- Min pappa Ann-Christine
- Ester Roxberg
- Wahlström & Widstrand
Vad vet vi om våra föräldrar? Så inleder Ester Roxberg boken om sin pappa, boken som bär titeln Min pappa Ann-Christine. Skrivandet blir en anledning att söka svaret på just den personliga frågan, men lika mycket ett svar på den generella frågan vem och hur en pappa kan vara.
Ester har många bilder av sin pappa Åke. Han för henne in i tryggheten, bort från ovädret när hon är tre år gammal, han har en rynka mellan ögonbrynen redan när han själv bara är sju år, han är som en duracellkanin – fast han ser trött ut tar hans energi aldrig slut och han tränar tills han blir smal och alltmer tystlåten. Han är som en kameleont som passar in i alla sammanhang, även hos gubbarna i färgaffären. Han rakar av sig skägget. Och så är det bilderna som Ester kallar för moderliga. Pappa väckte henne på morgonen, han valde hennes kläder, bäddade sängen och gjorde toast med chokladmjölk till frukost. Pappa packade ryggsäcken med matsäck, tvättade och strök kläder och lagade pannkakor på kvällen. Pappa bakade bröd, hjälpte till med läxorna och gick på föräldramöten. Pappa följde med till läkaren och tandläkaren, lyssnade när Ester var ledsen och svarade på alla hennes frågor. Pappa städade hela huset, storhandlade och lagade fredagsmiddagen. Pappa läste godnattsaga och bad Gud som haver. Ester skriver på ett ställe i boken att hon som liten tyckte att hennes pappa var så lik Gud, eller att de illustrerade bilderna av Gud med mörkt skägg, tunt hår och bekymmersrynkor runt ögonen, påminde om hennes pappa. Ester har många bilder av sin pappa men hon vet egentligen inte vem han är.
En dag när han är på besök är det något han vill berätta om sig själv. Han säger att han länge har identifierat sig som Ann-Christine, som en kvinna istället för man. Ester börjar tänka på stunder då de tysta satt framför tv:n och åt sina kvällsmackor och hon misstänkte att hennes pappa var någon annan än den han utgav sig för att vara, att han drömde om ett annat liv och hon undrade om han berättat om hon hade frågat. Men hon frågade aldrig, för det är inte den relationen ett barn har med sin förälder. Man vill slippa ta ansvar för sina föräldrar och man vill inte alls ställa de där jobbiga frågorna.
Helst vill Ester också slippa höra när Ann-Christine berättar om sig själv. Det här är inte något som rör bara en person, utan en hel familj. ”Om pappa inte var på riktigt, vem var jag då?”, skriver Ester Roxberg. När de senare pratar om en tavla som Ester har fått av sin pappa, som föreställer den bibliska berättelsen om drottning Ester, önskar hon sig i hemlighet en tavla som rymmer hela berättelsen om honom i en bild.
I boken avslöjar Ester Roxberg också att det finns stunder då hon hindrat sin pappa från att vara Ann-Christine därför att hon inte var redo att möta sin pappa så. Hon beskriver en sorg över att se sin pappa förändras men uttrycker också en sorg över att han alltid dolde sig själv förut, att hennes familj lyckades leva som om han inte fanns.
Det är inte så att det här är ett porträtt av någon som bara har låtsats vara en pappa. Ann-Christine är också pappa. Även om Åke har försvunnit har Esters pappa inte gjort det. I små detaljer hos Ann-Christine kan Ester se sin pappa, i sättet hon drar på mungiporna innan hon skrattar. Men det är inte bara till det yttre vi kan känna igen våra föräldrar. Yttre attribut byts ut, för Ann-Christine byttes herrskjortor mot kjolar och pumps. Men det finns också annat som Ester känner igen hos Ann-Christine: hon är lik Ester själv, sällskapssjuk, och hon är precis som Åke melankolisk och bräcklig med humörsvängningar. Det är varken manliga eller kvinnliga drag utan delar av Esters pappa. Ann-Christine säger sig inte heller veta vad det är att vara kvinna, bara vad det är att vara sig själv.
Men kan man kalla någon som heter Ann-Christine för pappa? Ann-Christine signerar ett sms till Ester med ”Paps” men Ester har till en början svårt att svara i telefon när displayen visar pappa och en dag frågar hon Ann-Christine om det är okej att hon kallar henne pappa. Svaret är ett trevande ja… ”Jag kommer alltid att vara din pappa”. Det är inte ett svar på frågan men ett svar som Ester vill ha.
Ord som pappa och mamma är inte synonyma med egennamn även om de kan användas så. De är namn på relationer och Esters relation till sin pappa försvinner inte även när hennes pappa förändras. I ett kapitel beskriver Ester bilderna i familjealbumen och funderar över hur hon kommer att se på sin pappa i framtiden. Man är inte ensam i en relation och Ester inser att pappan i familjealbumen är pappa till barnet Ester medan Ann-Christine, pappan med mascara, är pappa till en annan Ester; det är inte bara hennes pappa som har förändrats, det är också hon själv.
Min pappa Ann-Christine handlar om resan från Åke till Ann-Christine, och är ett ömsint porträtt av relationen mellan en dotter och hennes pappa och funderingar kring vad en pappa är. Det är värdefulla reflektioner oavsett vem pappan är.
