Fotograf: Juliana Wiklund.

Fotograf: Juliana Wiklund.

Det är en måndag i början av november när vi ses vid lunchtid på Stora Nygatan. Regnet hänger i luften och stockholmarna hukar för en tilltagande vind som når ända in i Gamla stans gränder. Vi är på Forum för levande historia, en myndighet som ligger under Kulturdepartementet och vars uppdrag är att sprida kunskap om förintelsen och att främja arbete för tolerans och demokrati. Just nu berättas romernas historia och som utställningens undertitel lyder får vi här möta ”människorna bakom myten”. Det är uppenbart att vi ställs inför ett folk vi vet alltför lite om. Intrycken sköljer över oss och skapar nya frågor.

Karin Lindahl

Karin Lindahl

Karin: Romer tycks mer än någon annan grupp i samhället vara förföljda av myter och fördomar. Alla individuella olikheter till trots kan man i dessa berättelser skönja ett tydligt mönster: i stort sett alla uttrycker att de i uppväxten fått lära sig att hemlighålla sitt romska ursprung och det gäller särskilt de som levt i Sverige redan som barn. För mig är det en helt främmande erfarenhet, det att behöva dölja en så pass stor del av sig själv. Jag inser hur lite jag vetat om romer och känner mig nästan lite skyldig när jag går runt och konfronteras med allt detta.

Åse: Jag håller med om att det dolda, hemliga, misstrodda och det misstänkliggjorda verkligen får utrymme i den här utställningen. Det blir också tydligt hur vi fortfarande påverkas av fördomar, föreställningar och myter som ligger så djupt rotade i vår historia. Som vi kan läsa i utställningen anklagades romer redan på 1300-talet för att vara turkiska spioner, en föreställning som dagens forskare menar helt saknade grund. I Europa har romerna sedan dess varit utsatta för trakasserier och förföljelser och idag finns mycket av det kvar – förföljelse, trakasserier och en grundläggande misstänksamhet.

Karin: Sverige har också spelat en stor roll i detta, vilket görs tydligt i utställningens historiska del. Bara ett stenkast från Forum ligger Stortorget där den första dokumentationen av romer i Sverige gjordes. Enligt den så kallade Stockholms tänkebok som utgjorde protokoll i Rådstugan (dåtidens riksdag som var belägen där Börshuset ligger idag) kom det ”tattare” till staden den 29 september 1512. De var omkring 30 familjer och sa sig komma från ”Lilla Egypten”, vilket enligt forskare motsvarar en bosättning på Peleponnesos i Grekland. Detta påstådda egyptiska ursprung gav också upphov till engelskans gypsy.

Men åter till Sverige. Från 1500-talet och framåt har man förföljt och utvisat romer i flera omgångar. Mellan 1914 och 1954 var Sveriges gränser stängda för romer. Endast två (2!) kom hit med de vita bussarna vid andra världskrigets slut och dessa individers öde är en av många personliga berättelser i utställningen.

Åse Gullmarstam

Åse Gullmarstam

Åse: Det är också anmärkningsvärt att dessa enda två inte var något undantag, att Sverige inte självmant valde att släppa in dessa två kvinnor, utan att man helt enkelt trodde att de var judinnor.

Men som du nämner, något jag uppskattar med utställningen är att den går in på individen. Att man, utöver att tala om de romska folkgrupperna, också visar fram personligheterna, erfarenheterna och rösterna till dem som så ofta – framförallt i media – diskuteras utifrån. Jag vill tro att den romska identiteten i det görs starkare och att det kan dämpa föråldrade fördomar.

Romer har betraktats som ett nomadfolk och ansetts rotlöst och flyktigt samt i grövre uttryck både ociviliserat och annorlunda, idéer som har byggt ett starkt hat mot romer. Och kanske är det just för att kunskapen om romernas historia fortfarande är så vag som fördomarna överlevt? Så länge något är obekant och främmande gror fördomarna och utanförskapet vidmakthålls. Flera av de romer som intervjuas i utställningen säger sig vilja forska kring sin kultur och sitt ursprung. Kanske är det det vi saknat hittills om vi vill stärka romers sociala status?

Karin: Ja. Jag tänker på en kvinna som kom hit på 1990-talet från krigets Balken och som beskriver hur universitetsstudierna blev hennes räddning. Som nyanländ flykting var hon deprimerad och vägrade lära sig svenska. Idag forskar hon om romers historia och uttrycker det som ett mål hon har, att få fler personer med romsk bakgrund att börja studera. Förhoppningsvis kan regeringens vitbok som presenterades tidigare i år också bidra till en sådan utveckling, till att vi alla får en ökad kunskap om denna skuggsida i vår moderna historia. Boken vill göra upp med den systematisk diskriminering av romer som svenska staten utsatt romer för under 1900-talet, en diskriminering där rasbiologin under seklets första hälft bara är ett exempel.

Och som du sa, med denna utställning som fond blir det uppenbart hur fördomarna lever vidare också i dagens Sverige. Jag tänker till exempel på alla så kallade EU-migranter som ständigt misstänkliggörs. Hur det talas om lurendrejeri, om organiserat tiggeri. Någon har sett en tiggare åka lyxbil och är de verkligen så där halta och lytta eller spelar de bara?

Åse: Ja, det är precis likadana rykten och samma misstro vi i utställningen kan se har genomsyrat vår historia. En misstro som påverkar utifrån hur människor väljer att se en situation. Att skänka pengar eller att inte göra det, det är frågan.

Karin: Men på senare tid har media blivit bättre på att lyfta fram hur dessa rumänska romer har det i våra svenska städer. Det har rapporterats om läger som saboterats och bränts ned, om tiggande kvinnor som blir tillfrågade om de vill sälja sex till svenska män och om hon som dränktes i skurvatten av den handlare, vid vars Hemköpsbutik hon hade satt sig med en filt och pappmugg.

På vägen från Forum för levande historia, tillbaka till tunnelbanan passerar vi flera tiggare och det blir tydligt hur lite utställningen handlar om de romska tiggarnas situation. Förmodligen är det för att man – medvetet eller omedvetet – har valt att fokusera på en typ av romer som sällan syns, nämligen de ”vanliga svenskar” med ett ursprung de fått lära sig att dölja. Så man visar filmer från ”Zigenarlägren” i Sköndal och Zinkensdamm på 1940-talet, men om dagens läger talar man inte. Är det för att de som bor där inte är svenska medborgare? Oavsett, så visar ju dessa romers öden hur historien upprepar sig ännu en gång, i dagens Sverige, inför allas våra ögon.

Utställningen Vi är romer pågår till 30 juni 2015. Den är ett samarbete mellan Forum för levande historia och Göteborgs stadsmuseum och kom till på initiativ av de romska aktivisterna Bagir Kwiek och Tereza Eriksson.

tagged in 9podochpuff