”Alla tjejer är som deg i mina händer.” Han drog med fingrarna genom håret och höll fram sina händer med fingrarna utspärrade som om det dröp mellan dem. ”Eller som vax, menar jag. Dom smälter. Bara man tar i dom. Fattaru?”.

Lillkillen såg med rynkade ögonbryn på honom. Han såg på händerna och sedan på hans ansikte och drog upp axlarna mot öronen.

”Fattarunte? Dom blir villiga, fattaru? Man bara trycker på rätt ställe så är halva inne.”

”Lägg av nu!”. Morsan dängde degen i bakbordet. ”Han är för liten för sånt där.”

”Han är för liten för sånt där.” Brorsan härmade henne och flinade mot lillkillen. ”Du är inte för liten, va?”. Han tog tag i hans överarm och klämde till. Lillkillen gnällde och sparkade med träskorna mot hans smalben. Brorsan höll lätt undan honom och klämde till ännu hårdare.

”Jag sa lägg av!”. Hon vände sig om och såg strängt på honom. ”Låt bli honom.”

Brorsan drog upp överläppen och blängde.

”Minstingen, va? Allri nåt ont ord om minstingen. Fan, uppväxt i bomull eller va man säger. Visst eru stor, eller va? Visst eru? Visst eru stor?”.

”Ja e stor.”

”Visst eru. Nog har’e växt pårej, va? Styv, va, spänner som en …”

”LÄGG AV!”. Morsan steg fram mot dem med de kladdiga händerna höjda till bröstet som om hon skulle slå. Hon var rödflammig i ansiktet av värmen från ugnen, men runt näsan vitnade det av vrede. Lillkillen lyfte sina armar framför ansiktet och backade. ”Om din farsa vara här skulle du få så du teg. Du förstår väl att han är för liten.”

Hon såg inte mot lillkillen, mungiporna var neddragna så att det spände i huden kring hakan och ögonen var vidöppna och svarta. Hon knöt händerna framför bröstet och stirrade på honom.

”Om bara din farsa varit här hade du åkt på så mycke stryk att du inte vetat var du skulle leta efter rumpan din. Han är för liten, har du fattat det?”.

”Tjata. Men nu e han’te här, va. Å därför får ja göra allt och guldklimpen sitter och tajar solo, utan att behöva bry sej. De e bara jobb, hela tin. Å han får sitta och fisa i ett hörn. Va?”.

Hon lät armarna falla ned längs sidorna och suckade. Hon skakade på huvudet.

”Jag vet.” Hon gned underarmen mot förklädet medan hon höll ut den smetiga handen från kroppen. ”Jag vet. Det är inte långt kvar. Han kommer snart. När byggjobbet är klart. Jag vet att jag låter dej göra mycket. Du är jätteduktig.” Hon gick fram till honom, lyfte handen mot hans ansikte men hejdade sig. Han ryggade tillbaka och flinade när han såg degen i hennes händer. Hon log.

”Jag skulle inte klara mej utan dej, det vet jag. Och det vet du. Du är en klippa.”

Lillkillen såg på dem. Brorsan drog tillbaka läpparna i en grimas, stack händerna i byxfickorna och såg bort. Morsan såg en stund på honom innan hon vände sig mot degen igen.

”Vi måste alla dra vårt strå till stacken.” Morsan räckte den blå spannen till lillkillen. ”Nu när pappa är borta måste vi hjälpas åt. Brorsan din jobbar jättemycket. Du får också hjälpa till. Du hämtar potatisen i källaren, det är du stor nog till. Seså, gå nu.”

”Men jag vill inte”, gnällde lillkillen. Han gjorde sig liten och la armarna i kors framför magen.

”Alla måste hjälpa till.”

Han svarade inte och sparkade mot dörrkarmen.

”Sparka inte, det blir märken. Ta på dej stövlarna.”

