Intro …

Sofia:
– Vi har talat om vad Evangelium har varit. Vad tänker ni om framtiden, för saker som kyrkokritik och skrivande om det som rör det kristna på det sätt som vi gjort här?

Judith:
– Å ena sidan låter det kanske helt naivt att säga att jag faktiskt ändå tror på en framtid för den längre, initierade texten och ett skrivande/undersökande som vill gå på djupet och på tvärs mot den enkla beskrivningen av samtiden. Å andra sidan tycker jag mig kunna se att under åren vi jobbat med Evangelium så har det faktiskt skett en utveckling där fler röster hörs i den kyrkliga debatten – och framförallt då röster som talar om komplexiteten i saker och ting.

Detta går parallellt med den del av samhällsutvecklingen som baseras på klick och rubriker.

Jag ser alltså en motrörelse, den motrörelse som vi ville att Evangelium skulle vara och som hade börjat röra sig innan Evangelium på olika kyrkliga bloggar.

Pär:
– Den pessimistiska sidan av mig invänder då genast med att det saknas plattformar för det, det som Evangelium har varit. Visst syns till exempel Joel Halldorf numera inte bara i Dagen utan även i Expressen, och kanske har bredden även i den redan befintliga kyrkliga pressen blivit lite större, men framtiden för den längre, initierade texten kräver också människor och institutioner som upprätthåller den. Jag tror verkligen på det som ett koncept för framtiden, inte minst i en tid då det på många håll allt mer blir de korta klicktexterna som tar över, men ser i nuläget inget tydligt utrymme där det får växa.

Möjligheten att bygga står och faller med den krassa ekonomiska verkligheten. Och här har makten ett ansvar att det sker, kanske genom någon form av kyrkligt tidskriftsstöd som samtidigt kan ge utrymme för rösterna att vara oberoende.

Judith:
– Mm, i den bästa av världar räcker det med idéerna som drivkraft, men precis som du säger så behövs en plattform, en utgångspunkt – och pengar. Och då kan man säkert peka på många sammanhang och plattformar som Svenska kyrkan redan idag möjliggör, men då måste man också göra sin maktanalys. Vilka är det som lyfts fram och varför? Vilka idéer och bilder av verkligheten finns bakom?

Sofia:
– Jag både håller med och inte. Om man tittar på motrörelser som har uppstått i historien, kritik, nya konststilar, och så vidare så har de aldrig gjort det i etablissemangets trygga famn. Tvärtom, då behövdes de ju inte. Jesusrörelsen uppstår i periferin, eller för att ta en för den här saken bokstavligare jämförelse nämligen reformationen, så tvingades ju Luther till mer tankearbete och skrivande därför att han polemiserade mot en makt som inte ville ta till sig av kritiken.

Det finns ett problem i Svenska kyrkan med missnöjda röster som väntar snällt på att etablissemanget ska komma och föra deras talan. Eller ”nån annan”. Vem som helst, men inte man själv. Jag tror tvärtom att man måste visa etablissemanget hur det ska gå till, skrämma det i någon mån, och erövra de platser som lämnas obefolkade av makten. Till exempel kultursidorna. Där finns det utrymme, om man är beredd på att bli refuserad och kritiserad. Men det går att komma ut med teologi, kyrkofrågor, kristna perspektiv, om man vill.

Pär:
– Ja, absolut, men Luther fick också beredvilligt stöd av de tyska furstarna som såg en chans att ta maktpoäng gentemot kejsaren och påven. Han fick andra institutioner med sig. Jag håller med, men menar fortfarande att det behövs något mer.

Alltså om vi pratar framtiden så är kanske ett spår att väldigt konkret visa fler hur man klämmer sig in på kultursidorna. Hur skriver man (utan att hamna i förkunnelse) relevanta texter om kyrka och tro? Begripligt för bredare publik, initierat och fördjupat. Och hur når man fram med det till redaktörerna?

Sofia:
– Man läser hur andra gör och härmar. Jag har noterat att det finns ingen riktig kyrkoröst i Aftonbladet Kultur, till exempel. Förstår inte varför inte nån Olov Hartman-person börjar skicka texter dit. Men det kanske de gör, fast de inte får in dem.

Camilla:
– Som Sofia säger så måste man läsa och härma. Och för det måste intresse eller frustration väckas. Skriver man texter för att man läser andras och vill skriva samma text eller skriver man för att man saknar just den text som man själv skriver? Frustrationen föds av att läsa och upptäcka det där som saknas, därtill behövs verktygen att skriva och de får man genom övning, och genom att låta texterna granskas av andra, men för det krävs ett forum. Forumet för övning kan vi skapa själva men platsen där texten sen kan synas kräver resurser i form av tid och pengar. Tyvärr kan vi ju inte lita på att någon annan ska ta det ansvaret, för tänk om de inte vill det.

