• Myndighetsperson, själasörjare eller driftkucku. En studie av prästgestalter i svenska romaner 1809-2009
  • Eva Fjellander
  • Artos förlag

De flesta känner till att Gösta Berling var präst, att han var försupen och därför blev avsatt – Selma Lagerlöfs gestalt hör till den svenska litteraturens ikoner. Men det är nog mindre känt att Gösta Berling inte är den ende försupne prästen i den svenska litteraturen. Det finns en hel del, visar Eva Fjellander i avhandlingen Myndighetsperson, själasörjare eller driftkucku. En studie av prästgestalter i svenska romaner 1809 – 2009, framlagd vid Åbo Akademi 2014.

Här undersöker Fjellander drygt 150 svenskspråkiga romaner skrivna mellan 1809 – året för Cederborgs Uno von Trasenberg – och 2009, året för Kerstin Ekmans Mordets praktik, romanen om en roman, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I begreppet ”svensk” ingår här givetvis romaner skrivna på svenska i Finland. I dessa svenskspråkiga romaner spelar en präst, det vill säga en evangelisk-luthersk präst, en någorlunda framträdande roll, och Fjellanders undersökning av alla dessa prästgestalter är typologisk, inte kronologisk. Skälet till denna förnuftiga uppläggning är i och för sig intressant: det finns nämligen en så stor konstans i dessa typer, att hade avhandlingen varit kronologiskt upplagd, hade upprepningarna blivit legio.

Eva Fjellander har urskilt tre huvudkategorier – myndighetspersonen, alltså prästen som utövare av myndighet, själasörjaren, alltså församlingsprästen, och driftkuckun, den hatade, hånade eller löjlige prästen. Inom dessa kategorier har hon etablerat underkategorier – ämbetsbärare, patriark, förebild är underkategorier inom myndighetspersonen, församlingsherde, predikant, biktfader och troskämpe är underkategorier inom själasörjaren, hycklare, hatobjekt och skrattspegel är underkategorier inom driftkuckun.

Denna lista av typer antyder hur schablonerna har sett ut – eller rättare sagt hur bilden eller bilderna av prästen i svensk litteratur sett ut under tvåhundra år. Och Fjellanders material inbegriper inte bara mediokra eller torftiga romaner; här finns romaner av C J L Almqvist, Hjalmar Bergman, Sven Delblanc, Emilie Flygare-Carlén, Hans Granlid, Tor Hedberg, Jarl Hemmer, Ulla Isaksson, Sophie von Knorring, Selma Lagerlöf, Ulla-Lena Lundberg, Vilhelm Moberg, Björn Ranelid, Viktor Rydberg, August Strindberg, Birgitta Trotzig, Göran Tunström och Elin Wägner. Det är med andra ord ett centralt inslag i den svenska litteraturens och kulturens värld som Fjellander kartlägger, beskriver och granskar.

Eva Fjellander

Eva Fjellander

Avhandlingen är en systematiskt upplagd undersökning, och en följd av denna systematik är att samma roman och romangestalt kan dyka upp i flera avsnitt – så till exempel förekommer kapellpredikanten Guldbrandsson (i Flygare-Carléns Ett köpmanshus i skärgården från 1860) både i egenskap av församlingsherde och skrattspegel, Frank Hellers far Jöns Serner både som ämbetsbärare och hatobjekt. Denna systematik gör att den enskilda romanen försvinner som helhet, liksom också kronologin, det vill säga den litteraturhistoriska utvecklingen. Men i tre värdefulla register, varav ett kronologiskt, kan läsaren lätt få en överblick över alla de romaner, romangestalter och typer som beskrivs, och på så vis till exempel se om en gestalt har flera typologiska bestämningar.

