Mot en sundare spiritualitet

För några år sen höll Magnus Malm ett mycket starkt föredrag på ett av Pilgrims vintermöten på Bjärka-Säby. Han inledde med att säga: ”för den kristna människa eller kristna rörelse som vill ”komma vidare” i sitt andliga liv finns det två vägar att gå: uppåt eller nedåt.” Självklart trodde jag att det var uppåt vi skulle gå och självklart sade Magnus Malm att det var nedåt vi skulle gå. Han utvecklade tanken: inkarnationen innebär att Gud blir människa, att vi inte längre behöver välja mellan skapelse och helighet, mellan andlighet och mänsklighet. All andlighet som vill få oss att förneka vår mänsklighet – ”det vill säga våra känslor, vår kropp och vårt intellekt” – är en gnostisk spiritualitet menade Malm (och använde ordet i den vida, icke-akademiska bemärkelse som detta begrepp har fått).

Att ”bli frälst” är inte en rörelse ifrån sin mänsklighet – det är ett fullkomnande och ett helande av den. Precis som ”himlen” enligt många teologer innebär hela skapelsens helande och fullbordan och inte dess ersättning och utplåning. I katolsk teologi finns det ett medeltida motto som uttrycker samma tanke: ”Nåden bygger på naturen och fullkomnar den men förstör den inte.” Frälsning innebär inte att ersätta det skapade, utan är skapelsens fullbordan. ”Theosis” säger man i Ortodoxa kyrkan, gudomliggörelse.

Anledningen till att detta föredrag var så starkt för många av oss som var närvarande var, tror jag, att vi var många som hade personliga erfarenheter av en sådan spiritualitet som vill röra sig bort från det mänskliga. Och vi trodde att det var så det kristna livet skulle levas – vi hade lärt oss att ta avstånd från oss själva, från våra personligheter och intressen – inte nödvändigtvis för att de var syndiga, men för att de inte var andliga. Jag minns vissa karismatiska miljöer och att de gav mig en grundläggande misstänksamhet mot mina känslor och intressen, som att jag inte längre kunde se dem som en kompass till vad som var viktigt. Det var inte det att jag trodde att det var synd med politik (som jag varit intresserad av) – men jag uppfattade inte att det var viktigt heller, det vill säga andligt.

Många som är uppvuxna i snäva kyrkliga kontexter gör när de kommer över 20-årsåldern upp med sin ungdoms förhållningssätt till tron. För en del finns det inget annat som kan ersätta detta, lösningen blir att dra ner på det destruktiva, utan att hitta något annat som ger näring. (I den debatt som under våren rasat i till exempel tidningen Dagen kring Bjärka-Säbys profil vore det nog väl om kritikerna betänkte att många unga frikyrkliga människor där har hittat en spiritualitet som har djupa kyrkliga rötter och som ger dem näring när den form de växte upp med inte längre kan göra det, och att alternativet i många fall vore att de lämnade tron.)

Johan Heltnes bok Det finns ingenting att vara rädd för är en semi-biografisk roman om Jonathan som likt författaren växer upp i Livets Ord. Man kan säga att det är en roman om hur det är att växa upp i en miljö som är präglad av en viss sorts, kontrollerande och dikotom spiritualitet. En spiritualitet som inte är unik för Livets Ord, men som varit unikt stark just där. Det bör påpekas att romanen utspelar sig relativt tidigt i Livets Ords historia – i början av 90-talet. Det är ingen självbiografi, det är en roman som har självbiografiska drag. Det innebär att man bör vara försiktig med att tolka det som att Heltne skildrar sig själv eller sin egen familj. Dock tror jag att författaren avsett att skildra något som är representativt för miljön i församlingen.

På ett sätt är ”Det finns ingenting att vara rädd för” en klassisk kärlekshistoria, och en mycket fin sådan med ett välbekant tema: omöjlig kärlek. Men det är inte en kärlek som anses omöjlig för att paret har olika sociala bakgrunder utan det är själva den romantiska kärleken som är omöjlig. Romanen tar sin början i en församlingsresa till Israel, där Nina och Jonathan börjar fatta tycke för varandra. Man förstår att Jonathan, som varit med längre än den nyinflyttade Nina, lärt sig hur ”det går till” – det gäller att inte visa att man börjar gilla någon av andra könet, genom att gå och prata med personen ensam till exempel. Det är till vissa delar en totalitär miljö Heltne beskriver, och som i det avseendet nog varit unik för svensk kristenhet i modern tid. Ett exempel på hur Nina och Jonathan försöker komma undan omgivningens blickar är att Jonathan köper likadan glass som Nina för ”det är nästan som att kyssas”. ”Vi kan köpa likadana glass hela resan, om du vill.” säger Nina.

