”Ingen människa är av naturen frisk till sin själ. Alla är vi fördärvade av en syndasmitta liknande den spetälske mannens elände i evangeliet. [...] I människans vilja är idel vanmakt, tröghet och olust för det som hör till Gud och hans nåderike.” (Henric Schartau, ur predikan tredje söndagen efter trettondagen 1792)
Kring Henrik Schartau (1757-1825), som från 1785 var stadskomminister i Lund, samlades människor av olika slag och hans predikokonst genom hans efterlämnade handskrifter har gett avtryck på kyrkolivet i framförallt södra och västra Sverige som lever kvar än i dag. För många är schartauan eller schartaunism ett skällsord, det förknippas med domspredikan, eld och svavel, med stenhård etik och social kontroll. Andra ser den kraftfulle predikanten och den vise och omsorgsfulle själavårdaren vars erfarenhet av ett personligt andligt uppvaknande ger ännu större tyngd åt orden som kommer ur hans mun. Själv gav Schartau aldrig ut några av sina predikningar eller brev, men efter hans död har åtskilligt givits ut.
Den predikan som här publiceras är en provpredikan, hållen i Köpinge och Lyngsjö församlingar år 1792. Schartau fick inte den tilltänkta tjänsten, men tillträdde 1793 istället som förste stadskomminister i Lund och kyrkoherde i Råby och Bjellerup. Den teologi och förkunnelse som vi möter hos Henric Schartau är till stor del sådant som han delar med sin samtid. Han har en traditionell syn på bibelordet, och när det gäller den pastorala omsorgen och själavården så tillämpas ”nådens ordning” med dess klassiska terminologi. Anden upptänder tron, och medlet för människans uppväckelse och vidare färd på vägen mot helgelse är Guds ord. Metoden är förkrosselse genom lagen och uppväckelse genom evangelium.
Vi har valt ut just denna predikan för att Schartau här på ett omisskännligt sätt talar tydligt om synd och nåd, skuld och förlåtelse. Det är intressant att se hur han kombinerar skarp luthersk ortodoxi med drag av pietism i sin förkunnelse; ren och biblisk lära men ändå med en betoning på människans känsla och vilja. Läsaren kan vara uppmärksam på den tvådelade dispositionen som var typisk för Schartau, samt appliceringen av innehållet på åhörarna i tre kategorier; de oomvända, de uppväckta och de benådade. Huvudmotiven, inte bara i denna predikan, är synd och skuld, nåd och försoning.