Vad beträffar Frank Hellers far, Jöns Serner, skildras denne i sonens självbiografiska På detta tidens smala näs, (1940) och det visar att Fjellander faktiskt inkluderar (själv)biografiska framställningar i sitt material, vilket är problematiskt. Fjellander kallar Hellers text en ”självbiografisk roman”, vilket är en tveksam benämning. En sak är att Fjellander i sitt material har romaner som har faktiska personer, hämtade från biografiska eller självbiografiska källor, som förlagor till de fiktiva gestalterna. Här kan Fjellander använda sig av Jon Helt Haarders begrepp ”performativ biografisme” som läsanvisning, det vill säga en teori som hävdar att romaner som använder bitar av en biografisk eller självbiografisk text (verklighet), uppnår ett slags verklighetseffekt, som projiceras på den person som romanen handlar om. Det är dock en något annan sak när man i romanbegreppet inkluderar biografier, som i fallet med Frank Hellers lilla biografi över fadern eller som Ingmar Bergmans biografiska berättelse, vilken Fjellander kallar en ”roman”, om fadern, Den goda viljan. I konsekvensens namn borde då åtskilligt annat material, alltså regelrätta biografier, ha inkluderats. Att benämna Hellers och Bergmans texter ”romaner” är problematiskt, både teoretiskt och metodiskt.

Varje typ, alltså ämbetsbärare, hatobjekt, biktfader etc, representeras i undersökningen av en huvudtext som analyseras relativt utförligt, och till den fogas kortare läsningar av texter av samma slag. Här söker Fjellander likheter och olikheter i bilden av typen ifråga, och finner här intressanta ting, bland annat att kvinnliga präster (fiktiva sådana, i romaner skrivna mellan 1962 -2003) såsom församlingsherde skildras som utsatta, misstänkliggjorda, trakasserade.

Det som intresserar Fjellander är också läsarreaktioner, och hon har här följt en amerikansk litteraturvetares teori om vilka psykologiska mekanismer som är på färde när läsaren av romaner lever sig in i, fascineras av den värld och de människor läsaren möter i en roman. Det är fråga om den vid Stanford University, Kalifornien, verksamma Blakey Vermeule och hennes Why Do We Care about Literary Characters från 2010, där Vermeule kopplar samman vissa psykologiska fakta med det som är på spel i läsprocessen. Grundläggande är att det ligger en evolutionär fördel i att få veta saker om omgivningen, vilket bland annat yttrar sig i att vara intresserad av skvaller, i att människan har en medfödd förmåga till inlevelse, i att människor har en förmåga att ställa upp hypoteser om människors inre, deras avsikter, i att människor försöker förutse andra människors handlade, i att de försöker tankeläsa, i att de ”umgås” med sina döda, och så vidare.

Grundläggande är att det ligger en evolutionär fördel i att få veta saker om omgivningen, vilket bland annat yttrar sig i att vara intresserad av skvaller.

Dessa vardagliga fenomen är också de på spel när man läser romaner, menar Fjellander i anslutning till Vermeule. Fjellander kopplar så till exempel de inblickar man får i själasörjarens inre via romanerna, med Vermeules teori: ”När det gäller romaner om präster som församlingsherde och biktfader handlar det till stor del om psykologiserande gestaltning som innehåller rika tillfällen till tankeläsning [---] Vermeule menar att enbart den kognitiva stimulering som består i att ta emot social information om människor som man inte känner eller som tillhör en annan samhällsklass är tillräckligt för att väcka läsarintresse”, skriver Fjellander apropå romanerna som skildrar dessa typer.

Överhuvudtaget är Fjellander intresserad av romanernas förbindelse med verkligheten. Inte bara med läsarens verklighet eller rättare sagt läsarens behov eller intresse av att få veta något viktigt och sant om andra människor, det vill säga något om verkligheten, utan också av romanernas förbindelse med den verklighet de faktiskt föreger sig att skildra. Här och var fogar Fjellander in vad kyrkohistorisk och historisk forskning har visat om romanernas förmenta verklighet, och kan då och nu visa att romanerna är realistiska i någon mening. Det är bilden av prästens verklighet sådan den förmedlats i romanerna som Fjellander är på jakt efter.

Som den originellaste delen av avhandlingen framstår delen om prästen som driftkucku. Här har läsarens lust av avslöja triggats, menar Fjellander, som i anslutning till Vermeule, talar om ”avslöjande-romaner”. Från litteraturvetenskaplig synpunkt är analyserna av texterna här mera intrikata än i de andra delarna eftersom texterna här är mer svårtolkade, mer dubbelbottnade. Fjellander kan här ibland lyfta fram för åtminstone nutida läsare dolda meningar, subtila ironiska eller komiska grepp. Ett litet fynd i Fjellanders undersökning är att de tidigaste romanerna med prästgestalter är humoristiska eller komiska – det är som driftkucku prästen gör entré i svenskspråkig litteratur, inte som suput.

tagged in nr10-rad1-4st