Fotograf: Ola Elmqvist.

Lennart Göth. Fotograf: Ola Elmquist.

Lennart Göth – eller Lelle, som hans vänner kallar honom – bor ensam i ett före detta sädesmagasin på småländska höglandet. De senaste åren i hans liv har varit omtumlande. Efter en skilsmässa gick livet i kras, och han berättar att han försöker skapa ett liv med så små utgifter som möjligt, med egenproducerad elektricitet och lite odling för att minska matkostnaderna. Rinnande vatten ska han nog klara av att installera till våren.

Det ska inte vara enkelt att vara Lelle Göth. Under vårt samtal återkommer han flera gånger till hur det är att brottas med någonting, känslomässigt och intellektuellt. Ett sätt att göra den brottningsmatchen med livet lättare är förstås att göra sig mindre beroende av slumpen: det är självförsörjandet som brottningsgrepp.

Vi gör intervjun på telefon medan Lelle traskar runt i skogen och letar efter täckning.

Vi hade svårt att få tag på dig eftersom du använde en pseudonym när du skickade in ditt bidrag till tävlingen, Leo Kollik.

– Jag ville inte att författarnamnet skulle färga läsningen, så jag hittade på det.

Faktum är att alla bidragen anonymiserades för juryn. Så att Leo Kollik gömde Lelle Göth, som ju var med på en skrivardag förra vintern som Evangelium arrangerade, var en överraskning för oss i redaktionen.

Lennart Göth debuterade på Bonniers förlag 1988 med romanen Fosterhudar och har skrivit ytterligare tre romaner för samma förlag. För tillfället håller han på med vad han kallar för en triptyk, tre romaner som i skönlitterär form arbetar med religiösa begrepp: riter, heliga skrifter och änglar.

Han har också skrivit ett antal religionskunskapsböcker för Natur & Kultur, för senare delen av grundskolan samt gymnasiet.

Någon novellförfattare anser han sig däremot inte vara och har bara deltagit i en tävling förut. Den här gången var det en av hans bröder, som är präst, som tipsade honom.

Syskonen växte upp i Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner – ett sammanhang som Lelle betecknar som fundamentalistiskt. Troheten mot bibelordet kunde ibland framstå som obegriplig. Det lades mycket kraft på att förklara varför det fanns oöverkomliga hinder för att viga kvinnor till präster, men man hade inte särskilt mycket att säga någon vars äktenskap brutits upp. Lelle säger att han saknar den brottning med bibelordet som borde vara de bibeltrogna kristnas centrala utgångspunkt.

– Jag har fått slåss för att överhuvudtaget förstå verkligheten.

Fotograf: Ola Elmqvist.

Lelle växte upp i Evangelisk Luthersk Mission – Bibeltrogna Vänner – ett sammanhang som han betecknar som fundamentalistiskt. Fotograf: Ola Elmquist.

Det var i litteraturen som han hittade några andra svar än kyrkans på de frågor som livet ställer, och några författarskap har betytt mycket för honom – ”först kommer Göran Tunström, sedan kommer Torgny Lindgren” – som uttryckligen har ägnat sig åt den kristna tematiken. Om Torgny Lindgren har Lelle skrivit i sin intervjubok De tre tornrummen där han möter sex författare och samtalar om tro och skrivande.

För mig ekar det av kristna och bibliska teman, texten ömsom lyfter fram dem explicit, ömsom antyder dem. När Ellen lägger i ingrediens efter ingrediens i grytan och därvid namnger dem, som i en rit – Det är löken. Det är grissvålarna. Det är kalvryggen, renklövarna, renhjärnan, komulen, kalvhjärtat, getosten, slaksidorna, mellangärdet, ingerfäran, starkpepparn, vinbärsbladen, melassen, svinlevern, getlungorna – ser jag framför mig Adam, ordet för människa, som i skapelsens morgon namnger världen och genom det skaffar sig ett förhållande till tillvaron som kanske handlar om överblick och makt. Och när Lars till sist får kasta den näst sista ingrediensen i grytan och namnge den – Det är grankådan – lyfts han upp till ett ansvar som är Adams ansvar likt. Och medan Lars gör det så händer det något med honom. Han som har en immunitet mot lungsoten som drar genom bygden, han som är på något sätt ren och oberörbar – smuts och smitta rinner av honom som vatten av en gås – infekteras nu plötsligt av Ellens alla smittor och blir till sist ändå sjuk till döden. Han blir ett med henne, tar på sig det som hon lider av.

(Ur De tre tonrummen, Libris 2008)

Jag frågar Lelle om han också använder sig av det kristna godset på samma sätt, lånar motiven och orden ur den bibliska språklådan. Han svarar att han tycker att han mer slåss med det kristna godset. Risken för en skribent som växt upp i ett bibeltroget sammanhang är att den börjar att predika i sina texter, formulera något färdigt istället för att låta texten leda dit den vill gå. Men i en av hans romaner finns nåden som en underström i berättelsen, och det förstod ingen av recensenterna.

