Kulturdepartementet, 4 februari 2015. Vi står i receptionen och väntar på kulturministerns fotfolk: företrädare för nio olika religioner, en journalist från Dagen och jag. Däruppe tar Alice Bah Kuhnke var och en av oss i hand. En budkavle med ett fredsbudskap ska överlämnas till henne från Sveriges interreligiösa råd – det är ett råd som träffats informellt sedan 2010 och som ännu inte har något eget organisationsnummer. Pengar och administration går genom Sveriges kristna råd.

För det är så det ser ut: kyrkorna är den starkare parten i religionsdialogen och allra starkast är Svenska kyrkan. Där finns många hundra års administrativ organisation. En liten men stark linje inom Svenska kyrkan driver på utvecklingen för religionsdialog, och det är fram till altaret de vill komma.

– Vi måste visa att vi kan stå tillsammans, komma till varandra, och till de heliga rummen, mitt under gudstjänst och bön, säger prästen Ulf Samuelsson från Storkyrkan.

Varför de måste mötas just under gudstjänsterna säger han inte. Det förefaller som en något magisk syn på lokalerna: som om vanliga rum, tunnelbanan, skolan, vilka rum som helst, inte redan var mötesplatser.

– I det enkla, allmängiltiga, ligger det som vi kan mötas, säger kulturministern.

Men är det det allmängiltiga som manifesterar sig här eller något helt annat?

I skolans läroböcker delades människorna upp efter deras religiösa tillhörighet. De kristna gör si, judarna så, var och en av världsreligionerna prydligt separerade i egna kapitel. Nu är vi där igen, och talar om kollektiv innan vi är individer.

Jag släntrar runt på Nordiska museet och läser på en skylt att förr i tiden identifierade vanligt folk knappast sig själva som svenskar. Bleking eller dalkulla kanske, men ”svensk” tänkte man inte att man var. Det är en för stor kategori att känna sig hemma i.

Svenskar blev vi när överheten ville det, för att de förde krig mot andra nationer eller ville vinna kommersiella fördelar.

Det är märkligt med identitet.

När den engelska komikern John Cleese var i Sverige i höstas och intervjuades i något nyhetsprogram talade han om det högerpopulistiska brittiska partiet Ukip. Cleese menade att Ukip har en poäng med sin EU-kritik, och liksom nya amerikaner svär trohet till USA bör befolkningen i ett land vilja någonting gemensamt, tyckte han. Han skulle inte rösta på Ukip, och anser att främlingsfientligheten och hetsen mot muslimer är obrittisk och missriktad. ”Men när människor säger att deras identitet känns hotad så lyssnar jag”, sa John Cleese.

Identitet är inga småsaker. En del av attraktionen hos Sverigdemokraterna handlar kanske om att många i dem känner igen en radikal rörelse – i så fall finns en friskhet i det som har med kamp och en missionsiver att göra. Tillhörighet till ett folk kan vara någonting progressivt.

Det har man förstått i folkmusikvärlden. Den våg av folkmusik som kom under 1970-talet med den progressiva musiken gick tillbaka till källorna och rensade bort all senare tillrättalagd uppvisningskultur. Man dansade i jeans och tog tillbaka den äldre polskan till dansgolvet från folkdanslagens scener, till exempel. Allmogekulturen skulle vara folklig igen på riktigt och inte borgerlighetens bild av folket.

I den vågen odlades kunskap. Där mötte unga spelmän äldre generationer och lärde sig att kulturen inte är abstrakta teorier utan många människor som både ärver traditioner och gör lite på sitt eget vis. Folket representerar ingenting utan är subjektet. Folkmusikvågen var radikal, progressiv och antinationalistisk.

”Östbjörka är en småort i Rättviks socken i Rättviks kommun”, meddelar Wikipedia lakoniskt. Bara en enda ytterligare information ges i artikeln: ”Varje år kan man också besöka spelmansstämman i Östbjörka som brukar vara förlagd tidsmässigt i anslutning till Bingsjöstämman.”

I denna lilla obetydliga by står spelmännen högt i rang. När fiolspelmannen Hadrian Prett, han kallas för Hady, var liten ville han bli som dem. Allra först var det inte musiken som lockade utan statusen som folkmusiken åtnjöt i samhället.

Jag träffar Hady Prett på Skansen i Stockholm. Han spelar där då och då sedan tjugo år tillbaka, till dans eller i någon av stugorna. Det är fortfarande vinter när vi är där och de spridda allmogehusen ligger frusna och ensamma i snön.

