virvarrinne1_DSC3767

Bränd björkskog.

Under sommarens varmaste dag rasade en brand i de västmanländska skogarna så häftig att ingen som var där tidigare hade varit med om dess like. Brandmän som arbetade på platsen berättade efteråt att det var mer som att flydde undan lågorna än släckte någonting. I flera dagar visste man inte hur det skulle gå. Så illa har det aldrig varit förut, inte som någon minns. ”Ett virrvarr av svarta granar…”. Tranströmers dikt om människan och skogen möter mig i minnet.

Det är något ålderdomligt med en skogsbrand.

”Branden bekämpas bäst från marken genom att med hjälp av spadar och grepar se till att vattnet når ner till glöden”, meddelade räddningsledningen när de utländska vattenbombningsplan som hjälp till att släcka elden rest hem. Man gick ut i markerna där branden dragit fram och hackade ner vattnet till rötterna. Till slut var det mänsklig handkraft som gällde. Det är det ena.

Det andra är hur människor i kris ställde upp för varandra. ”Så fort man öppnar ytterdörr’n så har man en smörgås i näven”, sa en frivillig man om sina frivilliga kollegor. Och sällan har väl så många bett så intensivt om regn mitt i semestern. I gammal tid var det vanligt. Det finns ritual i kyrkan för välsignelse av grödan och god väderlek.

Det hände något på riktigt. Det grep mig.

Sophie pratar lika mycket som jag minns henne från tiden då vi gick på folkhögskola tillsammans. Nu sitter hon i förarsätet på sin bil, vi ska hämta en symaskin, och hetsar upp sig över miljöförstöringen. Hon rör sig snabbt mellan ämnena, talar om slukhålen i Ukraina som ingen vet varför de har öppnat sig. Om geologins kollaps. Hon berättar om ett barnprogram som gick på tv, där onda människor grävde hål i marken och förstörde jorden.

Hon svänger in i rondellen utanför Söderport.

– Det är en definition av synd som jag verkligen kan ställa upp på. Att förstöra jordens resurser måste vara den största synden.

Teologiskt finns ett problem med att gradera synder så att några framställs som stora och de andra små. Det kan se ut som att vi har en syndbudget att plocka av. Men enligt läran om arvssynden, som Svenska kyrkan står bakom, blir vi människor aldrig syndfria. Det är först när vi erkänner den synd som ligger och glöder inom oss, likt glödbädden i rötterna långt nere under den västmanlandska skogen, som vi blir fria att handla efter den tanke som vi är skapade.

Spricka (jag vet inte vad det ska stå)

Karstspricka i hällmarken, Ojnare. Foto: Sofia Lilly Jönsson

Men om allt detta säger jag ingenting nu till Sophie. Vi har träffats igen för att jag ska skriva om Ojnareskogen och Sophie är en av de många privatpersoner som engagerat sig mot kalkindustrin och kommunen som vill avverka skogen och bryta ny mark där.

Sophie har tagit reda på vad kalken ska användas till. Den ska gå till sockerindustrin, säger hon, för att bleka socker till läsk som ändå färgas. Nu har hon därför tappat lusten till socker och hon visar mig entusiastiskt ett hälsokostalternativ som säljs för hutlösa priser under skyddat varumärkesnamn.

Livsstilsindustrin profiterar på våra miljösamveten. Frågan är om medveten konsumtion kan vara svaret på frågan vad vi ska göra åt klimathotet.

– Den här samhällsordningen att pengar kommer före allt annat, det känns som att den lett oss käpprätt åt helvete, säger hon. Och för min del känner jag att det gäller att hitta ett annat sätt att leva nu, så att jag hinner se att barnen klarar sig i framtiden.

Jan Terstad är skogsexpert på Naturskyddsföreningen och just tillbaka från semestern när jag får tag i honom på telefon. Han uttrycker sig mycket försiktigt. Han är orolig, märker jag, att bli felciterad och kanske framstå som en verklighetsfrånvänd miljötomte. Media söker ofta enkla konflikter. När jag försöker lugna honom med att säga att jag vet att Naturskyddsföreningen inte ställer upp på föreställningen om att naturen står emot människan, reagerar han oväntat häftigt, kanske tacksam att få dementera:

– Verkligen inte. Naturskyddsföreningens krav är antropocentiska; vi framhåller skogens värden som plats för rekreation och för kommande generationer. Naturen klarar klimatomställningarna, fast det blir en annan slags natur. Men människor kan inte bo i områden som hotas av översvämningar eller extrema kast mellan regn och orka, och vi vet idag att klimatet kommer att förändras på det sättet.

Enligt Jan Terstad har det blivit en backlash i miljöfrågan sedan 1990-talet. Då var den stor, och den miljöpolitiska debatten flyttade fram positionerna. De senaste åtta åren har politiken gått bakåt. Ett bekymmer är att miljödomstolarna kan döma så olika. Jan Terstad säger att det varit flera oförståeliga domar.

