Foto: leitourgia.org.
Högtidligt vandrar vi med kors och ljusbärare genom Uppsala domkyrka för konferensens inledande mässa. Önskemålet vi fått från den nordiskt sammansatta styrelsen var att få fira en högmässa så som den brukar firas just här och nu. Domkyrkans förenklade sommaragenda, inte riktigt lika fylld av körmoment som terminernas ordinarie, fick därför bilda mönster i novembermörkret.
Som Uppsalabo sedan mer än tjugo år tycker jag kanske inte själv att vårt högmässofirande är en så märkvärdig upplevelse. Det var ju just i denna kyrka, under sedermera Linköpingsbiskopen Martin Linds tid som domprost på 1990-talet, som jag själv fick min liturgiska skolning. Det var då jag upptäckte att jag som gudstjänstdeltagare kunde tas i bruk: ”Vill du läsa evangeliet idag?” kunde Martin fråga några minuter innan morgonmässan tog sin början och när han log sitt allra vänligaste skånska leende fick han mig att känna att just jag nog hade en speciell kallelse att göra det han bad om.
Nåväl, nu är det jag som har frågat några konferensdeltagare från Norge, Island och Danmark om de kanske ville läsa en text, bära ett ljus, be med i en förbön. Efteråt får jag höra att de upplevt vandringen i procession som något mycket speciellt och främmande, närmast exotiskt. I vilken mån erfarenheten är positiv eller bara märklig framgår inte riktigt, men det är en kroppsupplevelse de bär med sig hem igen, till församlingar där det varken förekommer ingångs- eller evangelieprocessioner och där jag får intrycket att fokus fortfarande ligger mer på undervisning än på kropp och gestaltning. Det hör till de stora förändringarna i gudstjänstfirandet i Sverige de senaste decennierna att vi lagt ett större fokus än tidigare på symboler och gestaltning, medan förkunnelsen trätt tillbaka.
Det nordiska gudstjänstnätverket Leitourgia träffades i år för tionde gången och denna gång just i Uppsala med mig som ordförande. Platsen för årskonferensen följer ordförandeskapet och varierar mellan de nordiska länderna. Förra gången var det Granavolden utanför Oslo. Nästa år blir det Reykjavik på Island. I år var det ett sextiotal gudstjänstintresserade präster, musiker och andra deltagare från de nordiska länderna som samlades i Uppsala 4-7 november.
Tio år är ett tillfälle att blicka både bakåt och framåt, på den egna organisationen, men också på det gudstjänstliv som är organisationens hjärta och själ. I år fick vi hjälp till de vidare utblickarna av den stora utställningen Himlen är här, med kyrklig konst från Uppland, Gästrikland och Hälsingland, samlad i östra delen av domkyrkan.
Rundvandring i utställningen Himlen är här. Foto: leitourgia.org.
Konferensens tema knöt an till utställningen genom att lyfta fram skapelsen och tingen i liturgin. Utställningens föremål förband oss som samlats med historien, inte bara tio år tillbaka, utan snarare de tusen år som den kristna kyrkan tagit kropp och gestalt i generationer av mänskligt liv i Norden. Samtidigt utmanade temat oss till att blicka lika många generationer framåt, i omsorg om den skapelse som bär vår existens. Vattnet, brödet och vinet är basala inslag i liturgin, men också beroende av vår omsorg om en hållbar tillvaro på jorden.
Föredragen på konferensen cirklade kring inkarnationens mysterium, kroppsligheten som centrum i kristen teologi, och hållbarheten i hur vi gestaltar liv och gudstjänst. Tillbakablickar på Luther och pietism och frågor om hur vi egentligen hamnade i den moderna förståelsen av kristen tro som något som rör det inre och immateriella snarare än det yttre och materiella, blandades med funderingar över gudstjänstens inre logik – dess ordo - och hänvisningar till internationella webbplatser med tips om gudstjänst och ekologi, till exempel den engelskspråkiga och ekumeniska Let all creation praise.
Att hålla konferensen mitt i staden var ett experiment som visade sig falla väl ut. Tidigare konferenser har ägt rum på kursgårdar med god service, men utan den närhet till ett levande gudstjänstliv som Uppsala kunde erbjuda. Speciellt högtidligt för många deltagare var middagen i ärkebiskopsgården och mötet med den nytillträdda ärkebiskopen Antje Jackelén, som i sitt välkomsttal uttryckte en förhoppning att Leitourgias medlemmar skulle kunna hjälpa henne att sätta både fler ord och mer kropp på den vision om gudstjänstglädje som hon uttryckt i så många intervjuer i samband med sitt tillträde. En ärkebiskop gestaltar inte ensam vad det är att vara kyrka. Det gör de många lokala församlingarna.
Förhållandet mellan kroppen och dess många lemmar var också temat för konferensens morgonandakter, som leddes av dansterapeuten och pedagogen Åsa Rockberg från Näsåker i Ångermanland. För många deltagare var dessa andakter säkert en minst lika omvälvande upplevelse som domkyrkans högkyrkligt influerade processioner. Istället för att tala till våra huvuden utgick andakterna nämligen från vår personliga upplevelse av att vara kropp. Åsa Rockberg inbjöd oss att känna golvet vi stod på, uppleva rummet och känna in avstånd och närhet till både föremål och andra deltagare och inte minst möta vår egen kropp med vänlighet. Hör där ett evangelium i den nya kroppstuktens tid!
Första morgonen tror jag många upplevde det mest förvirrande, även om bibeltexten från första Korintierbrevets tolfte kapitel, om hur vi alla tillhör kroppen och ingen del kan säga till en annan att du inte hör till, gav en uttolkning av rörelsemeditationen, samtidigt som den nordiska stämsången av ”Härlig är jorden” ekade tryggt välbekant. Nästa morgon hade kanske några deltagare fallit ifrån, om det nu berodde på den tidiga timman eller det obekanta i att gestalta kyrkans kropp just som kropp. Men redan började det kännas naturligt att röra sig runt i Helga trefaldighets bönemättade tegelrum, vända blicken både inåt och åt sidan och uppåt och be Vår Fader gemensamt i rörelse, i takt med förebedjarens ord. Hur känns att förlåta andra i min kropp? Vilken rörelse kan uttrycka mitt behov av bröd för dagen som kommer? Hur räddas jag kroppsligt från det onda?
Den största delen av konferenstiden ägnades ändå som vanligt åt möten i seminarieform över nationella och konfessionella gränser. Mönstret är hämtat från den nordamerikanska North American Academy of Liturgy, som kommit till i en helt annorlunda kyrklig situation, men efter ett antal år har en egen nordisk form börjat sätta sig och samtalen porlade på skandinaviska, med enstaka inslag av engelska från deltagare som inte själva har skandinaviska som modersmål. Formerna för seminariearbetet varierar från formella vetenskapliga papers med akademisk respons till workshops med firande av mässa på olika språk eller studiebesök i domkyrkans olika skattkammare.
Själv gladdes jag mest åt att se mötesplatsen fortleva efter tio år. Grundaren och organisationens första ordförande Karl-Gunnar Ellverson dog hastigt strax innan den tredje årskonferensen. Men helt i den anda han sjösatte präglades konferensen av en öppenhet för möten över de många gränser, som så ofta får leda till splittring både inom och mellan våra kyrkor, liksom mellan kyrka och akademi.
Läs också Ninna Edgardhs predikan för Leitourgia i detta nummer.
Läs mer om Leitourgia på hemsidan www.leitourgia.org.