Skansen hette området redan när Artur Hazelius köpte det och började bygga sitt museum uppe på berget. Hazelius var språkforskare, lärare och folkbildare. Under sina resor runt om i Sverige insåg han att det gamla bondesamhället höll på att försvinna: det byggdes fabriker och sågverk, jordbruket mekaniserades och det drogs järnvägar kors och tvärs genom landet. Och det var det exotiska som Artur Hazelius ville åt, det som var så långt borta från livet i städerna som möjligt.

Skansen är en artificiell plats. Kultur betyder odling och det som odlas växer organiskt, men Skansen kom till genom en mans beslut. Artur Hazelius favorittid var 1700-talet och den tiden skulle konserveras. Tanken att bevara och konservera saker undan den framryckande tiden uppstod med modernitetens stora tekniska och vetenskapliga framsteg. Museologin omfattade fysiska föremål men också seder och immateriell kultur som musiken.

Sedan den tiden har folkmusiken haft två ansikten. Ingen hade folkdräkt på majstångsresningen i Östbjörka när han växte upp, berättar Hady. Det fanns det som man gjorde för turisterna och det man gjorde för sig själv; dräkten var högtidskläder som bilmekanikern likaväl som spelmannen och kantorn bar när det passade. Spelmännens uppgift i Östbjörka var inte att representera det folkliga eller förflutna. Han är väldigt glad att han har den grunden.

Man måste få vara stolt över sin bakgrund. Men när den uppfattas som någonting den inte är kan det bli svårt att förklara det för någon.

– När man träffar någon och berättar att man är riksspelman kan det tippa åt vilket håll som helst.

Vad säger de då?

– Jag brukar faktiskt kalla mig för kulturarbetare.

Hady är tradspelman men sysslade tidigt också med elfiol och annan musik. Som nästan alla musiker i dag lyssnade han lika mycket på pop och rock som andra ungdomar, samtidigt som han lärde sig att spela i en äldre tradition. Han är teatermusiker och spelar till dans, jobbar som inspelningstekniker och har varit producent på några andra artisters skivor.

Det var 2007 under arbetet med teateruppsättningen av Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel!” på Stadsteatern i Skärholmen som frågorna om nationalism och kulturell identitet blev riktigt tydliga för honom. Hady var musikansvarig och valde medvetet att inte lägga folkmusik bara i scener som handlade om nationalromantiken utan till alla epoker i pjäsen. Folkmusik ska inte förknippas med nationalromantiken bara för att nationalromantikerna ville det, förklarar han.

För en spelman är det märkligt att någon utifrån en nationalistisk idé talar uppskattande om det svenska kulturarvet – den tradition som arvet bygger på är ju mycket äldre än den nationalistiska ideologin. Och ordet ”kulturarv” är väldigt sentida och blev vanligt för bara ett par decennier sedan.

– Jag brukar säga att ”förr i tiden” var 1891, säger han och ler plirigt.

Det var året då Skansen öppnade.

Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har nationalromantiken kommit upp på bordet igen. I Stockholm har ett nätverk bildats med namnet Folkmusiker mot främlingsfientlighet, och spelmansförbundet i Dalarna har tagit ett liknande initiativ. Men Hady gillar inte riktigt ordet främlingsfientlighet i namnet.

Du tycker att man ska säga rasism i stället?

– Nja, men… De är ju inga främlingar. De är här, de är mina kollegor.

Hady lyfter kaffekoppen. Han talar om kollegorna från andra länder. I Sverige finns många skickliga musiker som står i andra folkliga traditioner och att spela med dem gör inte hans kunskap om sin tradition mindre, tvärtom.

I princip allt ”så gjorde man förr” inom folkmusiken är ren försköning eller grovt generaliserande och jag hjälper till att behålla den bilden, säger Hady.

– Skansen får representera Dalarna eller rättare sagt Siljansbygden, Västerdalarna räknas ju inte in. Det är ju insålt hos folk, det märker man.

När Hady spelar på Skansen så bär han alltid dräkt. Det är ett tydligt arv från nationalromantiken. I en känd dagboksanteckning från Artur Hazelius tid skriver en spelman uppåt landet att ”när man jobbar i Stockholm nuförtiden så måste man ju klä ut sig”. På danserna hemma bar spelmannen hatt och kostym som andra helgklädda män på den tiden.