Hur är det idag då, har du en tro? Hur har du det med Jesus, som det heter?

– Själva de där orden ateist, agnostiker och kristen är ju väldigt svåra.

Han skrattar till och börjar reda ut: på ett sätt är han absolut en ateist och tror inte alls på en massa saker som andra kristna håller för sanna. I förhållande till andra delar av trosfrågorna är han en agnostiker. Och när det gäller annat är han definitivt en kristen.

Det är inte så viktigt att slå fast – eller kanske snarare; det är viktigt att inte slå fast de stora frågorna i ett språk där de förminskas.

Men du skickade in din text till en tidskrift som sysslar med svenskkyrkliga frågor?

– Men Evangelium tycker jag så mycket om. Den och tidskriften Nod (som ges ut av Örebro Missionsskola) är sådana sammanhang där jag gärna vill vara.

Han återkommer ett par gånger under vårt samtal till ordet galenskap, talar om att Paulus var galen, om galna böcker. Galenskap är inte en egenskap man vanligtvis förknippar med fromhetslitteratur men egenltigen finns ju galenskapen där i evangelierna, inte bara hos de människor som Jesus botar utan också bland de kristna.

– Jag tänker på de ryska heliga dårarna. Ibland känns det som att det behövs några såna. De gick efter det som måste göras. Om man som jag har haft en ganska jobbig barndom med mycket som behöver släppas, så kan vetekornets lag vara betydelsefullt.

Lelle talar om plogbillsrörelsen som desarmerar kärnvapen med bibeln i fickan. Det är en form av galenskap som går emot världens normer, med människor som gör vad de måste utan hänsyn till konsekvenserna för dem själva.

Och galen kan också en författare vara?

Han tvekar om svaret.

– Jag vet inte…

Lennart Göth arbetade under tio år som lärare på ett par skrivarkurser på Glimåkra folkhögskola. När kursdeltagarna fick övningar att genomföra försökte han göra detsamma, för att få uppleva vad som fungerar och vad som inte gör det. Den novell som han nu vunnit Evangeliums novelltävling med, ”1960-talet, glesbygd”, har sin upprinnelse i ett sådant tillfälle.

– Jag har inget minne av att jag var ute efter någon sorts budskap när jag skrev. Efteråt kan jag ju se något, men andra läsare kanske ser något annat. För mig handlar det om språk – det gör det nästan alltid. Den äldre killen pratar om sex, inte för att han har någon som helst erfarenhet av det, utan för att han är i den åldern då sex börjar inta hjärnan. Lillkillen försöker förstå, men har varken den erfarenhet eller den ålder som krävs för att han ska fatta. Han gör sig en egen bild, en modell av världen och kvinnan, utifrån vad han hör. Språket möter individen, men samma språk skapar inte samma värld. Och om han på något sätt mognar genom upplevelsen som slutar i att han slår sin mor, så är det kanske just insikten om att världen inte är som han tror, som utgör det lilla språnget framåt.

Vad är det som händer med pojken?

– Jag vet inte. Jag tror att han möter det här främmande som storebrorsan talar om i jordkällaren. Tillsammans med den vanliga skräcken för mörker finns det något hotande i det här nya språket som han inte har några referenser till.

Det är ju en väldigt manlig berättelse. Du skriver att det finns en ”hon” i mörkret som snart ska sluka honom.

– Ja, definitivt. Det finns en väldig styrka i barnet strax före puberteten, egentligen är det här intressant, man skulle lära sig mer om det. Det är en period i livet som är annorlunda både från den som föregår den och det som kommer efter. Man vill frigöra sig från föräldrarna men hör ännu inte till någon egen vuxenvärld.

Det är skillnad på att vara 11 år och att vara 15.

– Verkligen. Jag har inte så många konkreta minnen från min barndom, men jag har känslominnen. Jag minns att allting var så fruktansvärt främmande, en känsla att allt inte alls är som man upplevt tillvaron fram till dess.

Den erfarenheten är kanske inte manlig utan mänsklig. I novellens reducerade format finns få ledtrådar. ”1960-talet, glesbygd” skulle nästan kunna utspelas när som helst och var som helst. En urberättelse om en tid i livet då barnet är på väg att lämna det kända för att söka det främmande.

Läs Lennart Göths ”1960-tal, glesbygd”.

Fotograf: Ola Elmqvist.

”Det finns en väldig styrka i barnet strax före puberteten, egentligen är det här intressant, man skulle lära sig mer om det.” Fotograf: Ola Elmquist.