gott det gick till en bukett, och hon valde de finaste och mest utslagna hon kunde hitta för att buketten skulle bli större och gulare än solen. När hon inte kunde greppa om fler satte hon fart hemåt, sprang det fortaste hon kunde som man gör när man snart är fem år och ska visa sin mamma vilka blommor man har plockat.
”Mamma! Mamma! Visst är de fina? Kom och titta!”
Hennes mamma står i trädgårdslandet och sår morötter och knutkål när flickan kommer springande. Hon rätar på ryggen och håller upp ena armen som skydd för solen.
”Har du plockat blommor? Kom får jag se!”
”Titta! Visst är de fina?”
”Jättefina! Förra våren nöp du bara av själva blommorna, kommer du ihåg det? Men nu har du fått med stjälkarna också, och några blad till och med. Då blir det lättare att sätta dem i vatten.”
”Jag tänkte på det mamma. Visst är de fina?”
”Världens finaste! Och vet du vad? Spring och visa pappa så blir han också glad, det lovar jag. Han är nere vid lagården och håller på med såmaskinen. Så tar jag fram en vas så länge.”
Flickan tittar på blommorna och på sin mamma och tvekar en stund. Kisar och klurar med ögonen – och så sätter hon fart.
”Okej då. Vi ses snart!”
Och hon springer under äppleträden, rundar huset och brunnen och kommer ut på vägen, fortsätter förbi potatiskällaren och får syn på traktorn långt borta vid vedhögen. Hennes pappa sitter redan i hytten och har fått på sig hörselskydden med radio i som han brukar när han ska ut på åkrarna och köra.
”Pappa! Pappa! Jag har plockat blommor! Vill du se?”
Och hon genar över sandlådan och rabarberlandet, springer och ropar med buketten i sin utsträckta hand, men hennes pappa hör ingenting för motorn som mullrar och radion som spelar i öronen. Han hissar upp såmaskinen och lägger i backen och tänker på stycket han ska så nere vid kvarnen, att det är så grant när lönnarna blommar där, och om bara några dagar är hela vårbruket avklarat för i år.
”Pappa! Pappa! Jag har plockat …”
Och när han ger gas och vant vrider på ratten för att backa upp och vända och ge sig iväg, har han inte en tanke på att något skulle kunna finnas bakom såmaskinen. Han tänker på sin fru, hur hon flyttade sig närmare och strök honom över armen på altanen, när traktorn plötsligt gungar till, som om hjulet hade gått över något, kanske en sten eller en vedklabb, eller om det var katten som inte hann undan? Han hör inte flickans skrik och inte hur snabbt det blir tyst, han drar bara åt handbromsen och kliver ur, och det första han får syn på när han kommit runt traktorn är maskrosorna som ligger utspridda i gruset, och flickans bara arm, och hela henne, hur hon ligger på rygg med halvt bortvänt ansikte och slutna ögon. Han hinner se hur illa tilltygad hon är, och blodet som rinner ur näsan och munnen, hur stilla hon ligger, och den lilla röda fläcken på marken vid hennes hår, innan det vinglar till i honom och allt blir blankt och ett skrik väller fram. Inne i köket går flickans mamma och nynnar en visa för sig själv så där som hon brukar när det är något som liksom vill bli sjunget ini henne. Hon nynnar och sträcker sig efter en vas högst upp i hörnskåpet vid skafferiet, sätter pekfingret under kranen och funderar för ett ögonblick på om det ska vara kallt eller ljummet vatten. Hon bestämmer sig för något mittemellan, fyller vasen till två tredjedelar och ställer fram den på köksbordet, ser redan för sig hur vackert det kommer att bli: den gröna vasen som hon fått av sin mor och Emelies första riktiga maskrosbukett, större och gulare än solen.