Heltne är en begåvad berättare. Språket är vackert och koncentrerat. Heltne lyckas väldigt väl med att gestalta relationen (jag blir nästan lite kär!) och den sensuella laddningen och den brottning som detta innebär för Jonathan. Heltne skildrar pressen i den intensiva miljön i församlingen minst lika väl som han skildrar relationen till Nina. Det är intressant att se hur man i förkunnelsen i församlingen tillämpar en allt-eller-inget retorik. Onani sägs leda till pornografi som leder till otrohet. Innebörden i att onanera är alltså att det är förstadiet till otrohet. Ett liknande förhållningssätt finns gällande synen på himmel och helvete – att vara en ”bra människa” hjälper överhuvudtaget inte: antingen tillhör man djävulen eller så tillhör man Jesus. När Jonathan tror att han kommer att ”brinna” om Jesus kommer tillbaka när han onanerar så lyckas Heltne beskriva det så att det blir en trovärdig rädsla och inte en absurt överdriven rädsla.

Den andra stora tematiken är Jonathans epilepsi och den konflikt det innebär att Jonathan inte blir helad – både för honom själv men kanske allra mest för församlingens ledare. Enligt trosteologin – åtminstone såsom den predikades i Livets Ords begynnelse – så är man på sätt och vis redan helad om man är kristen, man behöver bara ”ta emot det”. Och Jonathans familj är väldigt from, så det finns ingen (ens grumlig) logik i att Jonathan inte blir helad. Men att ”ta emot helandet” är ju något som mottagaren ska göra, så det blir oundvikligen så att mycket press hamnar på Jonathan. Jonathan läggs in på sjukhus till följd av sin epilepsi och får träffa läkare och psykologer som inte tycker sig finna någon medicinsk orsak till den. Man funderar på om det har psykosomatiska orsaker.

Något man som läsare slås av är hur mycket ansvar Jonathan hela tiden försöker ta: han skyddar psykologen från Livets Ord och Livets Ord från psykologen, och familjen från psykologen som genom sina frågor underförstått ifrågasätter deras livsval. I fotbollslaget handlar det om att försvara Livets ord och försöka vara en god kristen. Det finns inga arenor där Jonathan bara får vara: i de alla miljöer måste Jonathan hantera omgivningens krav och förväntningar. Läkarna tror att epilepsin kanske till viss del beror på församlingsmiljön, en teori som i sin tur skapar mer press på Jonathan, eftersom det innebär en känsla av att bli ännu mer ifrågasatt av psykologen.

En av bokens styrkor är att där finns element som skiljer boken från kvällstidningsreportagens givna vinkel om den ”udda och förtryckande församlingen”. Det finns till exempel ett problematiserande av majoritetssamhällets förhållningssätt till Livets Ord och till religion i allmänhet. Förutom det mer uppenbara i hur det ”udda” i det här fallet blivit i det svenska homogena klimatet till nästan samhälleligt sanktionerade skäl till mobbning (och misshandel!) finns en annan mer komplex diskussion under ytan – i skildringarna av hur oförstående psykologen är för den andliga dimensionen. Psykologen kan bara se tron som något främmande, som ett studieobjekt att analysera och har därför en tendens att objektifiera det mest centrala i Jonathans liv, och därmed Jonathan själv. I en passage som jag uppfattar som en ironisering från Heltnes sida, låter han psykologen inta samma objektifierande förhållningssätt till en dejt med Nina som han har till en gudstjänst i Livets ord. Därigenom framstår förstås psykologens förhållningssätt till tron ännu tydligare.

Något annat som skiljer boken från kvällstidningarnas vinkel är återgivningar av vad som tycks vara genuina Guds ingripanden i denna miljö: berättelser om helande till exempel. Men även om Heltne på det här viset ställer viktiga frågor till det sekulära majoritetssamhällets förhållningssätt så är berättelsen i första hand en uppgörelse med det som är huvudpersonens vardag, miljön på Livets Ord. Denna uppgörelse förtjänar att leda till en vidare diskussion om spiritualitet i kristenheten, det levda förhållningsättet till tron. Vi har ägnat mycket tid i kristenheten åt att diskutera och utvärdera rätt lära. Jag är övertygad om att vi, förutom dokument om rätt lära också behöver fundera på vad som kännetecknar en sund spiritualitet.

