- Evangelium enligt Marcus
- Marcus Birro
- Libris
Närmast på begäran, kan man utläsa av baksidestexten, har Marcus Birro i Evangelium enligt Marcus, återkommit till de delar av sin livsberättelse, som han tidigare berört i Svarta Vykort från 2007 och Släng alla kartor från 2012. Denna gång börjar han tidigare, redan i barndomen, och det är hans tro som är utgångspunkten. Det rent självbiografiska varvas med mer allmänna reflektioner över frågor som hans livserfarenheter väcker. Många av dem handlar om hur det är att vara troende i en sekulariserad omvärld, om människans dubbelhet inför Guds kärlek och om hur tron förändras i olika livssituationer. En passage i ett sådant här reflektionskapitel handlar om kallelse. Birro skriver om hur han upplever sig kallad till skrivande och författarskap av Gud, och avslutar sitt resonemang så här:
Livet är högtravande med jämna mellanrum och jag tror vi gör oss själva en stor otjänst om vi inte tillåter livet att vara det.
Detta nämns närmast i förbigående, och ingen annanstans i boken, men det beskriver tydligt vilken slags bok Evangelium enligt Marcus är. För det här är, när berättelsen så kräver, en högtravande bok. Den är högtravande när den beskriver det i livet som är så stort, så smärtsamt och så vackert, att det inte är möjligt att använda något annat än många och stora ord. Som när Birro berättar om sorgen sina två äldsta barn, som dog i samband med födelsen, om känslan av att ha blivit rörd vid under förbön, heligheten som fyller rummet under den IVF-behandling då hans son blir till och om hur han som ängslig tonåring sover med sin lilla gideonitbibel tätt intill sig. Då skriver Birro med sitt blödande hjärta på tangentbordet, eller åtminstone alldeles i närheten, utan att försöka tona ned, eller snygga till något i efterhand.
När Birro skriver om andra sidor av sitt liv, om det som är destruktivt och solkigt, när det handlar om missbruk och misslyckanden, då är språket annorlunda. Det blir mer sakligt, nästan torrt, samtidigt som det är brutalt ärligt. Det gäller både när han beskriver hur alkoholen i början gör honom lyckligare och friare, och när han redogör för sin det som kommer sedan – gikt, skuldsättning, tablettmissbruk och återfall. Det är i de här självbiografiska skildringarna som boken är starkast, just på grund av den så påtagliga äktheten. Birro har ingen självcensur, vare sig när det handlar om detaljerna i en tablettöverdos på Åh stiftsgård eller när han upplever direkta tilltal från Gud på en bänk på väg till förskolan. Hans skildringar av erfarenheter av att vara älskad, förlåten och kallad är lika uttrycksfulla som de som beskriver självömkan, långsinthet och storhetsvansinne, även om de förstnämnda är mer målande. En del av de händelser som beskrivs ligger mycket nära i tiden, bara några månader före bokens utgivning. Det märks i hur Birro berättar, känslorna kommer ännu närmare och formuleringarna är inte lika skarpa och noga avvägda, men detta stärker känslan av äkthet och uppriktighet, snarare än tvärtom.
De allmänna, reflekterande kapitlen är mer ojämna. Här blir det tydligt att det här är en bok som tillkommit snabbt. Flera redan publicerade krönikor och blogginlägg är infogade i reflektionskapitlen, ibland helt logiskt i förhållande till det som står precis innan, ibland med otydligare koppling till sammanhanget. Också de reflektionskapitel som inte innehåller tidigare publicerade texter håller den lite mer argumenterande och generaliserande ton som många krönikor i kvällspressen och bloggar ofta präglas av – på gott och ont. Självcensuren är obefintlig också här, men lite av den varma självdistans och självironi som finns i de självbiografiska kapitlen saknas. Skarpa, vackra och roliga beskrivningar och reflektioner kring livets och trons stora frågor och mysterier varvas med generaliserande slängar mot ett, i Birros ögon, närmast kristofobiskt samhälle där alla troende avfärdas som galna och bemöts därefter. Det högtravande anslaget finns också här, men med betydligt ojämnare resultat. Det språk som när det beskriver Marcus Birros eget liv och upplevelser är äkta, vackert och skört, blir i den mer argumenterande formen lätt sentimentalt och lite grötmyndigt. Det gör inte texten mindre äkta, för efter att ha läst de självbiografiska delarna blir det uppenbart att det är så här Birro ser på sin omvärld, det är så här han tänker och det är sådan här han är. Det är hur äkta som helst och därför lätt att provoceras av. Om detta främst beror på sakfrågorna, på Birros brist på självcensur eller på läsarens ovana vid äkthet, är en fråga som måste besvaras i varje enskilt fall.