”När man berättar att man är riksspelman kan det tippa åt vilket håll som helst”

Jag beskriver för Hady en scen i ”Allt för Sverige”, realityserien på Sveriges Television där amerikanska ättlingar till utvandrade svenskar besöker Sverige för första gången i sina liv. I ett avsnitt får de låna folkdräkter från sina förfäders hembygd.

Baptistpastorn Brian Gerard från Louisville i Kentucky klär på sig Smålandsdräkten, gråter och håller ett spontant tal för det häpna svenska kamerateamet:

”– Jag har burit många uniformer. Lagdräkter i idrott i high school och vårt lands militäruniform. De är nästan avpersonifierade, för de representerar ett lag, en nation eller en organisation. Den här representerar den du är, ditt folk. Det här är vårt område, vårt folk. Inga andra i hela världen får bära den. Därför bar de den med stolthet”.

Brian Gerard tar av sig sina glasögon och torkar tårarna.

Det är en fantastisk scen, som säger något om hur tilltrasslat det här området är av ideologier, kulturella associationer och privata erfarenheter.

Amerikanen har ingen aning om att de flesta svenskar tycker att folkdräkt är töntigt och knätofs. Han har ingen aning om att folkdräkten kopplas till nationalism och att svenskar i dag ställs mot invandrare – hans släktingar var ju invandrare själva. För Brian Gerard är dräkten en pusselbit som läggs till hans svenskamerikanska identitet.

Hady har varit på två turnéer i svenskbygderna i Minneapolis, där till och med poliserna har dalahästar på uniformen.

Varje svensk spelman eller folksångare har en personlig repertoar med låtar som hon eller han har skaffat sig under livet. Denna repertoar måste inte vara regionalt fastlåst. Den viktiga notsamlingen ”Svenska låtar” som började ges ut på 1920-talet är sorterad efter landskapen men under dem systematiskt ordnad efter musikerna: ”Den här hörde han när han var i Medelpad”, kan det stå, och låtar som inte har något namn heter ofta inte polska från Orsa utan polska efter Gössa Anders.

I Hadys repertoar finns låtar som han lärt sig av Sven Ahlbäck efter gästrikespelmannen Anton Jernberg.

Men det uppskattades inte alls i Minneapolis.

– Svenskättlingarna blev irriterade när jag spelade gästrikelåtar. De skulle ha sina dalalåtar. Många där har sin bild av Sverige som de vill få bekräftad, säger Hady.

Det är en lustig kulturkrock: en publik av amerikaner som inte godkänner spelmannen från Östbjörka som riktigt traditionsenlig när han är just det. Det är folkmusikens två ansikten som ser på varandra, olika identiteter som har formats i olika tider och med olika grund. Och båda går att förstå men bara den ena är beroende av den andra.

Utanför fönstret på restaurang Solliden där vi sitter ligger allsångsscenen i blånande vinterskymning. Berget är nästan tomt på besökare nu.

– Att vara mänsklig, det är väl ändå vad det handlar om, säger Hadrian Prett.

Ja, kan man få vara bara människa?

En spelman lär sig låtar av en annan spelman. De sitter mittemot och nästan snuddar vid varandra. Det är en fysisk överföring. De följer noggrant stråkföring och ornament.

Det som sker i den urscenen är folkmusiken. Arvet existerar endast genom dessa individer med sina kunskaper och sin tids ideal. Traditionen är ingenting man flyr till i försvar mot något annat, heller inget man representerar, utan någonting man är och blir.

Aron Emilsson är bara 25 år men redan ledamot för Sverigedemokraterna i riksdagen och i kyrkomötet. Kulturarv och naturvård är hans hjärtefrågor, och tillsammans med sitt parti driver han att kyrkan i samverkan med staten ska inrätta ett nationellt kyrkohistoriskt museum. Motioner är lagda både i riksdagen och kyrkomötet för att trycka på från båda hållen, förklarar han.

I kyrkomötesmotionen framhåller Aron Emilsson den omslingrande relationen mellan kyrka, stat och nation som någonting positivt, den som de flesta annars i kyrkan ser som en sorts ockupation av den fria kyrkan under århundraden som äntligen kommit till ända. Varför vill Sverigdemokraterna förstärka det som skulle skiljas åt?

