• Förverkligad katolicitet. Max Thurians syn på vägar till kyrkans enhet
  • Jakob Tronêt
  • Artos förlag

När man ser tillbaka på 1900-talets kyrkohistoria framträder två strömningar som starkt påverkade den världsvida kyrkan. Den ena är den ekumeniska rörelsen med en envis strävan efter kristen enhet, och den andra är modern bibelvetenskap som öppnat för ett fräscht och icke-konfessionellt exegetiskt och bibelteologiskt arbete. I kyrkovetaren Jakob Tronêts nyligen disputerade avhandling om Max Thurian (1921–1996) finns intressanta exempel på hur dessa strömningar togs sig konkret uttryck. Max Thurian var en stor ekumen, och i sitt omfattande teologiska författarskap tog han vara på bibelvetenskapens rön.

Tillsammans med andra reformerta pastorer från Schweiz var han på 1940-talet med och grundade den ekumeniska kommuniteten i Taizé i franska Bourgogne. ”Taizé” har blivit ett begrepp och en förbild för kristen spiritualitet i nutid. Inte minst har brödernas arbete för och tillsammans med ungdomar fått stor ekumenisk betydelse. Kommuniteten grundades på en kontinent och under ett århundrade som präglades av brinnande krig, våldsdåd och grymma folkmord, och den bakgrunden säger något om den djupa drivkraften i enhetsarbetet. Strävandena skedde ”för världens skull”.

Max Thurian blev Taize-kommunitetens framträdande teolog, och han engagerade sig i den internationella ekumeniska rörelsen, framför allt inom läroekumeniken. Han var under många år en av de inflytelserika medarbetarna i Kyrkornas världsråds Faith and Order-kommission, till exempel i arbetet med Lima-dokumentet, och han deltog som observatör i Andra vatikankonciliet 1962–1965. Läsningen av avhandlingen om Thurian blev för mig en påminnelse om läroekumenikens kreativa strävanden, betydande framgångar och oväntade motgångar under de senast gångna hundra åren.

© Fédération Protestante de France.

Kommuniteten i Taizé. © Fédération Protestante de France.

Thurians mest kända bok är L’eucharistie från 1959. Den lästes också flitigt i högkyrkliga kretsar i Sverige. Här lyfter Thurian fram liturgierna i den tidiga kyrkan och tillämpar aktuell bibelvetenskaplig forskning på 1950-talet. Bokens ärende visar att de ekumeniska strävandena och det bibelteologiskt arbete gick hand i hand med ett omfattande liturgiskt förnyelsearbete. I kommuniteten i Taizé hade Thurian själv ett särskilt ansvar för gudstjänstlivet.

En mycket central fråga för bröderna i kommuniteten var och är förhållandet mellan den katolska kyrkan och övriga kyrkosamfund i väst. Bröderna blev starkt engagerade i en inofficiell dialoggrupp som fortfarande samlar reformerta och katolska teologer (Groupe des Dombes). I fokus för de samtalen står enheten mellan de reformerta kyrkorna och påvestolen i Rom, men hela tiden med tanke på att det ska ha relevans för hela kyrkan. År 1987 konverterade Thurian till katolska kyrkan och prästvigdes, men han stannade kvar i kommuniteten i Taizé.

Jakob Tronêts avhandling undersöker vilken grundläggande hållning till ekumeniken som kommer till uttryck i Max Thurians samtliga texter. Denna frågeställning avgränsas i avhandlingen till medel och mål för kyrkornas enhet. För att ”studera och tolka” detta i sitt material lyfter Tronêt fram arbetsbegreppet katolicitet.

Ekumenikens mål hos Thurian förstår författaren som en ”förverkligad katolicitet”, vilket betyder att kyrkorna ömsesidigt kan igenkänna varandra som kyrkor. Vägen till denna allmänkyrkliga enhet går genom det Tronêt benämner som ”katolska baspraktiker”, det vill säga en levd katolicitet.

Jag tror att författaren hade kunnat arbeta fram en tydligare definition av katolicitet som arbetsbegrepp i avhandlingen. Men det saknas också en tydligare analys av de innebörder och den utveckling som det begreppet har hos Thurian. Som arbetsbegrepp blir det i avhandlingen ofta liktydigt med enhet eller det tar enhetens plats. Och det framgår inte heller hur grundläggande katolocitetsbegreppet var för Thurian.

