Makten över gränser

Som jag minns det, hade den första karta av Sápmi jag såg en gräns som på något ungefär sammanföll med landskapet Lapplands östra gräns. Själv västerbottning kunde jag alltså redan då, förmodligen i mellanstadiet, internalisera en bild av Sápmi som något annat, någon annanstans. Makt, inte minst makt över sinnen, och gränser, är de två ord som hänger kvar för mig vid läsningen av De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.

Sápmi saknar egentligen tydligt definierade gränser, eftersom det aldrig varit en nationalstat som bevakat och markerat sina gränser. Naturligtvis hör Västerbotten också till Sápmi, även om de första kolonisatörerna söderifrån anlände för runt åtta hundra år sen. Den inre bilden krockade med det yttre redan i min barndom: längs vägen till skolan vintertid såg jag ofta renhjordar, på vinterbete vid kusten.

Ända sen den första kolonisationstiden har makten velat utöva inflytande på och dra gränser för samerna, de samiska språken och Sápmi. Gränser som ibland kan påverka även idag, trots att samhällets gränssättningar har förändrats.

Det är till exempel än idag inte helt enkelt att förhålla sig till maktens uppdelning i ”äkta” (alltså renskötande) samer och sådana (icke eller delvis renskötande samer) som förutsattes bli svenskar. Den rest som skulle behållas som studieobjekt i rasbiologins namn, och alla de andra som inte längre fick definiera sig som samer. Förtrycket och gränsdragningarna har satt djupa spår, och ibland blivit en del av självbilden.

Antologin spänner temamässigt vitt och brett på sina dryga 1100 sidor. Med 33 artiklar blir det en del överlappning, men man lyckas också med att täcka in såväl många områden som större delen av historien. Det är en mörk historia (om än med vissa ljuspunkter), men det är en nödvändig genomlysning för en kyrka som söker försoning.

Det är fascinerande att följa tidens trender, från medeltiden där kyrkans närvaro handlar mindre om kungens vilja och mer om påvens, över luthersk ortodoxi som gärna formar samerna till goda undersåtar enligt reformationstidens devis – cuius regio, eius religio (”den vars land, hans religion”) – där det yttre beteendet är viktigare än den inre övertygelsen. Vidare till pietismens tidevarv som försöker vinna enskilda själar, och den framväxande nationalstaten som är väldigt upptagen med att definiera det svenska – territorium, undersåtar, språk, och naturligtvis även tro.

En kulturell homogenisering som än idag formar den svenska självbilden – mellanmjölkens land. Men det är en konstruktion, en maktens gränsdragning och prägling av våra sinnen. Och den har, som Jonas Gardell konstaterar i en intervju med Eric Shüldt i podden ”60 minuter”, alltid förtryckt avvikarna. Vänsterhänta, homosexuella, psykiskt sjuka, plattfotade, samer, baptister, romer. Detta har Svenska kyrkan som organisation, genom dess företrädare, såväl biskopar som präster, varit en aktiv del av. Det behövs försoning, i bemärkelsen ett ständigt pågående arbete med relationerna.

Vem läser då en antologi av den här omfattningen utanför forskarvärlden? Det är naturligtvis dilemmat med en vitbok som gör ett så pass grundligt jobb. Tack och lov finns en mer lättillgänglig sammanfattning på nätet, för läsa behöver vi.

Det handlar naturligtvis först och främst om relationen till samerna. Hur kan kyrkan på ett trovärdigt sätt förhålla sig till ett folk man begått så många oförrätter mot? Det första steget måste i vart fall vara kunskapsinhämtning, att bli medveten om allt som har skett.

Men det handlar också om att få upp ögonen för maktstrukturer rent generellt. Vilka andra grupper osynliggörs? Vilka gränsdragningar tvingar människor in i kategorier som förminskar? Vilka övergrepp är vi idag med och bidrar till eller i vart fall underlåter att reagera på? En profetisk kyrka behöver maktanalyser för att kunna tala sant till sin samtid. Och även där har De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna mycket att bidra med.

• ← Biblia Pauperum Nova
• En påfågel av rosa papper →