Svärtad sten.
1.
Synden berövar församlingen andlig vitalitet och skadar därigenom hela Kristi kyrka. När vi ångrar vår synd och har förtroende för Guds barmhärtighet, delar vi hela kyrkans livsvillkor i världen.
Ur inledningen till avsnittet om bikt i Den svenska kyrkohandboken
När jag var liten, kanske sju-åtta år, trodde jag att Gävle var ett svärord. Jag rös varje gång jag hörde det på tv. Min scoutledare sa att disco var synd och att Gud ser allt. Sedan sjöng han ”Ty så älskade Gud hela världen, att han utgav sin enfödde son” så vackert att vi häpnade, så små vi var. Han tävlade i melodifestivalen några år senare.
Det var då min högsta önskan var att vara from men jag fick inte gå till söndagsskolan. Det var en stor sorg. En flicka i min klass sa jädrar. Hon var inte kristen, det var vi alla överens om.
Det fanns ingen kortlek i mitt hem.
”Synden berövar församlingen andlig vitalitet och skadar därigenom hela Kristi kyrka.” Synden var dödens allvar och vi var rädda. Sedan sa någon att det finns ingen synd och att de livsfarliga svärorden är som vilka ord som helst. Förvirringen blev total. Om ingen synd finns, vem är då Gud? Vem är jag? Om synden är en bluff, då behöver jag inte Gud och då är jag alldeles ensam i världen. Men synden skulle snart visa sig vara det mest reella som finns. Den är verklig, ja fysiskt upptäckbar, och vi älskar den. Mest av allt älskar vi egenrättfärdigheten som får oss att glänsa och glittra likt stjärnor på nattsvart himmel och kasta vår strålglans över små förkrympta maskmänniskor.
2.
Stor är du, Herre, och högt lovad; väldig är din kraft, och din vishet har ingen gräns. Och ändå vill en människa lova dig, en människa, ett litet stycke av din skapelse. Sin dödlighet bär hon med sig, tecknet på sin synd bär hon med sig, tecknet på att du står de högmodiga emot; ändå vill hon lova dig, denna människa, detta lilla stycke av din skapelse. Det är du själv som väcker henne till att vilja lova dig, ty du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner sin vila i dig.
Augustinus Bekännelser
Ni vet så som man i drömmen kan se allting ovanifrån, så såg jag en bild; mina ögon rörde sig som en kikare över världen. Jag såg hav och berg, floder, människor, nyckelpigor. Jag såg prästkragar och ormbunkar, spinosaurusar och amöbor, alltings födelse och död. Jag såg att världen höll på att sprängas. Jag såg hatet bubblande som magma under jordskorpan och jag sprang men kom ingen vart. Jag studsade på stenar i den trögflytande brinnande floden, en fot i taget från den ena till den andra, ovetandes om ifall nästa steg skulle leda till min död – och om det gjorde det? Ur människornas munnar kom lögn och vidskepelse och världsbrand.
Jag såg, och det var hemskt, för jag såg mig själv. Jag såg mitt eget hjärta liksom lyftes upp i himlarymderna och i det fanns allt det som jag vill och inte gör och det som jag inte vill men gör ändå. Stor är du, Herre, och högt lovad. Jag är ett litet stycke av din skapelse och jag har del i världens bortvändhet från dig! Allting snurrar, snurrar, snurrar, jag ser in i mig själv och ser spåren av ondskan som spindelnät invirat runt inälvorna. Vad är du, synd? Vem är du och vad vill du mig?
3.
Ni hatar den som för rättens talan i domstolen och avskyr den som säger sanningen. Därför – ni som trampar på den fattige och tar hans säd i skatt: ni bygger hus av huggen sten, men ni skall aldrig bo i dem, ni planterar härliga vingårdar, men ni skall aldrig dricka av vinet. Ty jag vet att era brott är många och era synder är otaliga, ni som förtrycker oskyldiga och tar mutor och hindrar de fattiga från att få sin rätt. Därför tiger den kloke i denna tid, ty det är en ond tid.
Amos 5:10-13
Vi avskyr inte synden så mycket som vi skulle vilja, däremot hatar vi dess avslöjande. Och synden, är det handlingen eller tanken eller rent av själva idén? Finns den i mitt DNA, liksom en gen? Jag vill inte det, samtidigt som jag inte kan se bort från det som är och som jag ser. Allt är genomsyrat, sprucket och insnurrat. Jag ser det onda, känner det i min egen kropp och jag vet inte hur jag ska ta kunna slita mig loss.
4.
Är arvsynden identisk med människans fördärvade natur, substans och väsen, nämligen den förnuftiga själen själv i dess högsta gestalt och potens?
Eller finnes det en åtskillnad ännu efter fallet mellan människans substans, natur, väsen, kropp och själ å ena sidan och arvsynden å andra, så att naturen är ett och arvsynden ett annat, som vidlåder den fördärvade naturen och fördärvar densamma?
Konkordieformeln Om arvsynden
Nej, arvsynden är inte en del av min substans, mitt vara. Det går en skarp skiljelinje mellan arvsynden och människans natur – Gud kan inte skapa ont! Dock är vi fördärvade, arvsynden är som en egenskap, själva benägenheten att synda. Synden kan aldrig identifieras med mig, när Gud vänder sig bort från synden vänder han sig aldrig bort från mig. Men vi plågas ändå, av syndens skuld.
Jesus, varför tar du inte bara bort allt det svåra? Varför ska vi leva kvar i sorgedalen? Vill du se oss plågas? Du dog för våra synder, vart gjord till synd där på korsets trä. Och ändå lever vi i vilsenhet. Var det vad du ville?
Vad är planen egentligen, jag bara frågar? Om arvsynden bara är ett avsteg från den ursprungliga perfektionen borde det vara lätt fixat för dig. Och ärligt talat; allt annat kan jag bara tolka som långsinthet från din sida. Om du tillät det första fallet – hur kan du då klandra oss om du låter oss leva kvar i det fallna? Eller ska vi skylla allt på djävulen, på det onda? Är inte det ganska omoget? Människan kunde inte skyddas från fall, trots att vi vart skapta utan fläck eller skrynkla, en avbild av urbilden. Varför höll du inte din hand över oss den gången? Hur kunde du låta oss hamna här? Vi kämpar och kämpar men kommer ingenstans. Vi vänder oss om och allt är sig likt, till slut är vi så insnurrade i oss själva att vi inte hittar ut.
Hjärtat som lyftes upp i himlarymderna blev svart i ditt ljus, det blev svart och liksom sotigt. När jag funnit att allt i mig är smutsat av synd, att jag inte är förmögen till något gott utan Guds nåd ville jag lägga mig ned och dö. Mitt hjärta var oroligt tills det fann sin vila i dig. Oroligt, oroligt. Men så kom till slut Ordet, för mig utgivet; Gud är delaktig i världens lidande genom Kristus. Det förlösande Ordet som inte tröstar men lugnar, som inte bortförklarar någonting men konstaterar och försonar.
