Predikan på skärtorsdagen 
Den kärlek du till världen bar, ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta bar du än ut ur din öppna grav.

Judith Fagrell.

Judith Fagrell.

Herren sade till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.

Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.

Det är Stilla veckan och Skärtorsdag. Det nya förbundet står i fokus för oss idag, det nya förbund som Jesus instiftar med sina lärjungar vid deras sista måltid tillsammans. De delar sin sista måltid, den traditionella måltiden som Gud bestämt skulle vara en minneshögtid för det judiska folket och som skulle firas i släkte efter släkte. Samtidigt gör de något helt nytt. De delar den måltid som redan för det judiska folket är beviset på dess särställning inför Gud, men den här kvällen skall det utökas till att bli det starkaste beviset på Guds samhörighet med alla människor. Jesus och lärjungarnas sista måltid blir den första nattvarden, den måltid som från och med nu ska kallas Herrens måltid och vars jordiska medel – bröd och vin som blir kropp och blod – ska vara tecknet för det nya förbundet.

I den gammaltestamentliga texten som vi hörde läsas först (2 Mos 12:1-14), står det utförligt beskrivet hur det israelitiska folket skulle förbereda lammet som skulle intas den sista kvällen där i Egypten, innan befrielsen. Det bildar sedan förebild för det judiska påskfirandet ända fram till våra dagar.

Instruktionerna är tydliga och ingående, det markerar allvar och sinnesnärvaro – ingenting ska förspillas eller slarvas med även om det måste ske i hast. De skall vid måltiden ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i händerna – redo att ge sig iväg, ut på resa. Den natten, den första påsken, ska de stryka blod över dörrposterna till deras hem, och blodet ska vara tecknet för räddning.

Stanna upp inför det. Blodet ska vara tecknet för räddning. Herrens ängel som var ute för att straffa det egyptiska folket för dess förbrytelser mot Guds utvalda folk, skulle gå förbi de blodbestrukna dörrarna, där Guds folk befann sig. Blodet var tecknet för räddning till liv. Redan här i det som vi kallar det gamla förbundet lär vi alltså att måltiden är en gemenskapshandling, ett uttryck för gemenskapen mellan det utvalda folket och Gud själv. I själva måltiden gestaltas gemenskapen och löftet om befrielse. Det är på den förberedda måltiden som Herrens ängel känner igen Guds folk.

Blodet blir räddning till liv.

Ett ytterligare förtydligande av gemenskapsmotivet möter i Nya testamentets tolkning av Herrens måltid. Paulus beskriver i 1 Korinthierbrevet hur måltiden inte främst är till för det fysiska behovet att stilla vår hunger – i Korinth verkar det som om folket roffar åt sig utan att tänka på dem som inget har – utan framförallt det som Jesus säger till lärjungarna: detta är min kropp och mitt blod, gör detta till minne av mig. Måltiden är en gemenskapsmåltid, gemenskap mellan församlingen och Gud, mellan varje troende och Kristus.

Skärtorsdagen är ytterligheternas dag. Å ena sidan är det vänskapens dag där vi finner den innerliga gemenskapen mellan Jesus och hans vänner kring påskmåltiden, den gemenskap som Jesus fördjupar på ett konkret och mystiskt sätt när han benämner brödet och vinet som sin egen kropp och blod.

Å andra sidan är det svekets natt, då Judas överlämnar Jesus till fienden, då lärjungarna flyr och då en av Jesus närmaste vänner, Petrus, förnekar att han känner sin mästare. Det är verkligen ytterligheternas dag, som en bild för livet självt – en pendling mellan upplevelser av intensiv gudsnärvaro och total tystnad och tomhet.

Alla tolv fick vara med. Jesus gav bröd och vin, sin kropp och sitt blod, även till den som skulle förråda honom, även till den som skulle förneka honom. Även till den som somnade, som tvivlade, som blev rädd och flydde. Också vi får vara med.

Lärjungarnas svek ledde aldrig till förkastelse, utan till att de på djupet fick lära känna Jesu Kristi nåd och barmhärtighet, vidden av hans förlåtelse. De fick upprättelse.

Här ser vi också att den kristna gemenskapen inte är en åsiktsgemenskap som vilken som helst, utan dess grund ligger mycket djupare. Det är en gemenskap av troende, av vänner, av gudstjänstfirare, det är en relationsgemenskap. Hur djupt vi än fallit behöver en kristen aldrig förtvivla. Upplösningen av lärjungarnas svek finns i den förtätade berättelsen om hur den uppståndne möter lärjungarna på stranden och Petrus får ett nytt tillfälle att bekänna sin kärlek till Kristus.

Alla tolv fick vara med och många fler därtill.

Blodet som räddade det israelitiska folket ur slaveriet i Egypten gäller fortfarande – Gud tar inte tillbaka sina löften – men Jesus vidgar det förbund som Gud slutit med sitt folk.

Här är det nya förbundet som Gud utlovat, det förbund som inte ska vara baserat på lagens tavlor utan på Guds lag som finns i våra hjärtan. Förbundet är instiftat och lagt i våra hjärtan, hjärtat som pumpar runt det livgivande blodet i våra kroppar.

Blodet blir räddning till liv.

För dig utgivet, för dig utgjutet. Blodet är räddning till liv. För dig utgivet, för dig utgjutet.

 

Evangelium lyfter fram predikan som en litterär och performativ genre. Vill du vara med eller har förslag på intressanta predikanter? Skicka texter eller ljudfiler till info@tidskriftenevangelium.se.

tagged in nr10-p