Vi sitter i ett rum som är alldeles för trångt för sex personer och försöker att inte prata om ISIS. Det går sådär. Rapporterna om ISIS eller IS, som de vill kalla sig själva, och deras fullkomligt groteska våldshandlingar i norra Irak tycks aldrig ta slut. Särskilt inte nu, när flyktingarna från de kristna och yazidiska byarna nått Erbil, där det finns journalister som kan ge röst och ansikten till berättelserna om hur människor mördats eller fördrivits från sina hem och bestulits på allt utom kläderna på kroppen. Massmord, kidnappningar, sexuellt våld. Det finns nästan inget våldsbrott som inte nämns i samband med IS. Precis som de vill ha det, för att skräcken ska bli ännu ett vapen i deras kamp.
Det är svårt att inte prata om det, men vi har bestämt sedan länge att vårt samtal ska handla om synden. Närmare bestämt – vad händer med en människas syn på synd, sin egen och andras, när hon lever nära våld, förtryck och krig? Alla i det här rummet utom jag har sådana erfarenheter. De andra är alla födda och uppvuxna i kristna familjer i Irak under 50- och 60-talen, och har kommit till Sverige och Södertälje som flyktingar under 2000-talet. De har upplevt Baath-regimen under Saddam Hussein, kriget mot Irak, USA:s invasion och olika former av utsatthet på grund av sin kristna tro.
Brända kottar.
Madleen, som arbetade som barnmorska i Irak och i Svenska kyrkans Second Hand-butik i Södertälje innan hon blev pensionär i våras, minns en barndom där vad som var rätt och vad som var fel framstod som tydligt.
– Jag kommer ihåg när jag var sju år, då började jag veta skillnaden mellan vad som är synd och inte. Gör inte så, det är synd… Det var vad prästen lärde oss i kyrkan. Svara inte emot, använd inte fula ord, svär inte ”by God” – det är synd. Sedan, när vi blev äldre och började läsa Bibeln – vi hade ingen bibel innan – och läste vad Jesus säger, då förstod vi vad som är riktig synd.
Johni, pensionerad ingenjör från Bagdad, minns samma sak från sin syrisk-katolska barndom – en ganska sträng undervisning i kyrkan av prästerna och en stark bikttradition.
– Synd för oss, det är det vi inte fick göra. Och Gud, han är alltid fruktad, han ska straffa oss för att vi gjort det eller det.
Med tiden, minns Johni, bröts bikttraditionen, men en företeelse som jag med ett svenskt ord skulle vilja kalla syndanöd levde ändå kvar. Det barnen lärde sig i kyrkan som regler och rutin fick genklang i livet och präglade deras självuppfattning och samvete så starkt att sättet att se på synd, skuld och förlåtelse blev en naturlig del av livet. Även sedan man slutat gå till bikt en gång i veckan så fanns själva känslan att ingenting går att dölja för Gud kvar, han som ser allt och som inte har någon tolerans mot synd och ondska.
– Det är kanske därför de kristna i Irak sällan gör fel, säger Johni och plirar med ögonen, när det skedde ett brott så brydde sig polisen aldrig om att ens leta bland de kristna.
Jag frågar om det möjligen också kan ha berott på att de kristna var en utsatt minoritet redan då som behövde hålla sig väl med majoriteten och makten, eller på att gruppen var liten med stark social kontroll, men alla i rummet är tveksamma. Det var likadant i städer och byar med kristen majoritet, säger de, och Johni är bestämd. Det där kan kanske ha spelat in lite grand, men det är inte huvudorsaken: kristna i Irak levde hederligt först och främst av gudsfruktan, slår han fast på sin lite omständliga, akademiska engelska:
– Rädslan för syndens konsekvenser i de kristna grupperna är den dominerande faktorn för hur de beter sig.
Madleen håller med, från en mer personlig synvinkel. För henne handlar det mer om en relation med Jesus och inte så mycket om känslan av att vara iakttagen, eller om fruktan för straff. Det är svårt, säger hon, att bortse från Jesus när man ställs inför att göra något som är fel, när Jesus är en så närvarande person i hela ens liv.
– Det är så med oss, vi tror så mycket. Vi följer Jesus Kristus, med hjärtat, han är i hjärtat. Jesus Kristus står där, framför oss, och säger stopp!
