• Den där jävla döden - vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det
  • Anna Lindman
  • Forum bokförlag

Någon gång har jag hört talas om en teori som går ut på att när vi drabbas av en insikt eller förebråelse om ett annalkande, katastrofalt och definitivt slut, så kan det hända att förnekelsen manifesterar sig i en plötslig hybris eller överdriven dekadens. Jag minns inte vad teorin kallades, men det var något i stil med dekadens-teorin. Teorin söker förklara beteendemönster som exempelvis varför en biltillverkare som är uppenbart nära konkurs plötsligt börjar tillverka lyxmodeller, eller varför en dynasti som är på väg att falla börjar bygga monument i guld och ge invånarna skattelättnader. För mig ser jag också en stoisk sjökapten, som då han insett att hans skepp är på väg att sjunka sätter sig tillrätta i fören med sin dyraste whiskey i ett kristallglas.

Oavsett under vilka omständigheter vi går under, vet vi åtminstone en sak helt säkert. En klassisk sanning. Vi skall alla dö. Samtidigt har vi inte den blekaste aning om vad som händer när våra hjärtan slutat slå, eller om vad som väntar på ”andra sidan”. Den smärtsamma paradoxen att veta så säkert att vi skall gå igenom något som vi inte vet någonting om, är ett rysligt, skrämmande och djupt existentiellt problem som människan brottats med sedan hon började tänka. Idag är vi dessutom ovana vid döden, och många känner en osäkerhet kring hur den skall hanteras, då den oväntat slår till.

Journalisten Anna Lindman har lett en rad programserier med existentiellt innehåll i SVT, och kallar sig själv ”religionsjournalist”. Senaste reportageserien Döden, döden, döden har nu blivit en bok med den lite mer frustrerade titeln Den där jävla döden. Författaren bekänner inledningsvis att hon hyser en närmast oroande stor skräck för döden, och att hon landat i insikten att det enda sättet att bearbeta fobin är att utsätta sig för precis allt som har med den att göra. Klassisk kognitiv beteendeterapi, skulle man kunna säga.

Anna Lindman (Fotograf: Sofia Runarsdotter).

Anna Lindman (Fotograf: Sofia Runarsdotter).

I sin jakt efter svaren på dödens gåtor intervjuar Lindman psykologer, terapeuter, läkare, hospiceföreståndare, filosofer och präster. Hon träffar människor som är döende, unga som gamla. Hon träffar människor som förlorat någon: ett barn, en förälder, ett syskon. Hon samlar på sig insikter och upplevelser, om sjukdom, sorg, kroppen och liket. Hennes tillvägagångssätt är sympatiskt och naket, hon ställer frågor på ett sätt som nästan liknar ett barns. Attityden blir i sammanhanget både effektfull och befriande, på ett slags kejsarens nya kläder-vis. Hon vågar säga till ALS-sjuka Barbro att ALS är den värsta sjukdomen hon kan föreställa sig, och hon vågar fråga Jonna, som bor på barnhospice med sin femårige son, om hon någonsin ångrar att hon skaffade barn.

Det lite råa undersökningsförfarandet är ett genomgående tema, inte bara i intervjuerna. Kapitelrubrikerna är avskalade och okonstlade, som liksom för att påminna läsaren om precis hur obarmhärtig döden faktiskt kan vara. Den ärliga approachen bidrar också till igenkänning. Kapitlet om det läskiga liket får mig till exempel att minnas att jag som sexåring, då min morfar dog, både direkt efter begravningen och flera år senare brukade fundera över hur hans kropp såg ut. Efter tre år. Efter sju år. Finns det något kvar av honom? Här får jag svaret. Allt gås igenom. Hur ser det ut när ett lik brinner? (”Som en brinnande klump”) Hur lång tid tar det för ett lik att ruttna? (Olika beroende på kistmaterial och jordmån.)

De oundvikliga frågorna om vad sekulariseringen gjort med vårt förhållande till döden har egna kapitel men dyker även upp i andra sammanhang. Vad har man att hålla sig i när det blir skarpt läge om man inte har en relation till Gud, kräver Anna Lindman svar på. ”Vårt språk för döden har gått förlorat, och ersatts av ingenting”, muttrar en lite uppgiven KG Hammar, och Lindman kontrar genast med ännu en fråga; har vår relation till Guds rike ersatts med fantasin om Astrid Lindgrens Nangijala? Hon för också flera samtal med en filosof och deras möten blir som en slags existentiell workshop – hur skall man egentligen tänka för att inte bli galen?

Det är väldigt mycket som faller på plats under läsningens gång. Med existentiella djupdykningar blir det ofta så. En tanke väcker en annan, och varje fråga ger tio nya. Så det är kanske inte i första hand de filosofiska utsvävningarna som dröjer sig kvar, utan berättelserna. För mig blir det mötet med före detta missbrukaren Janne som i likhet med många andra med liknande bakgrund funnit sin frälsning i Jesus. Janne har på köpet dessvärre också blivit varse om djävulen, och han beskriver hur hans fruktan för helvetet idag hjälper honom att leva ett bättre liv. Ett helt liv av lidande är ingenting mot en kvart i helvetet, säger Janne, och jag blir precis som Anna Lindman lite skärrad av insikten att Janne på fullaste allvar känner oro för sina medmänniskor som inte tror, som i hans värld oundvikligen kommer att sluta i djävulens klor.

Att leva sitt liv ständigt jagad av skräcken för att hamna i helvetetsevighet av plågor känns som en bortglömd och gammalmodig livsstil, och jag kan inte låta bli att undra hur vårt samhälle hade sett ut om fler av oss fruktat djävulen. I ett av Lindmans resonemang om den sekulära människans andliga famlande dyker så plötsligt Karl Marx upp med ett resonemang som åter får mig att tänka på den panikslagna biltillverkaren. Surpuppan Marx ansåg (bland mycket annat) att intresset för alternativa andliga livsstrategier, som till exempel yoga, bara var en skenmanöver; de vilsna och demoraliserade västerlänningarnas tillflykt i väntan på kapitalismens sammanbrott.

Tankeutsvävningarna om helvetet, Karl Marx och lyxbilar ger mig helt oväntat en lite kuslig insikt om min samtid. Jag har nämligen länge grubblat över varför den trendkänsliga medelklassen de senaste åren varit så besatt av ädelmetaller och marmor i inredning och mode. Jag har försökt analysera det utifrån ett konsthistoriskt perspektiv, fast ärligt talat har jag mest bara upplevt det som vulgärt. Men nu förstår jag plötsligt. Det hela är naturligtvis en klassisk kapitalistisk skenmanöver. Planeten, samhället, naturen, precis allt är på väg att gå åt skogen, och med all den här marmorn överallt, ja, då måste slutet helt enkelt vara väldigt nära.

Det är nyttigt att fördjupa sig i döden. Det är nyttigt att fundera på sin egen betydelse i förhållande till det stora hela, och det är nyttigt att ibland stanna upp och fråga sig själv om man verkligen behöver ytterligare en marmorskärbräda, eller om man borde passa på att köpa fem, innan allt är slut och man har förvägrat sig själv precis allt som är kul i livet. Trots att få av oss idag räds helvetet så fruktar vi alltjämt döden. Men det är i livet som vi upplever dödens fasor. Det kan rentav vara nyttigt att distrahera sig med lite dekadens.

tagged in nr10-rad1-4st