Jag vet inte ens själv om jag är positiv eller negativ till framtiden, försiktigt positiv kanske. Jag tror att det har börjat röra sig lite framåt.

Miriam:
– Å ena sidan är jag hoppfull inför framtiden. Evangelium gav en plats och en form, men det som skrevs fanns ju i huvudet på folk innan. Det finns massor av människor som är intresserade av att skriva och att läsa lång, initierad text och formulera intellektuellt välgrundad kritik.

Det gäller bara att hänga i, att framhärda i att det inte behöver handla om klick och rubriker och snabb debatt utan att detta andra inte bara behövs, utan också funkar.

Å andra sidan är jag mindre hoppfull när det gäller den här typen av skrivande och tänkande i Svenska kyrkan. Mina kontakter med församlingar har visat ett ointresse och en oförståelse som var djupare än jag trodde, faktiskt.

Samtidigt – sådana här rörelser kan aldrig verka inuti etablissemanget utan lever bäst vid sidan av och fri att gå och komma, precis som redan sagts.

Men på vissa håll finns mer än bara oförståelse och ointresse utan ett motstånd, kan jag uppleva, att det som är för långt, för tungt och för svårt att stoppa in i fack faktiskt provocerar dem som står för vad jag lite elakt kallar informatörkyrkligheten. Med det menar jag inte endast eller bara informatörer, utan ett sätt att tänka kring kyrkans kommunikation.

Det bygger på en syn på människor utanför etablissemanget som oförmögna att tänka på djupet eller förstå och/eller roas av teologiska och filosofiska frågeställningar. Det handlar om snygg, enkel info, bekräftande av upplevelser och känslor. Att då komma med essäer och säga ”kolla, det här funkar också” verkar faktiskt störa ordentligt.

Judith:
– Något som jag märker av i församlingarna är också att man säger ”låt dem hålla på, det är ju ändå här i det lokala sammanhanget som det viktiga och riktiga arbetet görs”. Det blir ju en helt ny ecklesiologi, att församlingen inte bara är självstyrande utan även oavhängig Kyrkan och Traditionen.

Miriam:
– Precis. Man sköter sitt vardagsliv (ofta väl) och låter allt annat pågå liksom.

Judith:
– Att man inte skulle ha något ansvar för det gemensamma, utan kan leka på i sitt eget lilla sammanhang. Vad är det, liksom? Individualismen?

Sofia:
– Det kan bara bli bättre. Organisationen kommer att fortsätta föda sig på kyrkans pengar ett tag, ett bra tag kanske, men i döden finns livet. Jag tror verkligen det. För kyrkans del, det verkliga livet, så kommer det att bli bättre. Men det är klart – nu tänker jag nästan i eskatologiska perspektiv.

Miriam:
– Kanske är en av vägarna framåt att se vilka sammanhang som stimulerar och uppmuntrar detta – vilka plantskolor finns, direkt och indirekt? I vilka församlingar/föreningar/rörelser i kyrkan eller annorstädes uppmuntras ett fritt och kritiskt tänkande?

Judith:
– I vilka församlingar läses det till exempel böcker? Enskilt och tillsammans?

Miriam:
– Bara en sån sak.

Var ordnas det föredrag och seminarier, var finns studiestipendier, och så vidare.

Camilla:
– Precis! Sånt hoppas jag få till när jag jobbar. Hoppas bara jag slipper kämpa. Jag vet ju att det finns församlingar som är bra på det.

Miriam:
– Sen finns ju enskilda personer som uppmuntrar enskilda personer, informella mentorskap.

Camilla:
– Nog så viktiga!

Sofia:
– Evangelium var ett systematiskt försök att få kontakt med många av dem.

Miriam:
– En miljö som faktiskt varit bra på de där mentorskapen är högkyrkligheten, aKF och liknande. Där har funnits många äldre teologer som liksom tagit sig an yngre och försökt få dem att tänka bredare.

Minns när Erik Petrén spände ögonen i mig och frågade ”vilken är din största teologiska insikt sedan vi sågs sist?’

Sofia:
– Hoppas att de unga som fått vara med om sådana mentorer tar efter och för vidare.

Camilla:
– Jag har mött många äldre teologer, såväl manliga som kvinnliga, som har fungerat och fungerar som mentorer. Lika viktiga är dock jämngamla eller kanske inte alltid jämngamla men de som jag har studerat med under åren. Vi måste ha samtalen även där.