Det är ett sätt att resonera som för mig framstår som lite naivt och kanske också självgott när jag först hör det. Är det verkligen så enkelt? Samtidigt är det tydligt när Madleen och Johni berättar, att identiteten som kristen förstärks av att leva som ifrågasatt minoritet. När alla andra är något annat, gör på något annat sätt, måste man vara tydlig inför sig själv för att minnas vem man är, och för att inte försvinna in i mängden av alla som är och tror på något annat. Men det går inte alltid. Pressen utifrån kan också tvinga en till sådant man egentligen inte vill, eller åtminstone från att avstå från det som man vet att man borde. Sådan press har sannerligen inte saknats i Irak. Saddam Husseins diktatur, Baath-partiets dominans och USA:s invasion innebar, på olika sätt, inskränkningar i det dagliga livet. För människor i allmänhet och, åtminstone de sista åren, för kristna i synnerhet.
Torkat löv bakom bark.
Aumid, också han ingenjör, berättar om hur han tvingades ljuga för överordnade på sitt arbete om hur snabbt olika projekt kunde bli färdiga för att blidka högt uppsatta tjänstemän i som i sin tur ville ge rätt svar till sina överordnade i statsapparaten och därmed undvika att råka illa ut. Under Baath-partiet och Saddam Husseins diktatur, berättar han, förekom det att oppositionella eller på annat sätt misshagliga personer tvingades att delta i avrättningar eller tortyr av andra dissidenter, så att säga straffas genom att vara medskyldiga. Ingen i rummet har upplevt det personligen, men vi ryser när Aumid talar om det. Få saker skrämmer till lydnad som hotet om skuld, och få saker är så effektiva styrmedel som skam. Att tvinga någon att göra sig skyldig till grova brott är att få nästan full kontroll över den människan.
– Det är lättare att synda när man inte är fri, säger Madleen eftertryckligt. Det finns ju inga vita eller svarta lögner. Det är inte vitt eller svart; det är synd. Men det blir som ett tryck hela tiden.
Även när majoriteten inte utsätter minoriteten för direkta förföljelser kan känslan av att hela tiden vara något annat, något lite sämre, kännas som ett ständigt tryck. Och även om man vet att det är fel, blir lögnen nästan ett livsvillkor för den som inte är helt fri att tro och tänka efter egen vilja. Man börjar ljuga, eller dölja saker, för att stundtals lätta på trycket eller åtminstone undvika att det blir starkare.
Till exempel minns alla i rummet tvångsrekryteringarna till Saddams armé, hur folk kunde plockas upp på gatan och köras till fronten i kriget mot Iran. Det är klart att de ljög när officerare kom och frågade efter deras bröder eller vänner. Precis som några av dem ibland har gjort avkall på sina religiösa principer i ett samhälle präglat av, och anpassat till, regimens tolkning av islam. Något som blev tydligare med åren allt eftersom de kristnas situation blev allt mer pressad. Johni minns en ganska odramatisk skoltid på 50-talet då de kristna eleverna helt enkelt gick någon annanstans när det var dags för koranundervisning i skolan, utan att det medförde några negativa konsekvenser för dem. Madleen däremot berättar om hur hon tjugo, trettio år senare lät sina barn delta i undervisningen fast de inte ville och fastän det kändes som ett svek mot Jesus. För läraren i koranundervisning undervisade även i arabiska, och den som inte deltog riskerade sina skolbetyg och därmed sina framtida möjligheter.
Minnet av sådana här situationer i skolan väcks till liv när muslimer här i Sverige samlas för koranundervisning och koranstudier i sina hem. Nabil som är lärare är tydligt oroad av det, men Madleen är blixtsnabb när han för saken på tal:
– Men här, här är vi ju fria! Här är det okej, för de har rätt till sin tro, och vi har rätt till vår tro. När alla är fria, då är det inte farligt!
De flesta kristna irakier har haft muslimska grannar och vänner i Irak. De berättar om snälla, hyggliga människor som varit fria i förhållande till sin tro och som inte sett den som ett skäl att behandla kristna illa. Människor med samma erfarenheter av utlandsstudier och akademiskt arbete som till exempel Johni och Aumid. Människor som inte har något alls gemensamt med IS. De är ytterligare ett bevis på det Madleen säger – när alla är fria, då är religiösa olikheter inte farligt. Det är ofriheten som väcker driften att markera sin egen plats på bekostnad av någon annans.
Det fanns annat, andra människor, där i ofrihetens Irak, som var svåra att hantera och som har satt djupa spår hos dem jag talar med. Små saker, hela tiden. Som att aldrig bli befordrad på arbetsplatsen oavsett hur hårt man arbetade, just för att man var kristen. Ingen sa det högt, det gick inte att bevisa – men alla visste ändå att det var därför. Att bli visad längst bak i kön när man under tider av ransonering skulle lösa in sin matkupong. Den subtila, men påträngande känslan av att betraktas som mindre värd – men också de direkta påhoppen.
