Under några års tid passerade jag ofta Filadelfiakyrkan vid Sankt Eriksplan i Stockholm. Sommartid brukade en liten folksamling bildas där utanför. Kvinnor och män stod och fläktade sina blanksvettiga pannor medan barn sprang in och ut ur de långa skuggorna på trottoaren. På fasaden läste jag ”Gud hjärta Stockholm” på en skylt, där ”hjärta” var ett stiliserat rött hjärta. Varje gång jag passerade med snabba steg på väg till eller från tunnelbanenedgången fnös jag avfärdande. Tilltalet var så tillkämpat ungdomligt och dessutom irriterande vagt. Prat om kärlek och älskande får lätt något motståndslöst och ointressant över sig, orden har av marknadskrafterna och folks utbredda brist på språklig fantasi slipats ner så mycket att de i stort sett är innehållslösa i allt utom de mest förtroliga samtalen. Jag lekte med tanken på att de borde ha ändrat det till det mer svaveldoftande ”Gud hatar Stockholm”. Det vore åtminstone ett intresseväckande förslag – vintertid dessutom fullt försvarbart.
Men varje gång jag såg skylten påmindes jag också om det faktum att jag under en annan period i livet faktiskt hade försökt att hitta en väg in i den kristna tron. Det blev inget av det, av olika anledningar. Men när jag tänker tillbaka på de åren inser jag att vad jag egentligen höll på med var en sorts kluven självmission – en del av mig försökte förgäves övertyga den andra delen om att tro. Det var självmissionerande i den meningen att både dragningen till och motståndet mot tron kom från samma person, nästan helt utan yttre påverkan eller intryck. Jag kan inte minnas att någon på allvar vid något enda tillfälle försökte missionera för mig. När jag tänker på det idag är det ett slående faktum – borde inte jag ha varit det perfekta objektet för mission? Jag rörde mig visserligen framför allt i svenskkyrkliga kretsar, vilket eventuellt kan vara en faktor i sammanhanget. Den missionerande delen av mig fick stället beväpna sig med böcker (framför allt böcker), kurser, till och med ett behagligt men för min trosprocess helt likgiltigt retreat på en gård i Östergötland. Jag tog en paus, började gå i terapi, slutade kämpa med religionen och fann väl på sätt och vis en annan, eventuellt mindre anspråksfull tro på det sättet. Slutet gott, och så vidare.
Vad jag vill säga med den här introduktionen är att när jag idag tar mig an de tre böckerna Mission i vår tid, Efter folkkyrkan och Skeptikerns guide till Jesus är det alltså inte en fullständig hedning som läser – jag kan ana vad som står på spel för både författare och läsare. Det första jag drabbas av vid genomläsningen är dock den genanta insikten att jag nog aldrig under alla de åren jag kämpade med den kristna tron ägnade en tanke åt Kyrkan med stort k. Min känsla under läsningen är att jag famlar efter fast mark under fötterna. Kyrkan? Vad finns att diskutera? Menar ni själva byggnaderna? Nej? Sådär håller jag på. Om jag numera kan känna mig som en utomstående i diskussioner om tro är det ingenting mot hur utomstående jag känner mig i frågan om kyrkan. Associationerna går till föreningsliv och politisk organisering, det föga romantiska men nödvändiga arbete som väntar alla grupper som har bildats på högtflygande idéers grund. Långt från sena kvällars samtal om det sanna och det goda måste papper vändas, stadgar skrivas.
En tröst är att denna osäkerhet på kyrkan inte verkar vara unik för mig utan tvärtom delas av många som lever och verkar inom kyrkan. I boken Mission i vår tid diskuterar Ann Aldén, präst och kyrkoherde, hur kyrkan bör förstås i dagens Sverige. Boken är skriven ur ett svenskkyrkligt perspektiv där man fortfarande tycks hämta sig efter skilsmässan från staten. Ett genomgående mantra boken igenom är att många i Sverige plågas av ”förlusten av det självklara”, underförstått att de stora berättelser som tidigare har skänkt mening och stadga åt människors liv inte längre lever kvar. Som läsare misstänker man efter ett tag att detta trauma i själva verket handlar om Svenska kyrkans förlorade självklarhet som samlande religiös organisation i Sverige. Den omorienteringen märks tydligt i hur mycket av boken som handlar om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till andra religiösa samfund i Sverige. För att vara en bok som menar sig avhandla mission är det påtagligt lite skrivet om just kristen mission i boken – det pluralistiska välkomnas så varmt att man som läsare undrar om det räcker med att bara vara lite allmänt existentiellt lagd för att räknas till kyrkans mittfåra. Det hela är lika sympatiskt som symptomatiskt för Svenska kyrkan. Det är inte utan att man undrar hur man tänker sig att en organisation med så flytande gränser och självbild ska kunna ha stadga nog att överleva flera generationer till.
