Thérèse Eriksson. Fotograf: Kristin Carlén.
Vi möts på ett myllrande Centralen i hjärtat av Stockholm; atmosfären är fylld av det förväntningsfulla ljudet av människor som är på väg någonstans. Thérèse Eriksson har precis blivit intervjuad av Nyhetsmorgon på TV4 och är nu på väg tillbaka till Mjölby, där hon bor. Jag får en stulen stund över en kopp kaffe innan tåget avgår. Thérèse är snyggt klädd, kommer rullandes med sin lilla resväska och har för mycket makeup som man har för att det ska se bra ut i tv-rutan.
– Normalt sett brukar jag inte ha smink alls, så det är lite ovant.
Hon skrattar.
Thérèse är just nu aktuell med sin bok ”Möt mig som jag är. Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva” (Libris förlag).
– Jag skrev boken för att många som jobbar i kyrkan vågar inte alltid lita på att det de gör är bra och tycker att det är svårt att möta unga som mår väldigt dåligt. De känner sig osäkra och säger till mig att de inte vet vad de ska göra. Jag vill stötta dem.
Var tredje åttondeklassare väljer varje år att konfirmationsläsa i olika samfund. Det ger kyrkan unika möjligheter och kontakter med landets unga.
– Kyrkan är en viktig plats. Och kyrkan gör skillnad. De som jobbar i kyrkan ska våga lita på att det de gör spelar roll. Jag vill ingjuta mod i dem och få dem att inte undervärdera sina insatser.
I arbetet med boken gjorde Thérèse enkäter och intervjuade anställda, ideella och ungdomar från nio olika samfund på nätet, via telefon och genom möten. De gav alla en liknande bild. Många vuxna tycker inte att de har tillräckligt med kunskap.
– Men med engagemang och vilja kan man komma långt. Man måste våga fråga personer i sin närhet hur de mår.
I boken ger Thérèse konkreta råd som kan användas både i verksamheten och för den som vill läsa boken för sin egen skull. Många tips är användbara även för den som inte har en djup eller uttalad gudstro. Man får veta hur man kan tala med någon som har ett självskadebeteende och hur kan man tala med en hel ungdomsgrupp när det behövs.
Den som hjälper får uppslag på övningar att göra tillsammans med den unga, till exempel be honom eller henne att skriva ett brev till sig själv som man kan ta fram när man känner sig tvungen att skada sig själv. Ofta går självskadebeteendet ut på att man skär sig i huden. Den unga kan ha en burk där en pärla läggs ner för varje dag utan ett skärsår, för att se sina goda resultat. I boken ges också olika tips om hur man kan gömma undan rakblad och andra vassa saker så att det tar längre tid att få fram dem vid krissituationer, vilket ger den unga med självskadebeteende tid att tänka efter och kanske komma över de värsta känslostormarna. En övning går ut på att rita små fjärilar över kroppsdelarna som är i farozonen för att förhindra skärsår och rikta fokus mot beröring i stället.
I boken berättar också Thérèse Eriksson om sin egen relation med kyrkan som ung. För Thérèse själv, som har ett eget självskadebeteende bakom sig, var kyrkan viktig. Hon hade en negativ självbild och en dålig relation till sin kropp och i kyrkan fanns en motvikt till det utseendefixerade mediesamhället. Gud hade skapat henne till sin avbild. I kyrkan kunde hon bara finnas till med Guds kravlösa kärlek, hela hon, både den duktiga högpresterande flickan och den trötta, tungsint ledsna.
I undersökningarna hon gjorde inför boken bekräftar ungdomar Thérèse egen bild om att kyrkan är en plats där man bara kan få vara som man är. Där befinner man sig också på samma premisser som alla andra. I skolan måste man fungera och till vården måste man ha en remiss.
– Att bli hjälpt av människor som inte behandlar dig, som ser hela dig, kan vara avgörande för tillfrisknandet. Vården är inte den enda faktorn när det kommer till att hjälpa och hela.
Som ung kom kyrkan att få betydelse för Thérèse trots att hennes föräldrar inte är religiösa. Eftersom hon växte upp i Jönköping var kontaktytorna till kyrkan många och hon följde med sina kompisar till kyrkans verksamheter.
– I samband med konfirmationen blev min tro en tro, som för så många andra. Min barnatro blev en vuxen relation till Gud.
Hon berättar att när hon ser tillbaka på sin egen sjukdomstid tänker hon på berättelsen om Guds fotspår i sanden. Om människan som slagit följe med Gud och ser hans fotspår bredvid sina egna. Men under människans svåraste perioder i livet ser hon bara ett par fotspår och undrar varför Gud lämnat henne ensam just då, under de tuffaste tidpunkterna i livet. Gud svarar: ”Då bar jag dig”.
– Det känns verkligen så när jag blickar tillbaka på min egen sjukdomstid. Jag ser att jag blev buren även om det inte kändes så där och då.
Nu tycker hon att hennes relation med Gud är bättre.
– Den blev mer levande när jag kände att jag kunde bli arg på Gud. Jag litar mer på relationen till Gud när jag känner att det finns kärlek även om jag är ilsken och vågar ifrågasätta. Så är det väl även med mellanmänskliga relationer, tänker jag.
Thérèses förra bok Slutstation rättspsyk. Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott är en tuff reportagebok med syfte att väcka debatt. Den nya boken har en mycket mildare ton och inger hopp, men hon säger att det inte beror på att hon mjuknat:
– Det är två olika böcker för olika läsare och med olika syften. Jag är fortfarande verkligen engagerad i frågan om vården av de allra svåraste fallen av självskadebeteende och står en smula uppgiven inför att kvinnor som inte begått brott fortfarande skickas till rättspsykiatrin. ”Slutstation rättspsyk” var en tung bok att skriva, den krävde omfattande och uppslitande research och vi drev rättsfall samtidigt.
Den boken skrev hon tillsammans med Sofia Åkerman. Trots att boken är tuff säger Thérèse att de ändå valde bort att publicera det värsta.
Den här boken skrev hon själv och det var ett betydligt trevligare arbete. Vid sidan av sitt författande, som kanske innehåller något skönlitterärt i framtiden, skriver hon krönikor och artiklar. Hon föreläser också, bland annat inom kyrkan.
– Jag vill undervisa, utmana fördomar och om inte annat så ett frö för att unga med ett självskadebeteende ska få en ljusare framtid.
