Presentation av artikeln från redaktören.
Detta har hänt:
I Evangelium nr 5, tema Bibeln, hade Anders Stenström hittat någonting lurt i Vår fader, den Herrens bön som Jesus lär sina lärjungar att be i Matt 6:12. Nyöversättningen av Bibel 2000 skapar nämligen, hävdade Stenström, en motsägelse i verbformer i den femte bönepunkten.
Min tes är att något inte är som det ska med den lydelsen. Närmare bestämt är det den här bönebiten, låt oss kalla den (B), något är lurt med:
(B) Vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
[...]
På likadant sätt innebär tempusväxlingen i (B) ett brott mellan predikaten: ett står i skuld nu måste vara ett annat än det som nu är avslutat av förlåtit:
(B) Vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. [= skuldsatta igen efter att vi förlåtit dem]
Vad berodde detta på? Det hade Stenström några teorier om, som han utvecklade i sin intressanta och roliga essä om språköversättningens utmaningar (läsaren uppmuntras starkt att läsa den innan den läser svaret här!). Avslutningsvis vände sig Stenström till läsekretsen, för att få svar om någon visste hur resonemangen gått till vid tiden för den nya bibelöversättningen.
Kanske någon som läser detta kan vederlägga, eller hellre bekräfta, min bedömning på en eller flera av punkterna:
a. Det var inte meningen att uttrycka att några som vi förlåtit nu står i skuld till oss.
b. Det var inte heller meningen att glida över till historiskt presens i bisatsen.
c. Det låg alltså inga fullständiga egna överväganden bakom presensformen i (B), utan bibelkommissionen antingen
I. tog efter Hedegård och/eller Waldenström, eller
II. ändrade under arbetets gång från presens till perfekt i huvudsatsen, men glömde att följdändra i bisatsen.
För att tillföra ett moment av utmaning: om jag inom tre år från publiceringen av denna artikel bibringas full klarhet på dessa punkter ska jag skänka femhundra kronor till Svenska Bibelsällskapet, det har jag härmed lovat.
Anders Stenström
Svar har nu inkommit från Bibelkommissionens huvudsekreterare Christer Åsberg.
/Red.
I Tidskriften Evangelium, nr 5 2013, har Anders Stenström en innehållsrik och underhållande genomgång av den femte bönepunkten i Herrens bön enligt Bibel 2000 (Matt 6:12). Först helt nyligen kom denna artikel till min kännedom och lockad av Stenströms löfte om en gåva till Svenska Bibelsällskapet på femhundra kronor – men givetvis också för själva sakens skull – vill jag ge Bibelkommissionens syn på den ”lurighet” eller ”lapsus” som enligt Stenström vidlåder formuleringen ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Han menar att när man valt att återge grekiskans aorist med svensk perfekt, ”har förlåtit”, så kräver den grammatiska logiken att följande verb också står i perfekt, ”dem som stått i skuld”.
Jag var huvudsekreterare i Bibelkommissionen under hela dess tillvaro 1972-2000 och deltog alltså både vid tillkomsten av Herrens bön-översättningen på 70-talet och under de många diskussionerna på 90-talet kring den ekumeniska versionen och de små justeringarna i Bibel 2000. Under hela den perioden och även långt efteråt har jag fått besvara kritiska och nyfikna frågor kring översättningen av Herrens bön. Men jag kan från dessa fyrtio år bara erinra mig en fråga – eller högst två – kring det problem Stenström diskuterar. (För översättningen i dess helhet och problemen kring den hänvisar jag till Anders Ekenbergs instruktiva skrift Vår Fader eller Fader vår, 2007, samt till artikeln Herrens bön i uppslagsdelen till Bibel 2000.)
Stenström redovisar i sin artikel många språkliga alternativ och flera förklaringar till varför Bibelkommissionen enligt hans mening har misstagit sig, men han kommer aldrig att tänka på ett alternativ som motsvarar den analys av stället som Bibelkommissionen gjorde. Jag redovisar nu den analysen och går inte in på alla de möjligheter och omöjligheter som Stenström skickligt och energiskt radar upp.
Enklast förklaras den femte bönepunkten genom utläggningen, man kan nästan kalla den en fotnot, i den vers (Matt 6:14) som följer på bönen: ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er”. Förutsättningen för att Gud ska förlåta oss är att vi först har förlåtit dem som står i skuld till oss. Med ledning av detta kan vi precisera vad som sägs i bönepunkten: ”Och förlåt oss (i en framtid) våra skulder (till dig), liksom vi (då, vid den tidpunkten) har förlåtit dem som (nu) står i skuld till oss”. Vi ber alltså nu om att Gud i en (snar eller fjärran) framtid ska komma att förlåta oss sedan vi själva har förlåtit dem som ännu (när bönen utsägs) står i skuld till oss.
