olovinsida

Kära Olov,

Jag tar vid som om vi alltid hade talat med varandra, och på ett sätt har vi kanske gjort det. Dina ord har fått mig att fundera, över kyrkans plats i världen och över min plats i den. När jag har pratat med vänner om min tro och om kyrkan säger jag ofta att kyrkan handlar om gemenskap, och att i grund och botten så tror vi alla på samma gud. Tror du det också? Jag tror att du gör det, din text talar för sig själv.

På anslagstavlan på mitt kontor hänger en liten bild av påven Fransiskus. Han ser glad ut och vinkar till någon, kanske till mig. Bilden kom med ett armband som jag fick av en vän. ”Jag ska köpa något påvligt till dig” sa hon och skrattade innan hon åkte till Rom. Det gjorde hon också, väl införstådd med att jag är protestant och inte har någon särskild relation alls till påven.

När min vän köpte armbandet hade hon förklarat för sina vänner i Rom att jag är väldigt ekumeniskt lagd. Du och jag, Olov. Ekumeniskt lagda. För hur skulle jag annars kunna förstå dina ord, annat än att också du tycker att vi alla är en del av samma kyrka, samma gemenskap, samma tro? När jag läser din text finner jag mig själv för en kort stund önska att saker inte var så komplicerade. Att din önskan om kyrkan som en trygg kärna i människors liv inte skulle kännas så långt borta. Hur svårt ska det behöva vara egentligen? Att enas om att Gud är kärlek och inte hat. Det var svårt när du satt och skrev. Det är fortfarande svårt, här idag. Men sanningen är att jag egentligen inte önskar mig en okomplicerad tillvaro, en okomplicerad tro.

Ännu slits kyrkan – i staden, i landet, i världen – åt olika håll, och ibland undrar jag om det alls går att ändra på. Våra olikheter är vad som gör oss till människor, och att vara en och samma är inte det vi är gjorda för. Men det är inte riktigt det du menar heller, eller hur? Att vara en och samma betyder inte att vara likadan. Liksom i alla familjer måste man skrika och bråka, tycka olika och våga gå sin egen väg. Men man måste också kunna känna att vissa band aldrig bryts, att det finns någonting så nära och så djupt att det inte går att skilja från det egna jaget. Det är när man förlorar trons band ur sikte som kyrkan slits itu, och än vill jag tro att dessa band lever.

Guds kyrka är gemenskap, en gemenskap som sträcker sig bortom katolik och protestant, städer och länder, tid och rum. Ett hjärta. En själ.

Alex Svensson Thorsman

tagged in 6nathanfaces