Mission i vår tid (Verbum).
I en talande episod beskrivs ett möte med några stadsdelsrepresentanter i Malmö där målet är att visa att kyrkan har en viktig roll att spela som aktör lokalt och att det finns möjlighet till samarbete med kyrkan för andra organisationer. En kvinna säger då att det låter bra, ”men glöm inte bort att ni har ett arbete att göra bland era egna”. Den svenskkyrkliga självbilden framträder då tydligt: trots att Svenska kyrkan är det absolut minsta samfundet i området kommer man till mötet med en bild av att man har något att erbjuda de andra, fast de mest akuta behoven snarare verkar finnas i den egna organisationen. Aldén frågar sig exempelvis vid ett tillfälle om det är någon vits att hålla gudstjänst för tomma kyrkbänkar. Trots att händelsen som återberättas verkar vara menad att visa på ökad självinsikt landar Aldén ändå i slutsatsen att det är genom gemensamma sommarläger och gudstjänster för kristna och muslimer som de största stegen mot en samhälleligt relevant kyrka tas Det är svårt att följa den logiken och frågan om hur fler ska vinnas till Kristus i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förblir obesvarad. Kyrkans roll blir i Aldéns tappning mest en fråga om logistik, där kopplingen till tron är oklar.
Betydligt bättre drag är det då i Skeptikerns guide till Jesus, för övrigt första delen av två, där den första delen avhandlar Nya testamentet i allmänhet och del två avhandlar Jesus själv. Författare är Stefan Gustavsson, direktor vid CredoAkademin och van debattör för den kristna tron. Det som möter läsaren är välskriven apologetik där det inte hymlas om att man i själva verket har goda skäl att vara kristen, helt enkelt för att det den kristna tron hävdar faktiskt verkar vara sant. Av de tre böckerna jag har läst för denna artikel är Gustavssons utan tvekan den mest missionerande, i det avseendet att den ställer läsaren mot väggen och ber om ett svar. Lugnt och förtroendeingivande leds vi genom den internationella bibelforskningen. Det är skickligt argumenterat utan att kännas demagogiskt.
Gustavsson menar tidigt i framställningen att kristen tro skiljer sig från det han kallar vishetslitteratur – Koranen, Bhagavadgita, Konfucius analekter – genom att kristen tro handlar om att tro på historien. Det är en kittlande tanke (även om frågan om judendomen i så fall rimligen också förtjänar ett omnämnande) och gör hela bokens uppdrag logiskt: kan man visa att de händelser som kristen tro bygger på är historiskt trovärdiga blir hela den kristna tron närmast oundviklig. Som läsare får man känslan att mission för Gustavsson är en sorts judoliknande samtal där man med smidiga logiska manövrar kan argumentera någon till tro. Över stock och sten går resan, där såväl judisk namnstatistik (jodå, namnen i Nya testamentet är historiskt trovärdiga) som hänvisningar till samtida meteorologi (himlens förmörkande vid korsfästelsen kan ha varit sandstormar orsakade av sciroccovindar från Nordafrika) förekommer. Även mer ansträngd argumentation används dock: exempelvis att centrala delar av Jesu liv är ”mindre hedrande” och därför inte kan vara påhittade eftersom ingen skulle vilja hitta på något sådant som inte är hedrande i våra ögon. Även det smått absurda påståendet att ingen människa tidigare haft samma anspråk som Jesus lanseras som ett starkt argument för att anspråken därmed också var befogade, men lär utvecklas först i bok två.
Skeptikerns guide till Jesus (Credoakademin).