– Systemet får inte vara ett lotteri. Man ska kunna förstå lagen. Det är bättre också för företag som vill exploatera naturen att de slipper projektera för saker som ändå inte kommer att gå igenom.

I våras släppte Naturskyddsföreningen en rapport med förslag för en ny skogspolitik. I den trycker man på värdet av skogen som rekreationsmiljö för storstadsmänniskan, precis som Jan Terstad gör i vårt samtal. Det är en retorisk riktningsändring som förmodligen tagits medvetet för att man hoppas att den talar bättre till människor än katastrofscenarior.

Kanske kan den också tala till näringslivet. Kulturjournalisten Po Tidholm som visat på södra Sveriges kolonialistiska förhållande till Norrland efterlyser också ett samtal som höjer sig över dagspolitiken: ”Vad vi skulle behöva är en bredare debatt om vad vi ska ha vår natur till, nu när samhällsbygget i någon mån faktiskt är färdigt och varje ny exploatering egentligen mest handlar om att skapa ekonomiskt mervärde åt privata bolag”, skriver han i en artikel i Aftonbladet (17/9-13).

Det skymtar fram en antikapitalism i flera opinionsbildares förslag idag som vill göra mer än stoppa girigheten. En ny ton i samtalet som föreslår ett skifte från en ökande tillväxt till en annan slags status quo-ekonomi i vårt bruk av naturen, som faktiskt både skulle kunna ge mer tillbaka till vanligt folk och vara bättre för miljön.

Bara en generation tillbaka i tiden plockades träden ner ett efter ett. Man valde bland träden, skonade det unga virket för framtiden. På min pappas ena skenben löpte ett vitt ärr som han fått från ett djupt jack med en yxa. Som ung pojke högg han sig i benet en dag när han kvistade träd med farfar i skogen. Nu kalhuggs den mesta skogen från fordonshytten. I Naturskyddsföreningens nyriktning försöker man att komma tillrätta med kalhuggningen och föreslår att medelåldern på skogen måste öka i varje skogsfastighet, inte bara i avskilda reservat.

Jag har ringt upp Jan Terstad för att tala om den stora branden och han är försiktig med att uttala sig om den, också. För även om man säkert kan säga att vi kommer att se fler bränder av liknande typ i framtiden, att extremvädret kommer att öka i takt med klimatförändringarna och vi får fler torrperioder med kraftig blåst och översvämningar, så kan man inte säga att just den här branden beror på det. Den är en katastrof, understryker Jan Terstad. Det finns ingenting gott att säga om den. Men nu när katastrofen ändå har inträffat så kan det finnas värden att ta tillvara i den brända skogen. Så gjordes i Torsburgen på Gotland som brann på 1990-talet; där är det nationalpark nu.

Naturskyddsföreningen genomför regelbundet kontrollerade naturvårdsbränningar i små skogsområden. Man räknar med att skog brann vart 70:e år före det moderna brandskyddet kom igång. Det naturliga är att blixten slår ner och tänder eld, men den sortens okontrollerade bränder vill ingen se idag. Faunan är anpassad till elden – eldberoende skalbaggar ”hoppar runt” i landskapet där det har brunnit, berättar Jan Terstad. Redan när det luktar rök är de på väg dit.

Daniel Heilborn möter i Birkenstock och rutig skjorta. Jag har klivit av bussen i ett dike i Bunn, en ort så liten att jag aldrig förr hört talas om den. En zinkhink ligger utslängd på marken: skelett och torra skinn av flundror som vräktes ut i somras mot lägerplatsen där aktivisterna som försvarade skogen bodde för två år sedan ligger kvar som en krigsförklaring.

Striden om Ojnareskogen på norra Gotland är kanske Sveriges just nu mest kända miljökonflikt. De flesta av oss hörde först talas om konflikten då, när Fältbiologerna och självständiga aktivister hindrade skogsavverkningen som var beställd av företaget Nordkalk för att kunna bryta kalk på platsen.

Området som ligger i Bunge socken är ett myller av intressen. Med sina myrar och hällmarker – jordlagret är så tunt på sina ställen att Carl von Linné när han reste här gick av och ledde hästen av rädsla att slå ihjäl sig på stenen, så skriver han i en berömd passage i sin dagbok om den väg som fortfarande används – är Ojnareskogen nyckelbiotop för både flora och fauna. Här är också kulturmark med fria beten sedan urminnes tider.

Men stenen under våra fötter har också unikt goda egenskaper som gör den värdefull sönderhackad och bortforslad. Här finns de rätta geologiska, kvalitets- och kvantitetsmässiga förutsättningarna, skriver Nordkalk, ett av företagen som vill bryta här, på sin hemsida, och får man inte det så kommer kalken att brytas i andra delar av Europa med sämre miljöhänsyn och längre transporter.

