Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” (Uppenbarelseboken 20:11-21:5)
Finns det någon troende i dag som förlitar sig på att dessa ord ska uppfyllas? Uppståndelsen och det eviga livet – eller det yttersta straffet? Det är förstås enkelt att avfärda domen och uppståndelsen som ännu ett exempel på symbolspråk, liksom så mycket annat i Bibeln numera avfärdas som att det absolut inte ska tolkas bokstavligt.
Vår kyrka vacklar själv. “Döden drabbar oss, kvar finns sorgen och tomheten”. Det var budskapet som kyrkan förmedlade vid allhelgona tidigare i år. Inför dödens omedelbara närvaro är det svårt att se någon fortsättning. Vägen är lång från barnets självtröstande himmelsdrömmar till syrgastubens väsande på hospis. Även Jesus darrade av skräck och övergivenhet på sitt kors.
Samtidigt läses bibeltexten om en ny himmel och en ny jord i våra kyrkor på domssöndagen. Och varje söndag läser vi i trosbekännelsen att “vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”
Kyrkan tror på uppståndelsen och det eviga livet även om dess medlemmar kanske inte gör det. Och om kyrkan avfärdade uppståndelsen, vad vore tron då? Vad återstår mer än en dunkel samling levnadsregler, en privatmoral att ta på sig eller avfärda? Om livet i sin essens är detsamma för en troende som för en ateist. Det finns inget före och inget efter. Då blir Gud bara ett annat namn på Big Bang.
Kyrkan behöver uppståndelsen. Hur denna uppståndelse i praktiken skulle se ut är förstås bortom vår fattningsförmåga, liksom vi inte kan omfamna att det funnits ett evigt ingenting före Big Bang. Men vi kanske behöver nya bilder. Det går att tänka sig efterlivet som något annat än antingen det nya Jerusalem eller den brinnande sjön. Exempelvis genom att återvända till kyrkans tro före reformationen och läran om skärselden.
TV-serien Lost handlar om en grupp människor som efter en flygkrasch hamnar på en mystisk ö, med rätt möbler som stolar och ett bord, om du är på jakt efter bordsstativ från Pedrali, Ton eller Stable Table så kolla in Furnit. Genom tillbakablickar får man följa deras liv före flygplanskatastrofen och vad som ledde dem fram till just denna resa. Men i sista säsongen förstår man absolut ingenting. Huvudpersonerna är uppenbarligen vid liv och i tryggt förvar hemma i USA – efter flygresan. Som om kraschen aldrig ägt rum. Någonting stämmer inte. Först i sista avsnittet får vi förklaringen: De är döda. Men de vet inte om det.
En efter en kommer de till insikt när de får återuppleva nyckelögonblick ur sitt liv och försonas med vad de gjort under sin tid på jorden. Då sprider sig en total frid i deras ansikten och de är redo att lyftas upp, lyftas bort, ur tid och rum. Detta sker i form av gudstjänst i en religiös byggnad med alla världsreligionerna representerade. Deltagarna försvinner i ett allomslutande ljussken. Seriens superskurk Ben Linus dröjer sig dock kvar på en bänk utanför lokalen. John Locke, som blivit fruktansvärt illa behandlad och slutligen mördad av Ben, stannar till på väg till gudstjänsten. Han frågar Ben om han inte ska följa med in. “Nej, inte än. Jag har några saker kvar att hantera”. Sedan ber han John om förlåtelse. För första gången i ett uppriktigt tonfall. John svarar: “Jag vet inte om det hjälper. Men jag förlåter dig”.
Om det är någon föreställning om efterlivet som går att föreställa sig i samklang med en god och allsmäktig gud är det väl något i den här stilen. Skärselden som en tid för botgöring. Den döda måste uppnå fullkomlig försoning med alla den begått orätt mot i jordelivet. För somliga går det fort – alla de döda små barnen slipper rimligen undan helt och hållet. För andra tar det längre tid. Vissa kanske aldrig kommer därifrån eftersom det inte går att uthärda magnituden av brotten. Heinrich Himmler lär till exempel få sitta på bänken utanför gudstjänstlokalen bra mycket längre än superskurken Ben Linus.
Den mest kända bilden av skärselden är förstås den som Dante beskrev i Den gudomliga komedin. Bergsbestigningen där de döda som inte är ohjälpligt förtappade renas från sina synder innan de kan stiga in i Paradiset. Hos Dante får inte alla denna chans. Exempelvis tvingas alldeles syndfria människor framleva evigheten i Limbo om de haft oturen att födas innan Kristus uppenbarade sig på jorden. En häpnadsväckande orättvisa till och med för att komma från Gud. Då är Losts version av en gudomlig rättsordning mer barmhärtig.
I Uppenbarelsebokens text står ingenting om skärselden. Där är man död tills man väcks och släpas inför domstolen. Sedan slängs man i den brinnande sjön – helvetet – eller tas med till Paradiset. Den brinnande sjön. Den andra döden. Höjden av sadism, kan man tycka. Det räcker inte med att vara död, begraven och förmultnad medan de som finns upptecknade i livets bok får inträda i den himmelska staden. Nej, man ska väckas, dömas och sedan torteras i evighet. Det är inte svårt att förstå varför historiens kristna känt sig nödgade att inrätta skärselden som ett mellansteg och gråzon. Gränsdragningen i domsluten blir minst sagt ödesdiger annars.
