Det var på en enkel middag som det hände
bland levande ljus och en öppnad flaska vin
och ett samtal som obekymrat drev
mellan privat och politiskt, relationer och religion
jag deltog jag log jag var lycklig
tills jag märkte; kvällen hade kommit
skuggorna i hörnen avsöndrade
bitterljuv narkotisk doft
drog min blick till sig, lovade
ett annat slags berusning
och jag ville resa mig upp från bordet
rusa bort från människor och sammanhang
men hejdade mig
lyckades förbli sittande
och visst var det sant
allt oftare hade jag börjat färdas
in i mörkrets hjärta för att bryta
åtråvärt råmaterial till mina dikter
alltid medveten om riskerna
för jag hade ju sett dem
de som gjort mörkret till sitt hem
avmagrade, avskurna från ljuset
jag hade lovat mig
aldrig låta mitt mörkerbruk bli till missbruk
nu undrade jag om det redan var för sent
försökte kontrollera svettningarna och darrningarna
och samtalet hade kommit in på
indiska ghettobildningar,
de papperslösa, någon svältkatastrof
den typen av samtalsämne
jag rynkade pannan bekymrat
försökte verkligen följa med
ville verkligen vara engagerad
men tyvärr, tyvärr
hade jag upptäckt
även vinflaskan framför mig kastade skugga,
och all min viljekraft gick nu åt
till att hålla mina händer i schack
de ville bada i mörker,
de ville bli tvagna i förtvivlan.
Varför skriver du poesi?
För mig handlar poesin mycket om att hantera existentiella frågeställningar – för mig tillåter formen mig att närma mig dessa ämnen på ett direkt och okonstlat vis utan några omvägar. Jag skulle säga att diktandet för mig snarare är en möjlighet att utforska det egna jaget och möjliga ståndpunkter än att leverera några direkta och entydiga svar.
Per Klingberg är född 1984, bor i Stockholm och är poet och kulturjournalist. Han är tidigare publicerad i bland annat Tidskriften Staden, Axess och Rymden. I Evangelium #5 bidrog han med dikten ”Urnsättning”.