– Jag kan förstå den invändningen, säger Aron Emilsson. Men i förhållande till andra trossamfund har Svenska kyrkan ändå särskilda band till nationen som kan skapa en sammanhållning. Jag är själv troende och vill inte konservera kyrkan, det är inte vad det här museet skulle gå ut på. Det handlar om någonting utöver den kyrkoantikvariska ersättningen.

Aron Emilsson har en kandidatexamen i kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet och vet att idéerna om ett folk kom till i en viss tid i början av romantiken. Det fanns ett syfte och en strävan då som var mycket större än att samla vackra saker i glasskåp. På samma sätt har hans socialkonservatism ett högre syfte. Poängen med museet är inte konserverandet i sig utan hur det skulle användas som ett slags verktyg i en identitetsskapande process.

Arthur Hazelius byggde sitt Sverige på Skansen i en nationalromantisk tid som gjorde svenskhet till en identitet som den aldrig hade varit förut.

Om det kan man tycka olika menar dock Aron Emilsson, som säger att även om det fanns en klar ambition i nationalromantiken och att den formades i en borgerlig miljö i städerna så skapades den inte ur tomma intet.

– Visst hämtar vi i Sverigedemokraterna tankegods från den perioden. Men vi har också många förslag på hur vi kan forma politiken framåt. För oss är det till exempel avgörande att en sammanhållning och identitet är någonting som kittas ihop underifrån, även om staten har en roll att främja den utvecklingen.

Jag nämner mångkulturens positiva aspekter och frågar Aron Emilsson han tycker att det är en banal invändning att påpeka att spelmansmusiken kommit till i en smältdegel. I Dalarnas finnmark möttes kulturer och traditioner när hantverkare och skogsarbetare kom för jobben. Det slipade spelmännen och gjorde musiken bättre.

– Nej inte alls, det är en relevant fråga. Kultur är per definition någonting levande, det ska man inte förneka. Men folkmusiken är ändå en genre som är unik i sin sammansättning, som har formats här, och det är ingenting man behöver vara ängslig eller trendkänslig för.

Att kultur traderas och har rötter är ingen politisk fråga. Men medan Sverigedemokraterna vill bevara och särskilt stötta den svenska äldre traditionen i motsats till andra traditioner som existerar här, behöver spelmannen som bär den svenska folkmusiken inte alls uppleva att andra musikaliska uttryck spelar ut hans eller hennes tradition eller kunskaper. Man kan identifiera samma behov men ha helt olika vägar dit.

Foajén ser ut som ett bankpalats med marmor och skinande blanka hissdörrar. Svenska missionsrådet håller till här i Alvik i ett hus tillsammans med andra organisationer på kristen grund. Sveriges kristna råd, organisationen som lämnade över budkavlen till Alice Bah Kuhnke den där dagen i februari, sitter till exempel här. Men missionsrådet har namnet till trots inte samma kristna uppdrag som det hade förr.

Det handlar om bistånd eller utvecklingssamarbete som det heter nu för tiden. Förutsättningarna har förändrats mycket sedan tiden då vita missionärer åkte till fattiga länder för att bygga kristen kärnverksamhet: kyrka-skola-sjukhus. För det första finns det numera utbildat folk i hela världen och det är sällan som svenskar arbetar i projekten på plats. För det andra är det sällan frågan om helt fattiga länder längre, utan om sociala och ekonomiska skillnader inom länderna. Och för det tredje går inga statliga pengar till att sprida kristen tro, det som ordet mission leder tankarna till. Alla projekt i samarbetsländerna är öppna för människor av olika religioner.

För religiösa är ju folk nästan överallt i världen, säger Lisa Arlbrandt som jobbar som handläggare på Svenska missionsrådet för Västafrika och Södra Afrika, men även Asien. Religionen är en grundläggande identitetsfaktor.

– Det var knepigt när vi var i Indien senast att kultur, tradition och religion flöt ihop så. Vi gör en studie om jämställdhet och religion där och det uppstår begreppsförvirring eftersom vi svenskar har så klara kategorier som de inte alls använder. Där finns Jesustroende muslimer och hinduer, till exempel. Att höra till en viss religion kan vara en identitet mer än en tro.

Religionen är en känsligare fråga i Sverige och västvärlden än i Syd, som de länder kallas som för några årtionden sedan gick under namnet utvecklingsländer. Det mesta som finns skrivet om religion och utveckling försöker antingen bevisa att religionen är en negativ faktor eller att den tvärtom bidrar positivt till utveckling och hälsa. Här väljer man sida, för eller emot religion. Så ser det inte ut på andra håll.