Inte bara aktivister sätter sig emot kalkbrytningen i Ojnare. I den långa kedja av domstolsprocesser som beslutat för och emot projektet har Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelsen i Gotlands län, ArtDatabanken samt tre professorer i hydrogeologi protesterat mot ett kalkbrott på platsen. Deras bedömning är att kalkbrytning i området riskerar att skada utpekade arter och naturtyper i angränsande Natura 2000-områden och skulle strida mot miljölöften som Sverige gjort gentemot EU.

Det finns även risk för att vattenbalansen i sjön Bästeträsk skadas. Om kalkbrottet skadar vattenmiljön, kanske så att saltvatten från Östersjön som bara är ett litet sund bort läcker in i grundvattnet, är Gotlands största reservvattentäkt förstörd.

Daniel Heilborn var en av dem som märktes mest i medierna då, när han klättrade upp i ett träd för att hindra bolagets avverkningar. För denna civila olydnad blev han dömd i hovrätten till dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten.

När jag frågar honom om han blir igenkänd på bygden ler han.

– Jag har fått fingret från många bilfönster.

Han verkar inte bry sig om det.

Konflikten har målats upp som en strid mellan jobben och naturvärdena. Det är samma sorts polarisering och argument som i till exempel vargfrågan och andra konflikter som blivit aggressiva och såriga. Kalkbrytningen är en del av självbilden hos många här. Sedan 1500-talet har kalken varit en betydande näring i bygden. När en del av ringmuren runt Visby rasade för ett par år sedan kunde gotlänningarna med stolthet bygga upp den igen med kalk bränd i obruten tradition sedan muren byggdes för åttahundra år sedan.

Daniel Heilborn

Daniel Heilborn på kalhygget. Foto: Sofia Lilly Jönsson

Men brytningen var av en mindre skala då, och bilden bilden av jobb kontra natur krackelerar när man tittar närmare på den. Fältbiologerna har stöd lokalt och vattenfrågan påverkar ju även bönderna. Hur många jobb brytningen ger och hur länge de kommer att räcka är det egentligen heller ingen som riktigt vet, företagen ger inga löften och det finns en oro att arbetskraften ska hämtas från andra länder. SMA Mineral är värmländskt, men Nordkalk är finskt och Cementa numera tyskt. Storbolag som arbetar på en internationell marknad.

Ett alternativ till kalkbrytningen kunde vara ekoturism, påpekar Daniel. Det skulle i så fall fungera med Naturvårdsverkets förslag att göra hela området till nationalpark. Man kunde tänka sig vandringsleder som skulle ge jobb, inte bara för guider. Ekoturism kan ge arbete och framtidsutsikter.

Att Daniel själv är åretruntboende på Gotland var ett incitament för honom att engagera sig. Han skämdes över att ungdomar från fastlandet fick ta gotlänningarnas kamp. Och han säger att han får mer positiva reaktioner än tvärtom, även lokalt på orten.

– Jag har väldigt starkt stöd från många äldre också. Då känner man att man är på rätt väg.

Men det är inte så många här uppe som vågar gå ut med vad de tycker. De flesta har någon i släkten eller vänner som jobbar i kalkindustrin. Daniel Heilborn är arkitekt och livnär sig inte på kalken. Daniel har förståelse för dem som tycker att han lägger sig i deras jobb, men framhåller att han hela tiden har varit saklig:

– Om det inte finns rent vatten så försvinner ju alla förutsättningar att bo här, både för dem och för oss. Det är vad det handlar om.

Han säger att hans saklighet har skyddat honom från kritiken att han är en flummig trädkramare.

– När jag förstod hur brytningen skulle påverka grundvattnet fanns det inget annat att göra än att försöka stoppa den. Jag hade inget alternativ.

Vi går vidare in i området och ser på ett provbrott. Det är litet och behändigt, ser inte ut att kunna skada någon. Men Daniel visar hur så kallade karstsprickor, djupa sprickor i stenhällen, är ett viktigt led i den naturliga vattenreningen här. I sprickornas botten samlas jord som kan hålla sig fuktig och vegetationen med buskar, örter och kalkgynnade ormbunkar får skydd mot vind, stark solstrålning och bete. Vegetationen renar regnvattnet som rinner ner och bildar grundvatten.

Länsstyrelsen på Gotland skriver i en överklagan att det skulle innebära irreversibla skador om karsthällmarken bryts sönder. De går aldrig att återskapa. Nordkalks förslag att allt vatten som samlas i täkten ska renas och genomgå en kvalitetskontroll innan det återförs till naturen avfärdas av länsstyrelsen som ett icke trovärdigt scenario. De skyddsdiken som företaget vill anlägga med tillhörande sildammar på täktens uppströmssida vet man inte om de räcker.

I juli 2012 fick Nordkalk klartecken att bryta sin projekterade mark. In körde avverkningsmaskiner och skapade snabbt ett kalhygge. Marken hade företaget fått billigt av olika skogsägare, bland andra Svenska kyrkan – området räknas som impediment där inget ekonomiskt skogsbruk kan hållas.

Det påminner om 1800-talets baggböleri där storbolag köpte skog som ansågs värdelös och gjorde stora pengar på den. Man räknar med att marken som kostat två miljoner kommer att generera 20 miljarder kronor när den är bruten.

