• Och Gud Skapade Människan
  • Olika författare
  • Libris

En vanlig metod för bibelmeditation är att med fantasins hjälp träda in i en utvald bibelberättelse och föreställa sig hur det skulle vara att vara med på platsen, vara en del av det som händer i berättelsen, kanske slå följe med en av personerna i texten eller identifiera sig med en av dem. Att genom känsel, smak, hörsel, syn, så långt det är möjligt med fantasins hjälp, vara där. Ett liknande grepp tar författarna av novellerna till i samlingen Och Gud skapade människan. De tar avstamp i tolv korta bibeltexter, en blandning av gammaltestamentliga och nytestamentliga texter och undersöker vad som händer utanför textens ramar där berättelsen fortsätter. Novellerna är väldigt olika texter, till formen spretar det lite väl mycket och kvaliteten på de olika texterna varierar från det nästan löjligt överdrivna till det vackert avskalade. Det som alla novellerna har gemensamt är att de tar reda på vad som finns i spänningen mellan de gamla bibeltexterna och vår tids frågor om sådant som skuld, försoning, svek, övergivenhet, ensamhet, mening och identitet. Det är noveller om människornas förhållande till Gud och till varandra.

I Lotta Lundbergs bidrag ”Adams äpple” får vi följa Eva och Adam som efter syndafallet, utanför grindarna till Edens lustgård bråkar om hur de ska uppfostra sönerna Kain och Abel. Eva, som var den som först åt av frukten från kunskapens träd, tycker att sönerna också ska få ta del av den kunskap hon och Adam har fått.

”Var inte så rädd för skulden, säger den [Evas röst]. Skuld är gödsel på livet. Om du inte kan erkänna skulden kan ingenting växa. Förändring är växt. En ny tanke är alltid en separation från den gamla tanken. Du blir ny Adam, säger hon. Och det gör bara ont precis när det spricker.”

”Det kostar att bli vuxen, säger hon. Våra pojkar ska aldrig behöva vara nakna och utelämnade. De ska vara ansvariga. Ansvar är inte en börda, Adam. Ansvar är en gåva.”

Adam tycker att barnen ska skyddas och längtar själv tillbaka till den vaggade tillvaron i Edens lustgård. Eva tycker däremot att barnen måste lära sig vem som har makten över dem, när de ändå, fastän oskyldiga, redan straffas. Novellen är full av känslor som upplevelsen av övergivenhet, svek och skuld, känslor som vi behöver våga undersöka även hos oss själva, och var är bäst lämpat att börja om inte i skönlitteraturen? Ibland gränsar dock gestaltningen i Lotta Lundbergs novell till det överdrivna. När två gestalter som Eva och Adam som spelar en stor roll i första Mosebok men ändå inte riktigt har någon egen röst äntligen får det, använder de rösten till att skrika på varandra istället för att prata. Adam för att han längtar tillbaka till paradiset men inte kan förmå sig att vara arg vare sig på Gud eller Eva, Eva för att hon tycker att Adam är sentimental och inte kan förmå sig att be om förlåtelse. Som läsare upplever jag deras gräl som lite pinsamt, ungefär som att vara hemma hos ett par som plötsligt börjar bråka med varandra. På ett sätt pekar novellen då på ett problem med den här typen av känslor, vi vet inte alltid var de börjar eller slutar och har ingen aning om hur vi ska sluta skrika och börja tala med varandra i stället, men Lundberg lämnar läsaren i sticket med genansen.

Kain får vi möta igen i en annan text, i Jonas Bruns ”Öknen är dit man går när allt redan är över”. Det är en novell som kretsar kring avundsjuka, hämndbegär och ilska, känslor som Kain riktar inte bara mot sin bror och sina föräldrar utan också mot Gud. Berättelsen handlar om det som händer när man känner sig oönskad och förbisedd. Vi finner Kain i ett terapeutiskt samtal med JHVH som försöker få Kain att själv inse vad han har gjort när han tog med sin bror Abel ut på fältet och dödade honom.

Jonas Brun har här klämt in berättelsen i ett samtalsrum på ett sjukhus där JHVH är behandlare och utredare och Kain är patient och förövare. Den tillskruvade relationen mellan JHVH och Kain är intressant men känns malplacerad. Kain ifrågasätter vid ett tillfälle att JHVH är allsmäktig, både behandlare och utredare och jag håller med. Det som händer när Kain förvandlas till en suicidal patient med förträngda minnen är att han inte kan behandlas som förövare fullt ut, samtidigt som Kain är lika begränsad när han försöker anklaga JHVH för att också ha sett förbi Kain och därmed skapat de känslor som ledde till brottet. Det som händer är att skulden talas förbi och inte får stå för sig själv. Den kan inte, som här, bortförklaras av Winnicotts psykoanalytiska modeller, ska inte behandlas bort utan sonas bort.

Två noveller i samlingen är starkare än de andra, påverkar mig och följer med mig efter läsningen. Den ena är Johanna Nilssons novell ”Rakels stege”, om Lea som efter Rakels död i barnsäng gråter vid hennes grav och ber om förlåtelse för att hon inte förmådde älska sin syster och se bortom sin avundsjuka mot Rakel, den vackra som fick deras man Labans och alla andras kärlek medan hon ännu var i livet. Den andra är Kristian Lundbergs ”Den som älskar och förlorar”, om ett samtal lärjungen Judas har med en vän morgonen innan han ska förråda Jesus. Ett samtal om att svika, förråda, vara trogen, älska och att älskas. Ett samtal som författaren Lundberg lyssnar till och kommenterar. Förut har jag själv ofta funderat på om Judas hade kunnat göra annorlunda, och det är just det som Kristian Lundberg låter Judas söka svaret på i den här novellen.  Något svar finns inte, men för Lundberg finns en tro på att kärleken finns ändå.

”Det finns den här morgonen ett dagligt arbete med att vi skall bli till dem vi skall vara, det finns ett annat lika dagligt arbete där vi skall vänja oss vid att vi blev just till dem vi är och att vi egentligen inte orkar med att stå till svars inför oss själva – just för att vi är större än våra handlingar, värda att älskas bortom det vi gör eller inte gör.”

Jag tycker om Kristian Lundbergs novell för att den är avskalad och liten och ställer frågan i fokus, inte en svulstig berättelse, som många av de andra författarna har gjort med sina noveller i den här samlingen, och jag tycker om Johanna Nilssons novell för att hon har lyckats med att leka med berättelsen utan att den flyr iväg. Båda låter karaktärerna i sina noveller tala själva, och de har inte gjort bibelberättelserna till något de inte är, inte flyttat dem till en annan tid men inte heller har försökt förstå sig på den tid de utspelas i, utan bara försökt förstå sig på de känslor som ryms i dem.

tagged in 8litteratur