Torkade barr på bränd mark.
Riadh kommer från Mosul i norra Irak, en stad som intagits av IS en kort tid före vårt samtal. Han berättar om det arabiska ordet Nasrani, det som används av IS om de kristna och vars begynnelsebokstav ”non”, målats på deras hus. För honom är detta inget nytt, snarare en påminnelse om gamla, onda tider.
– Det är inget som kommit nu, jag är van vid det, säger han med en bitter grimas. Folk i Mosul kallade mig för det istället för mitt namn. Och det betyder inte bara kristen. Det betyder ”gris” när man säger det till någon så där.
Jag påminner Riadh om en morgon för flera år sedan, när vi satt kyrkan som då var vår gemensamma arbetsplats. Det var några dagar eller möjligen veckor efter det som kommit att kallas Allhelgonamassakern i Vår fru av Frälsningens kyrka i Bagdad. Beväpnade män med anknytning till al-Qaida stormade in i kyrkan mitt under mässan, tog gisslan och dödade nästan 60 personer, bland dem Riadhs bror. Den morgonen frågade jag Riadh, försiktigt, hur han kände inför dem som mördat hans bror, och han svarade med en nästan overklig självklarhet att han inte hatade någon, inte ville hämnas. Jag minns att jag tänkte att hade jag inte sett honom i ansiktet när han sa det, hade jag aldrig trott att han verkligen menade det. Till och med jag, som aldrig träffat Riadhs bror, kände en längtan efter vedergällning när jag hörde om hur han hade dött och såg bilderna på den nedblodade, sönderskjutna katedralen. Jag ville hämnas, men det ville inte Riadh.
– Men jo, säger Riadh nu, nästan fyra år senare, först ville jag hämnas. Först hatade jag dem. Men sedan tänkte jag på det som Jesus sa på korset, ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör”. Och tänkte att jag måste förlåta.
Jesu uppmaning att förlåta den som gör en illa är ett av de tydligaste men också svåraste uppdragen för en kristen oavsett situation. Upplevelser som inte är i närheten av det som Riadh drabbades av är nog för att de flesta av oss ska misslyckas. Och när man lever under förtryck och i rädsla och synderna mot en upprepas blir det med tiden plågsamt, säger Madleen.
– Vi måste förlåta, hela tiden. Men när det händer igen och igen, jag förlåter igen och igen… det blir svårt. Det är synd det också – men jag kan inte glömma. Jag ber och ber att kunna glömma och förlåta, för resten av livet. Men synden, det är hatet i hjärtat.
Det är påtagligt att alla i rummet tycker att detta är en svår balansgång. De är präglade sedan barndomen med starka kristna ideal – att leva rätt och rent, att förlåta som Jesus förlåtit, att inte hata. De vill verkligen vara goda och förlåtande kristna utan hat i hjärtat även då de behandlats illa. Den utsatta situationen verkar vad jag kan se, trots att åtminstone Johni hävdar motsatsen, ibland ha fungerat som ett imperativ att leva rättfärdigt – men samtidigt har den resulterat i ilska, frustration och rädsla. Ofriheten, men kanske ännu mera rädslan föder synd, menar Madleen. Till sist orkar man inte stå emot.
– Vi kristna har slutat vara goda. Vi har blivit rädda, säger hon och trycker händerna mot bröstet. Att vara rädd, det bygger om, här, i hjärtat.
De andra nickar instämmande. För också nu, många år efter det som skedde dem i Irak, och många, många mil från det som sker just nu, är de verkligen rädda. De visar filmer och bilder i sina telefoner – ser jag inte vad som händer? IS vill ta över hela Europa, de finns till och med här i Sverige. Svenskar förstår inte. Förstår inte jag hur illa det är?
Röster höjs, svenskan sviker när känslorna blir starka och Madleen, som översätter från arabiska, hinner inte med. Men jag tror jag förstår ändå. Frustrationen över att vara maktlös långt borta och känslan av att svenskarna, både politiker, media och vänner i församlingen som jag inte förstår hur illa det är liksom kokar över. Och jag försöker inte ens hävda att jag vet eller förstår. För det gör jag inte.
Johni berättar att han hört om hur kristna med ursprung i Irak börjat återvända från olika länder i Europa för att kämpa mot IS. De vill slåss för sina bröder och systrar, för sitt land.
– Om jag kunde, skulle jag åka dit och göra samma sak.
Sten under jord och ris.