Tvärlings myr är vattenfylld igen efter den långa torkan. Här ser man hur det naturliga vattensystemet fungerar, med en porlande tunn bäck i gräset ner mot sjön Bästeträsk.

Daniel hyser ett engagemang för vattnet som påminner om förälskelse.

– Det här är en helt magisk plats, utbrister han och fångar upp lite vatten i sin kupade hand och dricker.

Jo, det känns nästan som att man skulle vilja knacka på en sten och fråga ”di sma under jårdi” om lov att få vara här. Några områden här är faktiskt listade som särskilt skyddsvärda på grund av sin tystnad. Det väcker naturromantiska idéer till liv hos en stadsbo. Men om man lägger magin åt sidan för mer hårdkokt sifferexercis finns här 250 rödlistade arter, flera av dem endemiska som betyder att de förekommer bara här. Bygglov för sommarstuga ges inte av hänsyn till miljön.

Jag frågar Daniel vad han har fått offra för sitt engagemang. Han skakar av sig frågan.

– Tid framförallt, när jag kunde ha jobbat.

Han skrattar.

– Men nej, jag tycker inte att jag har fått offra någonting. Det här är ju det rätta att göra.

Historier som den om Ojnare kan vara komplicerade att sätta sig in i med alla sina ekologiska och ekonomiska detaljer och domstolsprocesser. Men de är också ganska enkla att förstå. Det handlar till slut om pengar och makt, och om vad vi tillmäter värde.

”Det är katastrof, det är rullgardinen ner”, sa huvudskyddsombudet på Nordkalk Jörgen Pettersson till tidningen helagotland.se när beskedet kom i början av september i år att ärendet om kalkbrytning i Bunge går vidare igen till Mark- och miljööverdomstolen. I våras varslades 55 av de drygt 70 anställda på Nordkalk om uppsägning och varslen beror främst på att Nordkalk bara har tillstånd fram till årsskiftet att bryta kalk i Klinthagen. I december avgörs om det blir fortsatt verksamhet där. Finns inga fler tillstånd då kan dessa arbetare förlora sina jobb.

– Vad det nu är som är så roligt med att köra omkring i en skogsavverkningsmaskin, säger Daniel.

Det är en mening som sätter fingret rakt på smärtpunkten. Nyckeln till framgång ligger i om kalkbrottsmotståndarna lyckas övertyga om att det finns en framtid i postindustrialismen. Känslan att några miljönissar flyter ovanpå och inte förstår villkoren för vanliga arbetare är stark och måste överbevisas med kunskap och konkreta satsningar från företag, politiker och enskilda personer.

Daniel Heilborn vet om det.

– Det jag menar är att det kunde vara mer meningsfullt att köra maskin i ett mer hållbart industriprojekt där naturen inte ödeläggs, till exempel en biogasbränsleanläggning, säger han. Vi står inför en ny industriell revolution och det kommer att behövas maskinförare även i ett nytt samhälle.

Tillsammans skulle människorna här kunna bygga en tredje väg, är förhoppningen. Att hushålla med jordens resurser kan inte handla om att kliva bakåt till en tid med kroppsslit och armod, som att gå på Skansen och huka sig under taket i trånga torparstugor. För det första måste tillgångarna fördelas rättvist. Det gjorde de inte förr. För det andra kan ekologi förenas med ingenjörskonst.

Daniel Heilborn talar lika entusiastiskt om bilmotorn han byggt om för att köras på biogas som om hur träden kan slå rot i karsthällen och suga upp vattnet i sprickorna.

Det har just regnat för första gången på veckor, regnpölarna glittrar i gräset. Det är tyst. Det är svårt att ta in någonting annat än den oerhörda skönheten i den här skogen och hur ursprungligt det känns.

Daniel kliver vant på i den prasslande vegetationen i sina öppna sandaler och leder mig fram till ett stängsel. Nedanför oss, dolt från vägen och några meter innanför stängslet, öppnar sig norra Europas största kalkbrott Klinthagen. Jag stirrar häpen ut över vyn. Det kan inte hjälpas att jag blir imponerad; detta är ett majestätiskt byggnadsverk. Närmast oss nere i schaktet glittrar en turkos sjö och bortom den vindlar sig kritvita klippor så långt ögat når. Tre gånger så stort som stenbrottet turisterna stannar till vid i Slite och fotograferar.

Ojnarebrottet ska bli ännu större.

Då först fattar jag vidden av problemet. Denna yta lagd över myrarna och urskogen som vi just vandrat runt i innebär total utplåning. Det är omöjligt att tänka sig att naturen ska hålla det här.

En kvinna skrev till mig då för två år sedan och frågade om jag kände några kristna som kunde ge uppmärksamhet åt det som hände i Ojnareskogen och Bästeträsk. Fanns där någon som ville komma och se med egna ögon? Hon hade försökt väcka kyrkorna och teologerna men det gick långsamt. ”Aktivism skrämmer”, skrev hon; ”jag tror man är så förvirrande rädd att bli politisk eller något liknande?”.

