• Om sann gemenskap - att leva i en kapitalistisk hederskultur
  • Patrik Hagman
  • Artos

Patrik Hagman, teolog vid Åbo Akademi, skrev för ett par år sedan boken Om kristet motstånd (Artos 2011) som tog sin utgångspunkt i hans avhandling som handlar om askes i urkyrkan. Om sann gemenskap – att leva i en kapitalistisk hederskultur är snarast att betrakta som en fortsättning eller uppföljare till den. Om den förra boken stundtals tenderade att fokusera på hur vi inteska leva, så har den senaste mera framtoningen av att positivt beskriva hur vi ska leva.

Boken är i hög grad en längre form av essä, ett prövande av tankar som inte beläggs med fotnoter utan med resonemang. Utgångspunkten är det goda livet, där den viktigaste komponenten är en gemenskap. För att närma sig detta väljer Hagman att beskriva några olika spår som tillsammans skildrar det kristna livet som ett liv i gemenskap och pekar på vad som kännetecknar den gemenskapen. Ett av de främsta kännetecknen är kontrasten mot omvärlden. För att kunna teckna den kontrasten målar Hagman först upp omvärlden som han beskriver som en kapitalistisk hederskultur.

Och hade Hagman stannat där hade det känts ganska hopplöst. Det han beskriver är kulturella fenomen som snurrar kring konsumtionen som avgud, där allt och alla till slut blir produkter som kan säljas. Det som driver på hjulet är statusjakten, som tar sig så intrikata uttryck att vi ibland även i vårt motstånd mot den kapitalistiska hederskulturen faller rakt in i den igen. Med second hand-kläder och ecoschampo signalerar vi en aura av bekymrad medvetenhet för att visa oss vara bättre än de som köper sina kläder i ”vanliga” butiker.

Hagman pekar här vidare genom att liksom i sin förra bok återkoppla till asketismen i urkyrkan. Oavsett hur ineffektiv en enskild handling är (som att välja cykeln istället för bilen) öppnar den ögonen på det omgivande samhället för vad som är möjligt. Handlingen både förändrar oss och fungerar som en symbol. Hagman lyfter också fram klosterregeln som ett hjälpmedel. Genom gemensamma vanor och ordningar får vi hjälp att bryta de negativa mönster som är så förhärskande i vårt samhälle. I ytterligare ett ”spår” vidgar Hagman kyrkans moraliska utmaningar utöver kampen mot den kapitalistiska hederskulturen genom att tolka de klassiska sju huvudkategorierna för synd (dödssynderna) utifrån vår tid.

Men Patrik Hagmans lösning ligger som titeln antyder främst i gemenskapen, och den plats där den kyrkliga gemenskapen konstitueras och byggs upp: gudstjänsten. Med utgångspunkt i den västliga högmässan så som den firas i den finska lutherska kyrkan beskriver Hagman gudstjänsten som tillbedjan. Genom den gemensamma tillbedjan formas och byggs den gränsöverskridande innerliga gemenskapen upp, den gemenskap som bit för bit bygger Guds rike och gör motstånd.

Och här måste jag säga att det kapitlet borde vara obligatorisk läsning för alla som på olika sätt leder gudstjänster, för att fördjupa sin förståelse för vad vi gör när vi firar gudstjänst. Hagman sätter mässan i ett historiskt och teologiskt perspektiv. Det finns en tanke och ett syfte med mässans olika moment, och då kan vi heller inte hantera det hur som helst. Det finns idag en tendens i vår kyrka att se gudstjänsten som något som går att töja nästan hur som helst, och på samma gång en motsatt sida av saken där man håller fast vid ordningens bokstav för att den är trygg. Båda synsätten är, menar jag, diken längs vägen och vi behöver en djupare förståelse för vad vi gör och varför och finner god hjälp i Hagmans bok.

Patrik Hagmans beskrivning av den kapitalistiska hederskulturen får mig att tänka på den franske litteraturvetaren René Girards ord om det mimetiska begäret. Girard beskriver inte samtidskulturen utan snarare ett grundläggande mänskligt fenomen. Människan vill hela tiden efterlikna och överträffa sin granne och det skapar efter hand en spänning i samhället som enligt Girard till slut behöver lösas upp genom att en syndabock utses. Syndabocken (som kan vara någon helt oskyldig) demoniseras och avrättas, och så avtar spänningen samtidigt som hela processen börjar om igen. Girard menar att Jesus bryter den här processen genom att frivilligt och som oskyldig bli syndabock. Tankegångarna hos Girard och Hagman kommer så pass nära varandra att jag undrar hur Hagmans reflektioner kring detta hade gått.

Säkert kan en del läsare invända mot det ganska tydliga vänsterperspektiv som Patrik Hagman driver, och garanterat får boken de flesta att känna sig utmanade över sina livsstilsval. Men även den som invänder mot delar av hans argumentation har mycket inspiration att hämta till att leva församling och leva gemenskap i vår tid.