Kära Nathan,
när jag läser Skolan och religionen framstår tydligt hur det religiösa läget har förändrats. Det som var så självklart för dig: Sverige som ett evangeliskt-lutherskt land, att du kunde avfärda all kritik av lutherdomens särställning i undervisningen genom att hänvisa till historien och den nationella identiteten, är i dag långt från självklart. Inte bara för att den nya ateism som blommade upp under din levnad tagit ett ordentligt fäste i vårt land, eller för att Svenska kyrkan år 2000 skildes från staten och blev en frikyrka som alla andra, utan än mer för att Sverige i dag är ett land där människor av alla nationaliteter och av alla religioner lever.
En annan stor förändring är att man i det västerländska samhället allt mer kommit att ifrågasätta all slags universalism och att något som, mot bakgrund av kristendomens starka ställning tidigare framstod som en självklar moralisk norm, i dag snarare ses som uttryck för en åsikt. En stark individualism, etisk relativism och en bekännelse till marknadskapitalismen präglar samhället.
I detta samhälle växer de barn upp som en dag genom sin delaktighet i den demokratiska processen ska styra landet. I detta samhälle ska de forma sina värderingar. Inledningen till läroplanen för den svenska skolan uttrycker tydligt att skolans verksamhet ska syfta till att fostra barnen till demokratiska, ansvarstagande och empatiska individer. Samtidigt har den svenska skolan, liksom det svenska majoritetssamhället, på många håll präglats av en närmast fobisk inställning till religion. De religiösa traditionerna har behandlats med största försiktighet och friheten från påverkan i religiös riktning har ofta framstått som viktigare än respekten för människor som lever och uttrycker sin religiösa tro. Konfessionslösheten har blivit en självklarhet, alltså snarast det omvända läget från då du skrev din text och kravet på en konfessionslös undervisning nyss förts fram.
Och det är här våra vägar möts, trots åren emellan oss. Du skriver engagerat mot en neutral undervisning i sedelära och menar att denna brister då den saknar ”något som påverkar barnens vilja och känsla”. Du menar att moralen ”måste äga en själ” om den ” inte ska riskera att bli kälkborgerlig” och jag håller helt och hållet med dig. Jag menar nämligen att det i skolans konfessionslöshet alltid finns en risk att man i stället bekänner sig till det samhälle som är och därmed sviker de värden eleverna enligt läroplanen ska styras mot, nämligen ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta”. Därför anser jag att den fobiska inställningen till religiösa traditioner borde bytas mot en som ser till värdet i de olika religiösa traditionernas sätt att undersöka och tala om etiska frågor, deras förmåga att engagera och inspirera. Att i högre grad koppla samman religionsundervisningen med etikämnet behöver inte innebära att ta ställning för en specifik religiös tradition, men kan vara en hjälp att i ett pluralistiskt samhälle tala om värdefrågor, utan att anta ett av majoritetssamhället givet synsätt som det enda möjliga.
Lotta Jacobsson