Allt som allt presenterar dock Gustavsson en stabil argumentation för att texterna i Nya testamentet bör betraktas som i stora drag tillförlitliga historiska dokument, och att enda anledningen till att de har kritiserats så hårt är för att de råkar vara religiöst laddade. Om andra texter från samma tid hade kritiserats på samma sätt skulle vi inte kunna säga något alls om historien, menar Gustavsson. Gott så. Mot slutet börjar man dock ana att något mindre lättsmälta argument väntar läsaren i nästa bok – exempelvis att man inte kan förutsätta att naturlagarna fungerade likadant på Jesu tid som de gör idag, vilket skulle kunna göra även miraklen historiskt trovärdiga. Denna diskussion kommer dock igång precis när boken når sitt slut, och lämnar en därför med lika delar yrvaken skepsis som en känsla av antiklimax. Sammantaget gör boken ett utmärkt arbete med att rehabilitera texternas historiska värde, men bara precis upp till den gräns att frågan om tron förblir orörd. Frågan om kyrkans roll idag är fjärran, men kontrasten mot den svenskkyrkliga nedtoningen av det unikt kristna är uppenbar (Aldén skriver exempelvis rätt ut att kristen tro och tradition är ”ett av flera språk för det existentiellt angelägna”). Det som väntar i Gustavssons kyrka är med säkerhet en kristendom där Jesus unika roll i världen har ett självklart fokus.
I boken Efter folkkyrkan återvänder teologen Patrik Hagman till diskussionen om kyrkans roll i samhället, specifikt de skandinaviska folkkyrkornas roll. Diskussionen är teoretisk på en betydligt högre nivå än i de två andra böckerna och stundvis utpräglat teologisk i akademisk bemärkelse. Hagman – verksam vid Åbo akademi – skriver både från ett svenskt och ett finskt perspektiv när han talar om folkkyrkans kris. Han menar att kyrkans kris enkelt kan sammanfattas i två frågor: vad är kyrkans syfte och mening, och hur ska kyrkan förhålla sig till det omgivande samhället? I den andra frågan ingår ett större problematiserande av kyrkans relation till staten, och specifikt hur staten ska förstås idag. Hagman menar att staten av det tidiga 2000-talet mer har fått rollen som administrativ apparat på tillbakagående än de tidigare århundradenas mer öppet ideologiska stater.
Hagman utgår från en diskussion om den lutherska tvåregementesläran, om kyrkans relation till det omgivande samhället, och vidare till en diskussion om hur den tillbakadragande staten lämnar plats åt andra världsliga aktörer. Främst då marknaden, som ställer nya krav på hur kyrkan och dess medlemmar ska förhålla sig till världen utanför. Med stöd av teologen John Howard Yoder verkar Hagman mena att kristen identitet bör utgå från en minoritetsposition i alla världsliga sammanhang. Det känns intuitivt som en nykter och nödvändig hållning för en folkkyrka på tillbakagång. Vidare menar Hagman att staten kan förstås som en sorts kyrka, men byggd på människan som individ, medan den kristna kyrkan är byggd på människan som gemenskap. Denna subtila men avgörande skillnad har inte förvaltats och Hagman menar att folkkyrkorna av yttre påverkan därför mer och mer har antagit statens människosyn. Risken är därmed också att folkkyrkorna i och med statens minskade roll ska genomgå samma process men med den kommersiella logikens förtecken – kyrkan som en del av tjänstesamhället. Som exempel tar Hagman upp de terapeutiska tjänster och den upplevelsekonsumtion som kyrkan allt mer har börjat konkurrera med på upplevelsemarknaden. Jag associerar till egna minnesbilder av reklambilder på kyrkornas anslagstavlor som lockar besökare med qi gong och yogapass, gärna lunchtid för att inte störa arbetsdagens krav.
Efter folkkyrkan (Artos & Norma)
I motsats till den utvecklingen är Hagmans lösning istället att kyrkorna ska fokusera på gudstjänsten, dels av liturgiska och teologiska skäl, men även för att det är det mest naturliga sättet att bygga den gemenskap som han menar särskiljer kyrkan från andra sammanhang. Genom att skapa en sammansvetsad gudstjänstgemenskap får kyrkan en hård kärna som även ute i världen bildar en sorts underjordisk kyrka, en osynlig gemenskap där man ger och får hjälp och stöd, samtidigt som man stärks i den utpräglat kristna gemenskapen genom liturgin.
När jag ser tillbaka på min egen tid som sökande märker jag att de tre olika perspektiv som har presenterats påminner mig om de olika sorters hinder som jag upplevde då, och som nog tillsammans till slut stötte bort mig. Den svenskkyrkliga vagheten fick mig att känna att frågan om tillhörighet till slut blev helt irrelevant – varför vilja närma sig en gemenskap om gemenskapen är omöjlig att skilja från livet utanför den? Samtidigt kände jag aldrig en dragning åt det bokstavliga i det överdrivet tekniska talet om Kristus som historisk aktör. I det här perspektivet är det egentligen bara Hagmans liturgibaserade, allvarliga gemenskap som känns riktigt lockande. I en annan tid, på en annan plats, hade jag kanske givit den en chans.