Han satte sig på golvet och drog på sig stövlarna. Morsan räckte honom hans bruna jacka. Han stack in armarna och drog igen dragkedjan. När hon räckte honom spannen la han armarna bakom ryggen.

”Seså.”

Han vred undan huvudet och såg bort.

”NU TAR DU SPANNEN!”. Hon tog hårt tag i hans högerhand, bände upp fingrarna och tryckte dit handtaget. Hon bet samman så att det spände i käkarna och stirrade på honom med vidöppna ögon. De var som vita klot med röda strimmor, iris och pupill som hål, brunnar eller något på väg mot honom. Han snubblade bakåt och hickade till innan han trasslade sig ut genom ytterdörren som på flykt.

Dörren slog igen bakom honom.

”A la la. Hämta potatis. Måste’ru jobba,va?”. Brorsan slängde iväg fimpen och vinden förde den i en båge ut över gräsmattan. ”Ska’ru ut i jordkällarn? Mörkt och fuktigt, eller va?” Han böjde sig ned mot lillkillen. ”Akta’rej förom kladdiga potäterna. Man tror man tar som i en sten fast fingrarna glider in som i deg. Dom är ruttna. Fingrarna liksom bara glider in i’rom. Som in i en kvinna. Fattaru? Du’nte för liten, va?”.

Lillkillen skakade på huvudet.

”De e gött. Tank på’re som å sticka fingret i en kvinna. Nere i jordkällarn. Som i våt deg., fattaru.” Han skrattade och rufsade honom i håret. ”Morsan har rätt. Du e för liten. Kila iväg nu.”

Lillkillen såg bort mot källardörren. Flagglinan slog mot stången som en piska, löven for rasslande ut från gräset mot grusplanen. Han frös om händerna. Han stoppade vänsterhanden i fickan. Han sparkade i marken. Naken lerjord stack upp mellan de bruna grästovorna.

Morsan knackade på köksfönstret bakom honom. Han kurade ihop och tog ett par långsamma steg innan han stannade igen. Framför hans fötter låg en fimp, en gammal fimp, bara filtret kvar. Den hade legat där länge, regn och vind hade gjort att den nu lyste som en borttappad tand. Han blinkade flera gånger och strök sig med handen över ögonen. Han ville inte framåt. I jordkällaren fanns saker. Han ville stanna här och titta på brorsans gamla fimp. Han hade sin bruna jacka på sig. Han kunde försvinna, syntes knappt mot jorden.

Morsan knackade på fönstret igen. Han gick sakta framåt men drog stövelspetsarna mot marken när han gick. Det blev linjer i jorden. Han vände sig om för att se på dem. Morsan syntes inte längre i fönstret. Det var obehagligt att stå med ryggen mot jordkällaren. Hon hade sett på honom med så elaka ögon. Han vände sig om och började gå igen. Gruset knastrade under fötterna när han lämnade gräsmattan. Spannen slog mot hans ben. Det blåste kallt i nacken. Framför källardörren satta han ned spannen på marken. Han såg bort mot skogskanten. Grenar böjde sig i vinden. Han kunde höra prasslet från löven runt fötterna så tydligt.

Han öppnade långsamt dörren och höll upp den. Kall och fuktig luft slog mot honom. Blåsten ryckte i jackan, löv för in på jordgolvet. Han kikade in i ljuset från dörröppningen. Lårar med potatis och morötter, flaskor som blänkte matt, ingenting annat. Skuggor. Det fanns ingen där men han kunde tänka sig henne. Brun, tovig, syns nästan inte. Fingrarna glider in i hennes arm när man tar i henne. Fast hon finns inte, inte där.

Han sparkade i jorden så att dörren kilades fast. Sedan tog han spannen och tog ett steg framåt.

Han andades in. Det luktade vått, som om luften var kladdig. Han stod stilla medan dörren långsamt gled igen och gick i lås bakom honom.