Och så skrev hon detta, som liknar en dikt:

”Funderar själv över vad jag egentligen vill eller förväntar mig att ”kyrkan” skall göra…
 och kommer till en enda slutsats:
Att kyrkan skall fatta mod och göra det som vi gjort:
Kliva ut ur våra invanda mönster och kategorier, ut ur föreställningarna om oss själva, den andre och världen och kort och gott:
Låta detta spräckliga ogripbara ”Ojnare” göra något med oss!

Det är så det skett sker och kommer att ske;
Förvandlingen spränger in i det ögonblick vi utsätter oss för detta okända, stundvis skrämmande och okontrollerbara.

Och faktiskt… väldigt intressant; på plats i Ojnare förvandlas människor. Plötsligt talar man om Gud! 
Naturligt och förbluffande lättvindigt.

Faktiskt har jag mött flera människor som gått in i Ojnare som ateister och ut med en tro på en levande personlig Gud.
Faktiskt uppfattar man de ”delsegrar” – som ingen trott var möjliga – som resultat av, tro’t eller ej: bön

Och Kyrkan… vart är den? 
Borta!”

Brevet från aktivisten låg kvar i min mejlbox. Ett annat brev, Svenska kyrkans biskopsbrev om klimatet, kom i våras och är en cirka hundra sidor lång liten skrift. Det blir nästa steg på min väg.

Antje Jackelén, Svenska kyrkans nytillträdda ärkebiskop, sitter på Skara stadshotell med sin pressekreterare bredvid sig. Till skillnad från terrängen i det vilda Ojnare finns här ingen miljö att skildra annat än den som erbjuds i hotellets trista dagsljus. Personalen går runt och ställer i ordning inför kvällen, det slamrar från tallrikar och stolar. Vid ett tillfälle under intervjun kommer Anders Wejryd, den förre ärkebiskopen, ut genom en dörr, hejar och slinker nerför en trappa. Skara stift firar 1000 år. Det är biskopstätt i staden.

Jag är här för att höra Antjes tankar om vad kyrkan kan göra för naturen. Biskoparna har precis gett ut en liten skrift kallat biskopsbrev som handlar om klimatet – det gjorde man med det uttalade syftet att sätta frågan på agendan inför valet. Klimatfrågan är den största utmaning som mänskligheten någonsin stått inför, hävdar biskoparna i brevet.

Det säger miljöorganisationerna också. Så vad kan kyrkan specifikt bidra med? Jag vill till exempel veta om den väg genom död till liv som Jesus gick för att frälsa världen, den som kallas vetekornets lag, också kan vara en metod för kyrkan. Först när vetekornet faller i jorden och dör kan det ge en rik skörd, sa han.

Länge dansar vi bara runt den viktiga, men ofta missförstådda, diskussionen om kyrkan och politiken. Den har den nya ärkebiskopen redan varit inblandad i, för att inte säga föremål för: sedan kandidaturerna till ärkebiskopsstolen har supervalåret mer än kyrkan satt agendan för det offentliga samtalet om kyrkan. Antje vill förmodligen ogärna ha en till debatt där partipolitiken fortsätter att skymma sikten. Inte förrän jag byter spår till kyrkosyn och teologi känns det som att vi verkligen börjar tala med varandra.

[Sofia:] Både Jesus och Paulus reformerar sina liv radikalt, det är helt genomgripande. Är det banalt att tänka att det också måste gälla kyrkan? För kyrkan rör sig ofta i reformer och ett långsamt förändringsarbete, men hur kommer vetekornets lag in där?

Ärkebiskop Antje funderar en stund på min fråga.

– Ja, nånting måste…

Hon skrattar:

– Vi har ju ofta sagt när vi har funderat över församlingslivet att vi är dålig på vetekornets lag på det viset att vi har svårt att säga att någon verksamhet måste dö. Vi resonerar hellre om saker som vi måste göra också, och så lägger vi till och lägger till och lägger till och så går vi till sist in i väggen.

Det blir mer och mer bara.

– Det blir mer och mer. Så att, visst; modet att säga ‘det här lämnar vi’ – samtidigt som man får se att det här vetekornets lag, att vetekornet dör, det är ju inte något som vetekornet bestämmer sig själv för: ’nu ska jag dö’, utan det är inbäddat i en process. Så lite mera komplext än så är det.

Ärkebiskopen talar i Visby.

Ärkebiskop Antje Jackelén talar i Skara. Foto: Sofia Lilly Jönsson

Ärkebiskop Antje talar gärna i vi-form. Det gör de allihop förresten, biskoparna; klimatbrevet är översållat av detta pronomen som ibland innefattar hela mänskligheten med de livsbetingelser som alla människor verkligen delar, och ibland döljer orättvisor. Som i förordet där det står att energin i ett par hundra år varit ”så billig att vi kunnat slösa”. När jag kritiserar det där vi:et ger Antje mig lite rätt i det. Som akademiker vet hon att ett sådant oprecist språkbruk inte accepteras i forskningen. Samtidigt slår hon tydligt fast att kyrkan talar så för att omfatta alla de döpta som tillsammans konstituerar kyrkan, i den meningen är kyrkan utan hierarkier.