Utsagan förutsätter alltså ett spel mellan flera olika tidsplan. Det låter kanske komplicerat, men min erfarenhet är att innebörden uppfattas spontant och korrekt av de allra flesta som läser hela Herrens bön, där ett eskatologiskt färgat framtidsperspektiv ständigt är närvarande. Stenström tror att bibelläsarnas acceptans av detta ”besynnerliga yttrande” beror på att huvudsatsens tyngd gör att man förbiser bisatsens ”ologiska” tempus. Man kunde också tänka sig att många är så vana vid att det finns en presensform på det här stället att den inte sätts i fråga. Men jag vågar tro att acceptansen beror på att läsarna/åhörarna har förstått satserna utifrån sammanhanget. Möjligen kan några uppfatta frasen ”som står i skuld” som en fast, oböjlig, förbindelse synonym med ”gäldenär”, och det kan man gott få göra.
Om nu den här bönepunkten i dess nya svenska form är problematisk, som Stenström hävdar, så beror det på att aoristen översatts med perfekt, något som är helt i sin ordning. Äldre svenska översättningar har presens, vilket sannolikt beror på att man ville att Matteus och Lukas ska harmoniera. Att det grekiska substantivet (”gäldenärer”) av begriplighetsskäl omformats till en bisats (vilket Stenström godtar) spelar mindre roll. Om vi hade velat ha kvar något av den äldre översättningens rytm skulle vi kunnat skriva ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem oss skyldiga är”, men då hade Stenström krävt att vi skulle skriva ”dem oss skyldiga var”. Likaså om vi hade använt det svenska substantivet. Då hade vi med Stenströms logik måst skriva ”liksom vi har förlåtit våra före detta gäldenärer”. New Revised English Version med flera går aningslöst i fällan med sin översättning ”as we also have forgiven our debtors”; det finns ju, enligt Stenström, inga ”debtors” sedan skulderna har förlåtits. Sådana exempel visar på klokskapen i att förlita sig på den tolerans för vissa brister i texters språklogik som läsare och lyssnare tiderna igenom vant sig vid och uppfattat som ett normalt inslag i språket.
Den översättning Stenström förespråkar, ”liksom vi har förlåtit dem som stått i skuld till oss” har sina problem. Det sägs ju då att vi nu i efterhand har skänkt förlåtelse åt dem som vid ett tidigare tillfälle haft en skuld till oss. Exemplet visar också på problemet att översättarna måste hantera den dubbla betydelsen av ordet ”förlåta”. Verbet har normalt med sinnelaget att göra men ska här snarast stå som synonym till ”efterskänka”.
I sista delen av sin artikel vill Stenström härleda Bibelkommissionens ”lapsus” till en osjälvständig efterapning av ett ”fel” som introducerats av Waldenström 1886 och omedvetet eller okritiskt övertagits av Åkeson 1911 och Hedegård 1964. (Till denna rad kan läggas Myrberg 1890). Waldenström hade nämligen samma tempusföring som Bibelkommissionen och hans ”feltolkning” skulle ha satt sig så fast i bibelkommissionärernas huvuden att de omedvetet skrev av dessa sina föregångare. En naturligare och närmare till hands liggande förklaring är förstås att dessa kunniga och självständiga översättare av skiftande konfessionell kulör gjorde samma analys som Bibelkommissionen och gav den samma uttryck. Tanken att den exegetiskt huvudansvarige Harald Riesenfeld skulle ha förläst sig på en fras hos Waldenström, som sedan ingen av den hord av inre och yttre granskare av kommissionens arbete upptäckt, är orimlig redan som tankeexperiment.
Till sist vill jag bara som personlig kommentar säga att sammanhanget i den femte bönepunkten förmodligen skulle framstått ännu klarare om översättningen hade blivit: ”Och förlåt oss våra skulder, sedan vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” Själv skulle jag inte ha något emot en sådan återgivning, som förtydligar tidsperspektivet, men den vore inte helt ordagrann, något som dock kunde accepteras i en ekumenisk-liturgisk översättning.
Om Anders Stenström finner denna förklaring av den femte bönepunkten begriplig, om än inte i allo tillfredsställande för honom, är Svenska Bibelsällskapets plusgirokonto 90 06 26-3. Kontot är öppet även för andra givare, oavsett drivkraft.