Att praktik används som analysbegrepp i studiet av Thurians texter gör att teori och praxis, teologi och handling, lära och liv hålls samman. Därför kan författaren också gå ett steg längre i analyserna av Thurians syn på kyrkans enhet än vad som är vanligt. Praktikbegreppet bidrar till att bortom konvergens i ekumeniska överenskommelser och reception av dem också synliggöra realiseringen och peka på en möjlig utveckling. Men det är inte alltid som författaren tar vara på denna potential i analyserna, och det medger han också i en utvärdering i slutet av avhandlingen (s. 249).

De fem praktikerna som undersöks i avhandlingen är i nu nämnd ordning eukaristin, dopet, ämbetet, påvens tjänst och mariologin. Att dessa benämns som baspraktiker betyder att de är omistliga för en kyrka som gör anspråk på att i teologisk mening vara katolsk (allmänkyrklig).

I arbetet med sitt material har Tronêt utvecklat en mycket intressant analysmodell kring praktikbegreppet genom att införa en distinktion mellan ”tillämpad” och ”tillskapad” katolicitet. Med tillämpad avses en redan föreliggande katolsk praktik och med tillskapad avses en katolsk praktik som måste konstrueras och införlivas för att katolicitet ska kunna bli igenkänd av andra.

Dessa distinktioner har potential att bli användbara i ekumeniska processer framöver. Tillämpad katolicitet fördjupar förståelsen av enheten som en gåva, och tillskapad katolicitet svarar mot synen på enhet som också ett uppdrag som ska utföras.

I sitt tidiga författarskap håller Thurian fram de tre första praktikerna som omistliga för enheten, medan han mot senare del av sitt liv skriver allt mer om de två andra praktikerna som en utmaning för de reformerta kyrkorna. Däremot skriver han inget eller mycket lite om vad den katolska kyrkan har att lära av de reformerta kyrkorna.

Det senare skulle författaren ha kunnat problematisera i sin avhandling, inte minst utifrån att denna förändring sker när Thurian kommer allt närmare sin egen övergång till katolska kyrkan. Vart tog ömsesidigheten hos katolska kyrkan vägen, undrar jag när läser avhandlingen. Den öppning till ett erkännande av andra kyrkor som uttrycktes under Andra vatikankonciliet övergår, enligt författarens analys av Thurians texter, i ett slags exklusivitet där katolska kyrkan blir en norm för andra. Det ömsesidiga igenkännandet blir därför mer en fråga om ett erkännande.

Författaren kallar sin metod att undersöka Max Thurians syn på vägar till kyrkans enhet för ”immanent”. Det innebär att Tronêt avgränsar sitt arbete till att söka efter spänningar i sitt material och efter utvecklingslinjer över tid. Metoden är kanske rimlig utifrån materialets omfattning, men det innebär att det synkrona perspektivet i stort sett saknas. Den vidare kontexten och samspelet med andra teologers texter kommer alltså inte med i analysen av Thurians teologiska arbete.

Kanske är det den immanenta läsningen av materialet som också göra att man inte alltid vet ibland vem om det är Thurian eller Tronêt som talar. Men framför allt undrar jag om valet av metod är förklaringen till att vår värld är så frånvarande i författarens analyser av Thurians enhetstänkande. Skulle en synkron metod ha gett ett annat resultat? Kanske inte.

När katolicitet tar enhetens plats blir allt centrerat kring kyrkan och hur kyrkan kan vara identisk med sig själv i alla tider och på alla platser. Världen försvinner. Däremot har begreppet enhet, teologihistoriskt sett, en koppling till oikoumene, den bebodda världen som kyrkan är sänd till för att ena, försona och hela. Den ekumeniska rörelsen har lyft fram en syn på kyrkan som ett sakrament för världen. Det är också i det perspektivet som avhandlingen inleds. Att känna igen varandra i den sändningen i världen är alltjämt en oförverkligad katolicitet.

tagged in nr10-rad1-4st