Kritiker menar att idén om folkkyrkans gemenskap lägger sig som en våt filt över all förändring. Man får inte vara radikal i Svenska kyrkan, inte sticka ut från det övriga samhället. Det som andra kyrkotraditioner kallar för ”att vara ett tecken för världen”.

Svenska kyrkan har en kyrkosyn där folkkyrkan är ett väldigt viktigt begrepp. Kan det finnas en risk i det, att man är rädd för att vara elitistisk och därför håller tillbaka dem som kan gå före?

– Det där är ett svenskt drag kanske – man kan säga det har lite med jantelagen att göra. Men det är klart att en folkkyrka har en viss dynamik: visst ska och kan du ha pionjärer också i en folkkyrka, men samtidigt har du ju också en strävan efter att flytta på kyrkan som helhet. Och det hjälper ju inte klimatet om vi har tio entusiaster som lever renlärigt, vad det än är, medan resten slöar på en väldigt låg nivå. Då är det ju bättre att försöka lyfta den gemensamma nivån.

Samtidigt erkänner ärkebiskopen att någon kan gå före för att andra ska följa efter, och hon gör det med ett exempel som blivit typiskt för henne som biskop i Lund, från företagsvärlden. På en biskopsvisitation i stiftet besökte hon en gång ett pappersbruk där miljöaktivister tvingat ägarna att ta sitt ansvar för vattnet. Först tyckte bolaget att aktivisterna var besvärliga, men efter ett tag insåg de att miljön var ett försäljningsargument och att konsumenten var intresserad.

– Och den processen som de beskrev den, den kan jag faktiskt tillämpa på många områden. Ofta är det så att det som börjar som en udda idé visar sig vara det som behövs, och det som blir normen så småningom.

Men nu är det ju bråttom. Era sista ord i biskopsbrevet är starkt uppmanande, ”De närmaste åren är sannolikt avgörande för mänsklighetens möjlighet att hejda de värsta klimatförändringarna” – det måste ju på nåt vis innebära akuta reaktioner. Skulle Svenska kyrkan kunna gå före mycket mer?

Ärkebiskopen hummar.

Det finns ju skogsfrågor och jordfrågor i Svenska kyrkan, det nämner ni nästan inte alls.

– Jo men visst står det ju i de här uppmaningarna till Svenska kyrkan?

Hon bläddrar till slutet av häftet där biskoparna punktar uppmaningar till Svenska kyrkans församlingar, stift och nationella nivå men också alla människor i Sverige, till makthavare och organisationer, och till stater och kyrkoledare i hela världen.

Jovisst, men det står inte i själva boken, ni resonerar inte över det. Ni biskopar har inte så mycket att säga till om när det gäller till exempel skogen, är det så? Ni kan göra en sån här sak som ett biskopsbrev som kan betyda en del opinionsmässigt, men ni kan inte vara med och bestämma de facto?

– Det beror på vad du menar. I den här frågan skiljer sig inte beslutsprocessen i Svenska kyrkan från andra frågor, och det är ju så att i stiften handläggs egendomsfrågor, alltså skog och mark, antingen så att det är en egendomsnämnd eller ett utskott under stiftsstyrelsen – det ser lite olika ut. Om det är under stiftsstyrelsen är biskopen ordförande för den och det finns en viss makt i det. Om det är en nämnd så ligger den under stiftsfullmäktige som ju då i sin tur är kopplad till styrelsen, och styrelsen verkställer stiftsfullmäktiges beslut.

Det här är Svenska kyrkans organisation, ofta svårbegriplig för utomstående. Biskoparna har inte den reella makt som man kan tro med ärkebiskopen på toppen. Och det är ofta här det kör ihop sig i debatter om kyrkan eftersom så många inte förstår det.

Hon förklarar.

– Du har samma sak i kyrkomötet. Jag menar, Svenska kyrkan har ju den här gemensamma ansvarslinjen, vi har ämbetslinjen genom vigningstjänsten och det finns den demokratiska linjen, som bygger på demokratiska val. Så har vi valt att ha det i Svenska kyrkan. Sen kan man tycka att det är ett trögt system, att det hade varit enklare med en diktatur, där en sitter och bestämmer, det går snabbare – men det vill vi inte ha, av goda skäl.

Känner du dig inte frustrerad över att du inte kan göra mer, att det är den här tröga, dubbla ansvarslinjen?

– Ja det… demokrati tar tid. Så är det. Men vi har inte hittat något bättre system att hantera våra gemensamma frågor så att individen blir respekterad, att människor kan göra sin röst hörd, och att man gemensamt kan leta efter argument och de bästa lösningarna.

