Evangelium är en kulturtidskrift. Det innebär att den ger rum för idédebatt för många röster, och att var och en av de rösterna står för sitt eget perspektiv och sina åsikter. Tidningens ansvariga utgivare står bakom publiceringarna och redaktörerna bestämmer vad som är intressant, håller kvalitet och så vidare så att det blir ett läsvärt nummer. Men innehållet är de enskilda skribenternas.

Däremot är Evangelium ingen redaktion som levererar material i utbyte mot prenumerationsavgifter. Nästan ingen kulturtidskrift bär sig. Det är inte den sortens kommersiell produkt. Vi som gör det här arbetar av ideell övertygelse om att Evangelium behövs, och vi vet att många håller med oss och tycker att Evangelium är väldigt viktig.

Om inte teologer vill eller tycker sig ha tid att föra en offentlig idédebatt om de kyrkliga frågorna, vilka ska göra det då?

När den palestinska teologen Mitri Raheb kom till Sverige och Teologifestivalen uppstod en allvarlig och viktig debatt om hans teologi, om ersättningsteologi och kontextuell postkolonial teologi, om gränser och överlappningar mellan politiken och kyrkan. Vi som gör Evangelium ville gärna ha den debatten här, för den behöver kunniga redaktörer som kan värdera inläggen och driva samtalet vidare. Flera läsare hörde också av sig och hoppades att Evangelium skulle recensera Mitri Rahebs bok, som getts ut på Svenska kyrkans förlag Verbum.

Så, här skulle den recensionen ha legat. För vi försökte hitta recensenter, men fick nej från dem som vi bedömde skulle ha skrivit kunnigt och intressant om boken, nej på intervjuer från inblandade och inga andra spontana texter kom in.

Och så kan det vara, visst. Folk har mycket att göra. Men det här är ett genomgående problem och därför väljer vi att redovisa det såhär. För om inte teologer vill eller tycker sig ha tid att föra en offentlig idédebatt om de kyrkliga frågorna, vilka ska göra det då?

Vi möter alldeles för ofta inställningen att någon annan ska göra det. Att journalisterna ska göra skriva initierat om kyrkan. Men så fungerar inte kulturjournalistiken – Olov Hartman eller Karin Boye eller Ylva Eggehorn var och är inte journalister som skrev på beställning om trosfrågor, utan människor som klev ut på torget och sa vad de tänkte. Det är så recensioner blir till, eller dikter, eller intervjuer eller essäer. Den svenskkyrkliga idédebatten kan inte föras av några andra än de som behärskar frågorna, det krävs kunskap för att recensera Mitri Rahebs bok eller någon av alla böcker om Nathan Söderblom som kommit ut i det senaste, för att ta ett annat exempel.

Vi vill att Svenska kyrkan börjar fundera på hur den här sortens skrivande uppmuntras. Finns det tid och rum i församlingsarbetet till exempel att skriva och läsa? Det pratas mycket i kyrkan, det finns mycket viktigt och intressant i det, men kommer de tankarna ut utanför kollegiet eller seminariet? Om kyrkan vill att det initierade samtalet om kyrkan och kyrkans frågor ska vara offentligt så måste kyrkan på alla nivåer möjliggöra det.

Tidskriften Evangelium är ett rum med plats för självständiga röster som alla talar för sig själva. Det rummet behövs. Men vi kan inte möblera det ensamma. Vad ska vi göra?

Evangeliums redaktörer, Sofia, Judith och Camilla.

tagged in nr10-rad1-4st