Sofia:
– Jag måste säga att trots allt så är tanken på Evangelium en källa till stolthet och glädje för mig. Det är som du brukar säga Miriam, kraft till tjänst är tjänstens lön. Vilket privilegium att få arbeta så hårt, så känner jag faktiskt.

Miriam:
– Jag också. Ibland iallafall.

Sofia:
– Det kommer att kännas så när nästa nummer kommer ut. Vilket är snart.

Camilla:
– Ja, det här arbetet är något att vara stolt över.

Sofia:
– Kommer det att komma någon annan sån här tidning tror ni?

Miriam:
– Ja, det tror jag. Förmodligen driven av postpietistiska män.

Sofia:
– lol – Joel Halldorf och Patrik Hagman alltså?

Miriam:
– Ja precis.

Sofia:
– Då blir det artiklar i KT!

Miriam:
– Skoja inte. Och stora happenings på Bjärka-Säby.

Sofia:
– De har stödet som inte vi har haft, det är sant. Samtidigt hade jag inte velat ha gjort det här inom etablissemanget, som på Verbum eller så. Jag inspirerades ju av tidskriften Spektrum som kom ut i några år i början på 30-talet, de hade rätt, de fick rätt, men det tog tio år ungefär. Innan dess hann de gå i konkurs och fick ge upp tidskriften. Men sen plockades alla deras idéer in i mainstream.

Men jag undrar, är ni verkligen så pessimistiska som det låter nu? Jag har sett det här projektet lite som en spjutspets och tycker vi har åstadkommit massor. Jag tror att Evangelium har ägt problemformuleringsprivilegiet i fyra år nu.

Miriam:
– Jag är lite rädd för det. Å andra sidan – ingen såg väl Evangelium komma några år innan det hände. Allt kan hända, som min svartsyntaste Schartauan-kollega alltid säger.

Sofia:
– För egen del sneglar jag åt böcker och försöker ta mig i kragen att skriva några såna. Tänka i lite längre svep. Vad tänker ni själva om det här med skrivande och läsande och så, vad sysslar ni med nu, vad vill ni göra?

Miriam:
– Skriver, eller ska skriva en text till en Artos-antologi om Prästen som lärare. Vill läsa mer än jag har ro till.

Judith:
– Skriver till samma antologi, om själavård. Skrivit en recension till Pilgrim precis. Vill göra mer av det!

Miriam:
– Tänker läsa om Marilynne Robinsons Gilead och Lila nu när boken mellan kommer på svenska. Vill gärna skriva om dem nånstans och tänkte försöka med SPT eftersom jag inbillar mig att deras läsekrets läser för lite sånt.

Pär:
– Läser hela tiden men skriver ganska lite. Skulle gärna göra mer av det. Processar långsamt fram en liten bok om mässan, om liturgins varför typ (vad ligger bakom momenten historiskt, bibliskt, symboliskt osv).

Miriam:
– Skulle väl egentligen behöva, för min hjärnas och min ryggrads skull skriva mer kontinuerligt om kyrka och teologi. Att sluta blogga gjorde mig slapp och feg.

Pär:
– Lila och Gilead har jag också tänkt läsa!

Miriam:
– De är fruktansvärt bra. Läste Lila i Pretoria i fjol.

Sofia:
– Ni kunde alla prova att skicka in till kultursidorna ibland. Är det Norran där uppe? Skaraborgs Läns Tidning? Barometern? Den tidning som är bäst där ni bor, kontakta kulturchefen, berätta att ni drivit kulturtidskrift och kan tänka er skiva nån bokrecension ibland. Ge förslag (aktuella böcker). Behåll teologivinkeln, tänk att det är ert bidrag till kultursidorna som ingen annan kan ha. Ni kan ju träffa på en elak ateist på redaktionen, men det kan hända att de är nyfikna istället.

Alltså jag tycker ni borde skriva i DN också, men ifall det känns närmare hem med lokaltidningen.

Det offentliga samtalet handlar om TANKARNA och det är det som gör det så viktigt att inte samma personer och frågor snurrar runt i alla medier.

Camilla:
– Jag saknar att skriva mer, jag var ju under flera år redaktör för dagensbok.com men det tog (klassiskt nog) för mycket obetald tid. I Evangelium har jag fått möjlighet att binda ihop litteraturvetenskapen och teologin, det vill jag fortsätta med i en egen blogg. Förhoppningsvis vill någon läsa de texterna, kanske får jag skriva någon annanstans där texterna hittar sina läsare.

• ← Porten till ett omklädningsrum