På frågan vad en biskop då kan göra, annat än att skriva ett och annat brev och leda stiftsstyrelser, svarar Antje Jackelén att det beror på tillfället. Mitt exempel på en aktivistpräst som klättrar upp i ett träd – eller hindrar en flyktingavvisning eller bryter sig in på en vapenfabrik – menar hon inte är det enda sättet som kyrkan kan vara närvarande på.

– Det kan ha en signalverkan när det är någon prästkrage som gör sådant, samtidigt: det viktiga är ju att vi igen erövrar kyrkans ”vi” och inte tror att kyrkan är där när en med krage är där. Kyrkan är där när någon som är döpt är där.

Men de kristna aktivisterna kan nog ibland känna sig ensamma i sin kamp. Kan du backa upp dem nu, med biskopsbrevet i ryggen? Kommer ni biskopar att åka ut och ge miljökämpar i bygderna ert stöd?

– Det beror på omständigheterna. Jag har varit med länge nog för att ha följt diskussioner inte bara i Sverige utan också i andra länder om vilken roll präster ska ha när det gäller demonstrationer. Ofta är det ju så att det blir en intressekonflikt lokalt. Familjer hänger ihop eller splittras i frågor, och de som sitter i kyrkoråd har också lokala intressen som kan sammanfalla eller vara i klinch med varandra. Det kan vara en laddad sak.

Hon fortsätter att tala om kyrkan på orten och som församlingsgemenskap.

– Min bild av kyrkan är ju att kyrkan ska vara en plats där alla viktiga frågor har hemvist, och dit hör också att man ska hitta sätt att prata om en sak även när man får intressen som är i konflikt med varandra. Då får man prata om det, och fira gudstjänst tillsammans. Det går inte att lösa allt, vi kommer att behöva leva med också att det finns intressekonflikter.

Om vi lämnar de pastorala frågorna och talar om de teologiska. En sak som ni tar upp i brevet är Bibelns ord om jordens undergång. Ni diskuterar huruvida man kan tolka Bibeln som att det vore bra att jorden går under därför att Jesus då kommer tillbaka, en klassisk linje inom teologin, men ni menar att de flesta kyrkor nuförtiden har övergett den tanken?

– Ja, vi talar om apokalyptik och eskatologi, där apokalyptiken fokuserar på världens slut som föregås av katastrofer av olika slag – apokalyptiken förekommer idag mer i filmer än den förekommer i seriös teologi, egentligen.

När apokalypsen tolkas som någonting att längta och se fram emot, eftersom den är kopplad till tanken på Kristi återkomst, har det i vissa kristna sammanhang inneburit att motsätta sig arbete för miljön: det vore ju att fördröja den efterlängtade dag då Kristus kommer, förklarar biskoparna i sitt brev. Det är ett främmande sätt för Svenska kyrkan att tänka och för de flesta andra kyrkor idag, slår man fast.

Då är eskatologin ett mindre belastat område. Ordagrant berör eskatologin de yttersta tingen, ”i både tidslig och existentiell bemärkelse”, läser jag i biskoparnas klimatbrev. ”Där ryms frågor om vad som händer när den allra sista kalendern tar slut, men också frågan om vad som ytterst ger mening åt det liv vi lever och vad som finns bortom döden”.

Antje Jackelén utvecklar.

– Jag har mött just den här tankegången hos högerkristna i USA att ‘varför ska vi bry oss om världen, den ska ju ändå gå under och ju förr desto bättre för då kommer Jesus tillbaka och hämtar oss till sig’, och det är ju en väldigt speciell bibeltolkning som ligger till grund för det. Idag har även grupper som tidigare omfattade detta väldigt påtagligt tagit avstånd ifrån de tankarna. De håller med om att vi måste engagera oss för skapelsen som ett uttryck för vår tro. Där har eskatologin blivit mer ett sätt att fråga, och försöka hitta svar på, vad det är vi kan hoppas på.

Den eskatologiska tolkningen om framtiden innebär snarare än undergång att framtiden möter nu, alltså att svaret på apokalyptiken är att Jesus redan är här, Guds rike börjar nu; förstår jag dig rätt då?

– Ja man kan ju ifrågasätta alltsammans utifrån – och det har jag gjort i min avhandling litegrann – utifrån vad tid och evighet är.

Ärkebiskopen måttar med händerna.

– Här är man i tiden, och så tar tiden slut och evigheten tar vid, och evigheten är egentligen detsamma som tid fast det pågår oändligt – det är också en väldigt speciell tolkning av evigheten som egentligen mer återspeglar Newtons syn på tiden spetsat med lite västerländsk framstegstänkande. Men det finns ju helt andra sätt att tala om tid och evighet. Och framförallt: om evighet är nåt annat än tid, vilket vi inte kan föreställa oss, för vår hjärna kan bara sätta sig in in saker om…

Tid och rum?