Några dagar efter att Ulf Ekman meddelat att han ämnade konvertera till Katolska Kyrkan intervjuades Johan Heltne i Aftonbladet om sin nya bok. Heltne fick frågan om han fortfarande är kristen och då svarade han att han är troende och på sista tiden gått en del till Katolska kyrkan, men han hade inte konverterat. Paradoxalt kan man tycka, att både Heltne och Ekman söker sig till Katolska kyrkan men jag tror att det finns drag i den katolska teologin och spiritualiteten som kan vara läkande för en person som blivit sårad i en sådan miljö som Heltne vuxit upp i och det vore sorgligt om Ekmans konversion skulle få människor att missa det.

Det finns, menar jag, aspekter av den katolska antropologin och teologin som, om de tillämpas, kan leda till en sundare spiritualitet. Hit hör övertygelsen att Gud är det sanna och det goda, var vi än finner det, vilket leder till en vila och en djup respekt för den enskilda människans integritet. Samvetet är personens djupdimension, där hon kan möta det sanna och det goda om hon är ärlig. När påve Franciskus blev vald till årets person av Time Magazine löd motiveringen att Fransiskus ”omfamnar komplexitet och inser risken att en kyrka som är för upptagen med sina egna rättigheter och egen rättfärdighet kan orsaka fler sår än den helar”. Att orsaka fler sår än man helar. Om kyrkan är mer som ett sjukhus än en rättssal är det verkligen ett problem om man ”orsakar fler sår än man helar”.

Att mogna som människa kräver tillåtelse att vara ärlig inför sig själv och att man ges utrymme att komma fram till reflekterade slutsatser, att det finns tillräckligt mycket utrymme för att kunna komma fram till en autentisk och integrerad tro. Även ett felande samvete måste följas, för om man inte följer sitt samvete kommer man aldrig på ett autentiskt sätt att kunna upptäcka det goda. Thomas av Aqunio (1225-1274) sade till exempel att samvetet alltid måste följas, även om det innebär att man förnekar Kristus. För att travestera mottot som finns i Universitetshuset i Uppsala: det är förvisso större att tänka rätt än att tänka fritt, men för att verkligen tänka rätt måste man först tänka fritt.

En annan aspekt av detta är att den katolska kyrkans syn på relationen mellan tro och förnuft är harmonisk, uppenbarelsen kan komplettera men aldrig säga emot förnuftet. Dessutom är frågan om det moraliskt goda i grunden en förnuftssak, det goda är inte gott för att Gud har sagt det.

Om ärlighet inför verkligheten inte ses som en väg till Gud kan detta leda till en andlighet i vilken man flyr från eller försöker utestänga verkligheten. Första steget mot helande är att inse att söka Gud är att söka det sanna, det goda och det verkliga. En sådan spiritualitet behöver vi och dessvärre är vi många som tycker oss ha mött andra ideal – även hos sådana som menar väl.

I den protestantiska kristenheten i allmänhet och i den karismatiska i synnerhet har (för att uttrycka sig försiktigt) inte samma harmoniska förhållningssätt mellan det tron säger och det förnuftet säger varit utbrett och det finns också större drag av en ”voluntaristisk” syn på etiken, att det goda är gott därför att Gud har bestämt det. Det leder till en större sårbarhet för missbruk hos ”karismatiskt begåvade” predikanter till vilka Gud meddelar sin, för förnuftet oåtkomliga, vilja.

”God is in the facts” säger jesuiten Gerard W. Hughes. En sådan grundinställning innebär att detta att acceptera verkligheten, det vill säga att vara ärlig, aldrig är en väg ifrån Gud, det är en väg till Gud, även om det kanske inte tycks som så till en början. Det betyder inte att andlig mognad också kan vara kamp. Men det är inte kontroll och det är inte verklighetsflykt.

Man kan säga att den spiritualitet som tecknas i Det finns ingenting att vara rädd för är en form av andlig ”micro-management”. Det finns ingen tillit till att människor kan ledas fram till det sanna och det goda utan denna kontroll: det finns helt enkelt en väldig massa att vara rädd för. Heltne har skrivit en för kyrkan angelägen bok, en bok som borde inspirera till goda och självrannsakande samtal. Inte samtal där målet är att peka ut en församling, utan där målet är att vi alla ska få hjälp att komma till en mer hel tro där vi helar fler sår än vi orsakar.

• ← #deträckernu
• Psalmer med alltför stor respekt →