Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet fick den 22 december 2014 en förfrågan av Svenska kyrkan. Man ombads inkomma med överväganden kring det fortsatta arbetet med den historiska liturgiska musiken i den pågående handboksrevisionen. Bakgrunden är remissrundan, mottagandet av handboksförslaget och det upprop om musiken som ledde till möten mellan landets kyrkomusikaliska organisationer och Svenska kyrkan – den här historien känner de flesta redan till, och den har beskrivits i texter senaste året och veckan.

Musikvetenskapen på UU fick alltså förfrågan vad de kunde göra.

Tre delfrågor bifogades: a) Vilka åtgärder som enligt er bedömning krävs för att Musikserie A ska få en kvalitetsmässig genomgång? b) Vilken tidsåtgång som ni bedömer att ett sådant arbete kräver? c) Huruvida ni skulle ha möjlighet att genomföra ett sådant uppdrag?

Evangelium kan i dag publicera institutionens svar (längst ner i texten). Det har väl aldrig varit direkt hemligt innan heller eftersom det ju kommer från en myndighet, men i den samarbetsprocess som man då befann sig var avsikten med pm:et bara att förklara institutionens hållning. När samarbetet nu havererat, eller avbrutits, eller vilket ord man nu väljer, så är det bra om allmänheten kan se processen inifrån. (Vi är många som tycker att man kunde ha arbetat så transparent redan från början; i jämförelse kan nämnas att norska kyrkan håller på med samma sak och uppdaterar den liturgiska musiken. Där har information lagts ut på nätet så att vem som helst kan se hur arbetet fortlöper.) Musikvetenskapen på UU har gett Evangelium sitt pm eftersom de menar att det är bra att alla kan se hur de resonerat.

I en replik till musikorganisationernas besked om avhopp förra veckan skriver biskop Per Eckerdal och huvudprojektledaren Solveig Ininbergs bland annat att det varit ”lättare att lyssna in vad företrädarna inte gillat och svårare att fånga in konstruktiva idéer hur man skulle kunna göra istället”. Det låter som om musikerna bara klagar. Institutionen å sin sida tycker att de erbjudit sina stora nätverk med kompetens inom gregorianik, musikteori, liturgiskt orgelspel och filologi.

Jag ser ett kommunikationsproblem här. Hur ska man förklara för någon som inte förstår vad man menar? En nyckelmening i musikvetarnas pm är, som jag ser det, denna: ”Det här området har varit eftersatt under lång tid (…)”.

Jag kan se hur prästerna som fått det här svaret från institutionen tycker att musikforskarna inte svarar på frågorna. De har ställt tre korta frågor och vill ha tre hyfsat korta svar, på en sida eller så gissar jag att man tänkte. Istället får man en ärlig beskrivning inifrån den musikaliska expertisens perspektiv av ett område där den samtida vetenskapliga diskussionen inte på rätt länge tillåtits vidröra gudstjänstpraktiken. Svenska kyrkans ledning är själv ansvarig för att ha fjärmat sig från musikforskningen. Om den ska länkas in i gudstjänstlivet igen så görs det inte i en handvändning. Och det svaret tror jag helt enkelt irriterar handboksansvariga på Svenska kyrkan.

Jag skriver medvetet ”på” för att betona organisationsnivån. De som är anställda vid den svenskkyrkliga organisationen är inte ensamma företrädare för de svenskkyrkliga frågorna. För mig är det tydligt att handbokskonflikten i grunden inte handlar om uttrycket som gudstjänsten givits i handboken – detta är symptom – utan om att olika kyrkosyn kolliderar.

När Eckerdal och Ininbergs påstår att det är ”kyrkomötet och kyrkostyrelsen som äger projektet för alla våra församlingars räkning” så företräder de en kyrkosyn som enbart erkänner de parlamentariska valen som demokratisk grund. Det visar, som jag tolkar det, att de inte förstått att en ny handbok motsvarar ett bibelöversättningsarbete för kyrkomusikerna. Man skulle förmodligen inte motsvarande påstå att kyrkomötet och kyrkostyrelsen äger Bibeln.

För en institution äldre än landet Sverige och långt äldre än rösträtten innebär det här för många en annan syn på kyrklig demokrati än den som beskrivs ovan, eller inflytande som är ett bättre ord i sammanhanget. Tolkningen av en folkkyrka blir då att den är förankrad i svensk kultur oavsett vad kyrkomötet säger. Och kanske är det ingen slump heller då att det är i Uppsalainstitutionens pm som det betonas att ”ett så öppet arbetssätt som möjligt eftersträvas” med hänvisning till både det svenska kulturarvet och det svenskkyrkliga. För en är kyrklig demokrati att förtroendevalda berättar vad de har bestämt genom en kommunikationsresurs, för någon annan innebär det ett mycket mer genomgripande engagemang hos fler. Svenska kyrkan kommer aldrig att bli fri från dessa konflikter innan man erkänner den här frågan.

Läs hela svaret till Svenska kyrkan från Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet: PM för arbetet med KHB januari 2015