– Tid och rum, eller hur. Så på ett sätt kan vi inte veta någonting säkert, men vi kan ändå säga att evighet inte behöver vara någonting som bara är efter tiden, utan evighet kan också vara nånting som genomlyser tiden. Vi vet ju alltid att det är bilder av vårt hopp: längre än så kan vi inte komma.

Jag tycker att det här anknyter till klimatbrevet på något sätt, eller just naturfrågan och miljöförstörelsen. Om man tror att det är på väg att ta slut och det enda vi har att hoppas på är att Gud räddar oss, att det kommer att bli precis som i filmerna, kärnvapen, klimatkatastrofer…

– Superhjälten som räddar oss.

Ja precis, och det enda man har är hoppet att man håller på rätt lag, så att man hamnar på rätt ställe. Det skapar ju en väldig ångest, samma ångest som medeltidsmänniskan hade. Men om man i stället tänker att Guds rike redan finns här, det gäller bara att försöka känna in det, liksom… är det lite för enkelt?

– Nja, tänk just det, att Guds rike finns invärtes i er… samtidigt som Guds rike också är förknippat med en yttre verklighet där rättvisa förverkligas, där hoppet segrar trots allt. Så det är både invärtes och utvärtes.

Så att – det vore synd om jorden gick under för att vi förstörde den, men Gud kommer ändå inte att ge upp?

Antje väger orden. Det märks att hon talat om detta många gånger förut, men också att det inte gjort det lättare att finna de rätta orden. Här är vi inne på saker som inte har något klart svar.

– Ja alltså – när vi går ur tiden så vet vi inte konkret vad som händer men tron är att vi inte kan ramla ur Guds händer, så det är klart att det ligger ju då i vår tro att detta gäller världen också. När världens tid är slut så är Gud där – visst är det kyrkans tro. Men det är också kyrkans tro att vi ska försöka göra så gott vi kan för att ta hand om skapelsen. Också det är en rättvisefråga, egentligen både om vårt förhållande till andra människor nu och om kommande generationer. Vilken rätt har vi att göra på det viset, när vi inte rimligen kan tro att våra barnbarnsbarn kan få ett drägligt liv om vi fortsätter som vi gjort hittills.

Vi kan inte skylla på Gud, eller vänta på Gud och säga: Gud löser det här?

– Nej. Utan vi måste fånga in den där dialektiken som vi beskriver i biskopsbrevet; människan är inte bara Guds medskapare – människan är skapad medskapare. Att verkligen erkänna att vi är skapade med all den litenhet som ligger i det, beroendet som ligger i det, botar hybris. På samma gång har vi en oerhörd skaparkraft och potential. Psaltarpsalm 8 skildrar den här spänningen: ‘när jag ser din himmel och dina fingrars verk, vad är då en människa att du bryr dig om henne – och ändå gjorde du henne nästan till en gud och la världen under hennes fötter’ – det speglar både makten och maktlösheten på ett väldigt bra sätt. Och jag tror att det är en antropologi, alltså en människosyn, som är värd att lyftas fram, för om du kan kännas vid din litenhet utan att sopa den under mattan men också kännas vid dina möjligheter, ditt ansvar utan att baxna för det, då har du faktiskt hittat ett handlingsutrymme.

Jag skulle vilja tala om träd, sa poeten Athena Farrokhzad i Sommar i P1 i somras. Hon ville det, men tyckte inte att hon kunde förrän hon först talat om de orättvisor som riktas mot de fattiga, kvinnorna, de icke-vita. Kanske är det här som många av oss står och väger nu, i beslutet om vad vi ska tala denna sommar då krigsbrott staplas på krigsbrott och världen brinner och Ojnareskogen är så ljuvlig att man nästan vill gråta.

Den kristna tradition jag tillhör ropar inte ut från taken att tiden är nära. Men också jag bär nu på en känsla av att katastroferna ökar, och att de på ett nytt sätt ändrar förutsättningarna för själva livsbetingelserna på jorden.

Är det kanske trots allt nu tid att tala om träd?

Inte för att blunda för behovet av en förändring, men för att det bara är i livet självt som fröet till förändring finns.

När det gäller världen behövs ett skifte av det slag som man brukar kalla att vända en atlantångare. I kristet språkbruk kallas det en omvändelse. I omvändelsen finns kraft. När kyrkan kompromissar om små steg blir man genast lik politiken, och ointressant. När kyrkan istället adderar till samhällsdebatten det helt unika budskapet att offret faktiskt är räddningen blir man radikal. Politikerna står för reformer. Kyrkan berättar att omvändelsen är en realitet.

Svarta barr

Brända barr.

Till sist var det mänsklig handkraft och solidaritet som besegrade branden i de västmanländska skogarna. Tillsammans med regnet gick människan hand i hand med naturen för att göra vad som var nödvändigt, och människan är kapabel att göra vad som är nödvändigt. Ur historien om den stora branden finns lärdomar att dra. Vi har mer än vi behöver, men ingen aning om vad som verkligen är värdefullt. I katastrofen gömmer sig möjligheten att hitta det.