De flesta som arbetar med utvecklingssamarbete har läst statsvetenskap eller kanske u-landskunskap, som ämnet fortfarande heter. Men de har också ofta en bakgrund i kyrkor och kan ha vuxit upp delvis i andra länder än Sverige med föräldrar som var missionärer eller på annat sätt jobbade för fältet. Lisa Arlbrandt bodde själv i Bangladesh och Indien som barn. Hur är det att vara svensk i ett fattigt område och komma med hjälp?

– Då får man ta emot all deras tacksamhet, som egentligen går till hela Sverige, fast man kanske bara vänt på ett papper. Det kan vara svårt att ta emot den.

Under ett besök i ett mycket fattigt område i Indien mottogs representanterna från Sverige som kungar och drottningar. Befolkningen där drabbas varje år av stora översvämningar och har bara nätt och jämnt kapaciteten att bygga upp de enkla husen igen. För första gången fick de katastrofhjälp.

– De hade nog aldrig sett en vit människa. De tog i mitt hår, på min hud, hängde kransar av blommor runt min hals. Alla i byn hade lagt ner arbetet för dagen och ställt upp tält för att fira oss.

En fattig människa ska inte behöva stå i tacksamhetsskuld, det inser hon. Festen är ett sätt att reglera skulden. Då måste man som representant för en givarorganisation kunna ta emot deras tack med glädje utan att därför börja tänka på sig själv i kategorier som ”god”.

För inte så lång tid sedan levde statare i Sverige på samma sätt med bröd för dagen och små möjligheter att förändra sin livssituation. Vi är inte så annorlunda, men vi har andra tankar och synsätt idag.

Jag frågar Lisa Arlbrandt om det känns förmätet bestämma vad som är rätt för andra människor, som till exempel jämställdhet. Ligger det en paternalistisk fara i det?

– Jag tycker att det är enkelt att utgå från FN:s mänskliga rättigheter, som är vad vi arbetar med som grund i varje projekt. Det rör inte ihop saker med religion eller olika politiska uppfattningar. Vare sig det finns någonting sådant som ont eller gott, objektivt eller inte så har vi enats om de här rättigheterna som ofta också står inskrivna i ländernas lagar.

Ändå är vissa rättighetsfrågor enklare att enas om än andra. När det gäller det som kallas SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, är det lättare i de flesta sammanhang att tala om hur man inte får slå kvinnor, våldta och mörda än att närma sig känsligare ämnen som skilsmässor, aborter och preventivmedel. Och mänskliga rättigheter kommer inte automatiskt med utbildning, som man trodde förr. Med fosterdiagnostiken är det medelklassen som väljer bort flickfoster fast de skulle kunna ha råd att ha dem.

– Människors identitet är uppbyggd av saker som religion, tradition och kultur, och man menar olika saker med de orden. ”Menar du tro eller religion?” kan svaret bli när jag frågar hur någon tänker om en viss sak. Det går inte att lägga stora, västerländska kategorier på andra människor och bli arg när resultatet inte blir som man har planerat.

Om man låter kultur vara kultur så kommer den att bli komplex och mångfasetterad. Ta drottning Silvia i Sverigedräkten till exempel – hon är kanske den människa som bär den oftast, trots att hon som drottning per definition inte är en del av folket och dessutom har kommit hit som invandrare. Det är exempel på nationalism som i en invandrarfientlig kontext framstår nästan som en radikal handling.

Man kanske kan säga att Silvia reclaimar sin tillhörighet till den svenska folket med en konstruerad folkdräkt som ingen svensk allmoge någonsin burit på riktigt.

På samma sätt drivs bygger utvecklingen mot religionsdialog i hög grad på symbolhandlingar och drivs av ordinerade personer, människor som valt att utbildas till ett ämbete. Präster, pastorer, imamer, och rabbiner är vana att klä på sig en roll. Präster jag känner talar om sina ämbetskläder med stolthet.

Jag, som aldrig ens använder ett kors som smycke, undrar om just de som är vana att representera sin religion är särskilt representativa för religionen.

Majoriteten tänker inte på sig själva som i första hand kristna, muslimer, hinduer eller ateister. Vi klär inte ut oss i dräkter för att representera ett kollektiv. Identiteten vi bär är snarare någonting subtilt, något starkt och personligt. Kan man få vara bara människa? Borde vi inte börja i den frågan?

tagged in nr10-rad4-2st