Och jag kan inte låta bli att undra om Jesus själv blivit informerad om regelverket i Bibeln och kyrkans lära. Guds son som på korset, utan att konsultera skrifterna, sa till den botfärdige rövaren: “Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset”. Jesus vet ingenting om mannens försyndelser i livet. Bara att han i dödsångest har vett att erkänna sig skyldig. Det står också klart och tydligt i både Uppenbarelseboken och kyrkans trosbekännelse att domen kommer först vid tidens slut. “Vi tror på de dödas uppståndelse.” Inte “redan idag ska du vara med mig i paradiset”.
Paradiset. Går det att föreställa sig en sådan plats? Ett sådant tillstånd? I Uppenbarelseboken är paradiset den heliga staden. Det nya Jerusalem. “Paradise is exactly like where you are right now. Only much much better”, sjunger Laurie Anderson i låten Language is a virus. Jerusalem, alltså. Men mycket, mycket bättre.
Gud ska torka alla tårar. Ingen sorg ska finnas. Ingen klagan. Ingen smärta. Och: ingen död. Hur ser ett liv utan allt detta ut? Ett liv där ingenting står på spel. Där inga val är ödesdigra – vare sig för subjekt eller objekt. Det framstår som en ogenomtänkt dröm, och olidlig fantasi. En tillvaro i ett ofarligt vakuum. Innan jag kliver in i den heliga staden vill i alla fall jag ha svar på några frågor: Kan man ha tråkigt i Paradiset? Kan man ha sex? Ta droger? Kan man vara entreprenör, konstnär eller uppfinnare? Går det att ta livet av sig i himmelen?
I låten Mutiny in Heaven gastar Nick Cave : “If this is heaven, I’m bailing out”, eftersom han inte står ut med tanken på en evig tillvaro full av självrättfärdiga själar. Han är därmed inne på samma linje som Laurie Anderson, som utvecklar tanken på ett paradis likt livet på jorden:
I dreamed there was an island that rose up from the sea. And everybody on the island was somebody from TV. And there was a beautiful view but nobody could see. Cause everybody on the island was saying: Look at me! Look at me! Look at me!
Men det finns andra, mindre jordiska, föreställningar om Paradiset. Troende och präster jag pratat med ser ofta livet efter döden som någonting bortom tid och rum. En form av frusen salighet. Ett ögonblick av nåd. Men då har vi seglat ganska långt bort från det som sägs i en annan av kyrkans trosbekännelser, den nicenska: “vi förväntar de dödas uppståndelse”, och vi närmar oss Nirvana. Utslocknandet.
Jag vill i stället tro på ett annat sätt. Vi vet ingenting om en fortsättning efter döden. Det vi vet om är vårt liv, och det först när det är upplevt. I Uppenbarelseboken är det också detta liv som avgör allting. Och det är också min tro. Om Gud är något annat än Big Bang måste det levda livet vara det som ska fullkomnas och förlåtas. Det liv som tvingar Benjamin Linus att dröja kvar på bänken utanför gudstjänstlokalen.
Här kan vi återvända till Laurie Anderson. I The Dream Before sjunger hon om ett annat paradis som är raka motsatsen till det nya Jerusalem vid tidens slut. Inte heller är det “like where you are right now, only much much better”. Hon parafraserar i stället filosofen Walter Benjamin som utifrån Paul Klees målning “Angelus Novus” beskrev en ängel som blåser baklänges genom historien mot framtiden, maktlös inför allt den ser av ofullständighet och misstag. För det har blåst upp en storm i Paradiset som får ängeln att fäktandes med armar och vingar fortsätta färden bort från ursprunget. Från Edens lustgård, det förlorade paradiset.
Och liksom historiens ängel fladdrar människan baklänges genom livet. Ur intighetens vithet skymtar de första minnena fram. Glesa, ofullständiga och utan sammanhang. Sedan kommer de allt tätare. Formar en historia, en väg och uppfattning om ett jag. Ett jag ständigt på väg bortåt mot en framtid och ett oundvikligt slut där den enda kartan är landskapet man redan lämnat. En karta där det blir allt svårare att skymta var stigen en gång rann upp.
Och mer eller mindre plötsligt blåser vi så genom dödens dörr och försvinner ur tid, rum och medvetande. Åtminstone för dem vi lämnar bakom oss. Men kanske är dödens dörr bara porten till ett omklädningsrum? Ett rum där vi lägger bort ”stoftets tunga skrud”, som Hamlet säger. Kanske står jag sedan åter med ryggen mot dörren med hela mitt levda liv framför mig. En svåröverskådlig karta som någonstans i horisonten slutar i upprinnelsen. Mitt förlorade paradis. En del av oss hittar nog vägen utan större problem. En bred boulevard kantad av mestadels vackra minnen och inte alltför många sårade i vägrenen. Andra kanske tappar bort sig för alltid och aldrig hittar hem. Hur SS-chefen Himmler, när han inte längre ser en dunkel spegelbild utan ansikte mot ansikte, ska ta sig vidare från Auschwitz övergår mitt förstånd.
Men att människan tvingas på riktigt se alla sina val och dess konsekvenser innan den eviga friden är möjlig, är för mig en mer gudomlig rättvisa än valet mellan den brinnande sjön och den eviga staden där livet har förlorat allt motstånd och därmed all mening.
