Med detta nummer öppnar vi en ny sektion i Evangelium för predikningar och förkunnelse. Präster skriver predikningar. En vanlig församlingspräst håller i runda tal över sjuttio predikningar per år medräknat andra tal vid dop, bröllop och begravningar. Det är alltså en frekvent textgenre men en som vi kanske inte tänker på så ofta, eftersom den är specifikt kyrklig.

Jag bad prästen David Silverkors att dela med sig av några predikningar för det första numret. David har nyligen påbörjat en tjänst i Knivsta pastorat. När jag lyssnade på hans predikningar höll han till i Vaksala församling, en av Uppsalas församlingar. Han fångade alltid sin församling när han talade. Predikan var genomarbetad och kändes ändå spontan, det var roligt att lyssna på David, och det lät som att han tyckte om att predika.

För mig hör David Silverkors till en generation av unga präster som gillar att gå tillbaka till äldre uttryck och idéer för att där finna stoff för nuet. Samtidigt använder de moderna hjälpmedel som bloggen och podden för att få ut sina tankar utanför kyrkorummet, och de rör sig obehindrat mellan Bibeln och ämnen av populärkulturell art.

Förr i tiden kunde predikningar publiceras i dagspressen. Den tiden är nog förbi. Men i Evangelium är vi glada och förväntansfulla över att få lyfta fram predikan som genre. Jag tycker själv att det känns väldigt edge. Sätt nu igång och skicka in andra predikningar som vi kan publicera längre fram! Vi tar emot texter och ljudfiler.

Sofia Lilly Jönsson, Evangeliums chefredaktör och kulturskribent

 

Vi har valt att publicera David Silverkors predikan för palmsöndagen, söndagen som inleder Stilla veckan som leder fram till påsk. Jag skulle säga att detta är en predikan med en form efter klassiskt mönster. Ett talande exempel är inledningen:

Han red på en åsna, precis som kung David gjort en gång i tiden, för att kunna möta sina landsmän öga mot öga och vara deras ledare, inte bara en herre från ovan. [Undervisning]

Jesus gör samma sak, men då både med motivet att möta folk men också för att anspela på David och uppfylla en profetia (Sak. 9). [Bibelhänvisning]

Men för Jesus finns den där spänningen, han firas rättmätigt i nuet, men snart finns det svårigheter, lidande och till med död i framtiden för honom. Och jag tror det på samma sätt kan finnas spänningar i våra egna liv. [Själavårdande]

Det finns mycket runt om oss som är glatt, positivt och bra. Sådant som det är värt att fira, det kanske går bra med jobbet, familjen, intresset eller vad det nu är. Saker som syns utåt och som vi i regel också delar med andra. Men samtidigt kan det finnas annat i våra liv, som inte är lika glatt. Samtidigt. Det kan vara svårigheter och lidanden av olika slag som vi möter eller ska möta, men som inte syns lika väl utåt. [Personligt tilltal]

Davids predikan är undervisande, bibeltrogen (med det menar jag att den håller sig nära bibeltexten), själavårdande och har ett personligt tilltal. I förlängningen går den tillbaka på väckelsepredikanten Anders Nohrborg, homiletikens store teoretiker Johan Möller och vidare till Henric Schartau. Det är en modell som i sitt ursprung vände sig mot den analytiska predikostilen som närmast var att likna vid en akademisk föreläsning, och flyttade istället fokus till åhöraren och nådens ordning.

Judith Fagrell, Evangeliums litteraturredaktör och präst

 

Jag är uppvuxen i en prästfamilj. Under uppväxten rörde vi oss ganska ledigt inom SvK och ekumeniskt. De största influenserna är utan tvekan gammalkyrklig tradition (genom min pappa) och den karismatiska rörelsen. Predikan får gärna ta sin stund om predikanten har något att säga. Att arbeta för ett personligt tilltal, med exempel och bilder, som hjälper till att relatera till Bibeltexten bär jag med mig från dessa sammanhang. Jag försöker hålla ett lutherskt fokus på korset och samtidigt ha ett personligt tilltal.

En annan viktig sak är att jag är syndfull och behöver väldigt mycket förlåtelse. Därför blir förkunnelsen av lag och evangelium så viktig för mig. Jag vet att jag inte är perfekt, jag behöver hjälp att sortera för att se vad som är vad; försöka göra något åt det genom att be om förlåtelse och som tacksägelse till Gud försöka göra gott.

Ofta talas det om att predikans tid är förbi och att man inte ska tala längre än sju minuter. Det talar både emot min egen erfarenhet som åhörare och samtiden. Jag (och tusentals med mig) kan sitta och lyssna på komikern Johan Glans en timme i sträck. Och det går alldeles utmärkt! Har man något att säga och i någon mån arbetar retoriskt kan man tala längre än sju minuter (inte för att man måste).

En annan sak är vikten av att vara närvarande i stunden, ärlig i sin framtoning och gärna ha intensitet (allt utifrån den man är). Det skapar relation, förtroende och intresse. Något jag strävar efter.

David Silverkors, präst

tagged in 6predikan