Jag lutar mig över bordet och frågar hur det känns att tänka så, hur det känns att vilja döda. Riadhs blick får mig att ångra frågan i samma ögonblick som jag hör min egen röst.
– Jamen jag vill inte döda, säger han. Jag måste. Det är självförsvar. Att kämpa mot det onda är inte synd!
De andra nickar eftertryckligt och det är inte läge att försöka problematisera den utsagan, inte ens rent principiellt. Mina tankar hakar ändå upp sig på det han säger – att kämpa mot det onda är inte synd. I sak är det ju riktigt. Bibeln är full med kampmotiv och strid när det kommer till Guds relation till det som är ont. Vi har en söndag i kyrkoåret med temat ”Kampen mot ondskan” och varenda konfirmand får lära sig Jesus kämpar mot ondskan, och att det är varje kristens uppdrag att göra likadant. På ett sätt är det självklart. Och samtidigt: är det någonstans det går att finna en beröringspunkt mellan det som kristna lär i teorin, och det som IS utför i praktiken, så är det ju här. De menar sig ju också kämpa mot det onda. Hur ondskefulla metoderna än är, och hur svårt det än är att se minsta glimt av kärlek till Gud i det som sker, så är det så de själva beskriver vad de gör. De vill rädda världen och mänskligheten från det som är otroget och avfallet – det vill säga från det som är ont. Precis som Riadh och många andra goda kristna vill rädda världen från IS och deras mördande. Inte med samma grymhet och terror förvisso, men med metoder som vi i vanliga fall inte skulle tycka var förenliga med vår tro. När vi menar oss kämpa för det goda, mot det onda, tänjs våra moraliska gränser ut.
Madleen byter bestämt ämne, men knyter omedvetet an till mina tankar. För, säger hon, att tala om de andras ondska får inte göra att man glömmer sin egen.
– Vi måste prata om oss själva, inte bara om dem, om IS. Alla kristna är inte troende på riktigt. En del av oss är bara där – går i kyrkan, ber, lyssnar – men glömmer allt vi hört. Tänker fula saker, gör fula saker. Hur många av oss går i mässan på riktigt? Det är synd att gå till nattvarden med svarta tankar, med svart hjärta.
Samtalet avstannar något. Luften i rummet är dålig, vi öppnar dörren och Riadh hämtar vatten i plastmuggar från toaletten. Just nu orkar vi inte riktigt borra djupare i frågan om de riktigt svåra synderna. Det finns gränser för hur mycket av sitt personliga lidande, sin rädsla och sin frustration man orkar ventilera i grupp. Det finns gränser för hur mycket som går att ta in, och det finns gränser för hur mycket man kan tillgodogöra sig av ett samtal där tre språk används ungefär lika mycket.
Jag frågar istället om hur de upplevde Sverige och svenskarnas syn på synd när de först kom hit.
– Jättestor skillnad, säger de nästan med en mun och skrattar.
Det är stor skillnad på vad som räknas som synd i Sverige jämfört med Irak när det gäller relationer mellan män och kvinnor. Men man vänjer sig, säger de. Man kan till och med ändra sig, påpekar Madleen och berättar att hon under tiden i Sverige omvärderat vissa saker, som sex före äktenskapet. Tidigare tyckte hon att det var en uppenbar synd; nu tror hon att det kan vara både rätt och något bra.
Dessutom kan olika saker räknas som mer eller mindre syndiga beroende på tidsandan. Johni berättar om sitt möte med den västerländska kulturen i England på 1960-talet, och om hur han och de andra unga gästforskarna från mellanöstern med skräckblandad förtjusning såg på sina engelska kollegors relationer med olika kvinnor. Madleen berättar med ett brett leende om sin studenttid i London på 70-talet. Hon kom dit från Bagdad som väluppfostrad 19-åring, och förfasade sig över vad hon såg. Korta kjolar, människor som höll varandra i handen och pussades på gatan, män och kvinnor som umgicks som de ville, på vilka klockslag de ville – allt sådant var tabu för Madleen, det hörde till det hon lärt sig som liten var synd, och det gjorde henne både generad och upprörd.
– Usch, usch, det är synd, tänkte jag, säger hon och visar med hela kroppen hur hon vände sig bort och inte ville se.
Men, som sagt, man kan ändra sig. Några år senare kom hon hem till Bagdad igen, med nya synsätt och, inte minst, med nya kläder – klädd i linne och korta hotpants.
– Min man, han blev kär i mina lår, säger hon och slår händerna mot höfterna med en klatsch och gapskrattar.