”Han är så liten.” Hon såg på hans smala rygg i den rostbruna jackan när han travade iväg över gräsmattan. ”Han ser så ynklig ut.”

”Han klarar sej.”

”Jo, det är klart att han klarar sej. Men han ser så liten ut.”

”Visst.”

”Vi har det bra, visst har vi det? Även om pappa är borta mycket. Ni trivs tillsammans, visst? Han ser upp till dej, förstår du.”

”Ja bara traggar lite. Dente så falit. Retar’n lite. Ta’rente så allvalit. Fan, morsan, vi hare jättebra.”

”Ja, visst har vi?”

”Visst.”

”Fast du får inte säga såna där saker. Han är faktiskt för liten. Han kan inte förstå det.”

”Ja vet.”

”Huvudsaken är att man älskar varandra.”

”Sluta, morsan.”

Han stod stilla. Flyttade han sig det minsta skulle han röra vid henne. Om han nuddade henne skulle han kanske inte känna det ens, hans fingrar skulle bara sjunka in i henne. Det var helt mörkt. Hon fanns i luften omkring honom. Om han inte höll andan så skulle han andas in henne. Luften var kladdig som våt deg. Bron, tovig, blöt smet. Som en gröt som sätter sig i halsen. Han kunde inte se den. Han visste inte om hon såg honom. Han ville skrika, men när han drog efter andan satte hon sig i halsen på honom. Han backade och tryckte ryggen mot dörren. Något, hon, skulle snart sluka honom. När han spärrade upp ögonen i mörkret såg han henne, en mörkare massa vid bortre väggen som närmade sig hastigt, ändå hade hon inte nått fram, med stor hastighet närmade hon sig med ögon som sög honom till sig så starkt att han måste trycka sig mot dörren, hennes ögonvitor svämmade över honom från alla sidor medan brunnen i dess mitt drog och drog och drog och han fick inte loss sina armar för att slå, de var låsta, tryckta mot källardörren.

”Att han inte kommer. Du, var snäll och gå ut och hämta honom.” Hon vände sig om och la huvudet på sned. ”Kan du väl.”

”Han klarar sej. Ta’re lugnt. Han e stor, fattaru väl.”

”Jamen det tar ju sån tid.”

”De e tungt me potatisspann när man e liten, fattaru väl.”

Hon såg ut genom fönstret.

”Men jag kan inte se honom.” Hon kisade. ”Och källardörren ser ut att vara stängd. Har han inte gått in?”

”Han har smitit, hajar’ru? Eller fattaru, menar ja. Vill inte jobba, så er’e.”

”Jag går ut efter honom.” Hon slet i förklädesknuten och sprang mot dörren.

”Tare lugnt, morsan. Han e stor nu.” Han blängde surt efter henne. ”Allri vari sånt spring efter mej.”

När hon öppnade källardörren föll han ut mot henne. Hon grep efter honom men han föll ned mot gruset. Han höll ögonen hopknipta, men när hon lutade sig över honom och ropade hans namn såg han upp på henne. Han slog, allt vad hans barnaarmar förmådde, rakt in i hennes ansikte. Hon böjde sig ned och tog honom i sina armar. Hon vaggade honom fram och tillbaka. Hon lät honom gråta, ut ur barndomen, in i den tid då allt byter ansikte.

 

• • •

Juryns motivering: 

Första pris i Evangeliums tävling 2014 tilldelas novellen 1960-talet, glesbygd av Lennart Göth, en text som gestaltar brytningstiden mellan barndom och vuxenhet på ett mycket ömsint sätt, med en särpräglad ömhet i det grova och med komplexa och mångbottnade karaktärer. I det vardagliga skeendet träder det unika fram. Tecknandet av karaktärernas relation till varandra ger en berättelse om kärlek och avstånd, beroende och uppbrott.

Läs intervjun i detta nummer med Lennart Göth: Det som måste göras.

tagged in 9litteratur