• Förlåtelse
  • Desmond Tutu, Mpho Tutu
  • Libris

”Helande och försoning är inga trollformler. De suddar inte ut det konkreta i det som gör ont. Att förlåta är inte detsamma som att låtsas att det som har hänt inte har hänt. Helandet drar inte en slöja över det som gör ont. Snarare är helande och försoning något som kräver ärlighet.”

Så skriver Desmond och Mpho Tutu i sin bok Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Förlåtelse är svårt att ta på. I den kyrkliga sfären talar vi ständigt om det och det har skrivits många och långa texter som försöker säga något om förlåtelsens väsen men de misslyckas för det mesta.

Desmond Tutu, före detta ärkebiskop i den anglikanska kyrkan i Sydafrika, och hans dotter Mpho Tutu som är präst och skriver på en doktorsavhandling om förlåtelse, gör förlåtelsen konkret. I sin bok ger de oss verktyg att använda och en möjlig väg att gå mot förlåtelse och försoning. För författarna är det genom förlåtelsen som vi helar världen och oss själva. Men de är tydliga med att det inte alltid är lätt. Förlåtelse kan vara ett tungt och slitsamt arbete men till slut är det alltid rätt väg att gå.

Författarnas erfarenheter och kunskaper syns i den väv som boken är där det teologiska perspektivet hela tiden befinner sig i en växelverkan med psykologi, neurovetenskap och modern förlåtelseforskning. Mer än något annat genomsyras boken av Desmond Tutus erfarenhet som ordförande för sanningskommissionen efter apartheidregimens fall som har gjort honom till en auktoritet i frågor om förlåtelse. Han har under större delen av sitt liv levt under apartheids förtryck. Han har förlåtit. Han har som ordförande i sanningskommissionen hört fruktansvärda historier om övergrepp och har trots det sett att förlåtelse varit möjlig även där den tycks ha varit omöjlig och det är det som är bokens centrala budskap. Förlåtelse är alltid möjlig. Om Desmond Tutu kan säga ”det kunde lika gärna varit jag om omständigheterna varit annorlunda” så måste också jag kunna säga det. Jag som sällan drabbas av oförrätter kan inte vara oförsonlig om en man som levt Desmond Tutus liv inte är det.

Desmond och Mpho Tutu driver tesen att om vi inte förlåter så fortsätter vi vara offer för förövaren medan vi i och med förlåtelsen befriar oss själva till nytt liv. De menar att förlåtelse är möjlig eftersom ingen människa föds ond och när vi förlåter erkänner vi varje människas mänsklighet och möjlighet att förändras. När vi ser människor som monster fråntar vi dem ansvaret för deras handlingar. Om vi däremot erkänner dem som mänskliga blir de ansvariga för sina handlingar, och erkänner vi förövarna som mänskliga erkänner vi också att vi skulle vara kapabla att agera som förövarna. Det är inte ett lättsmält påstående och hade det varit någon annan som skrivit det hade jag övervägt att lägga ifrån mig boken.

Den väg som författarna föreslår att vi ska gå för att kunna förlåta kallar de ”den fyrfaldiga vägen”. Varje del av denna väg har fått sitt eget kapitel i boken och till varje steg finns berättelser om förlåtelse som Desmond och Mpho Tutu stött på under sina yrkes- och livsgärningar. Berättelser från sanningskommissionen är återkommande. Som en röd tråd genom boken går också Mphos berättelse om Angela, Mphos hemhjälp, som mördades i hennes hem. Med hjälp av den berättelsen konkretiserar författarna de svårigheter och möjligheter som finns i förlåtelsen.

Processen mot förlåtelse börjar i berättandet. Det första steget kallar författarna ”Att berätta”. Under det steget ska allt fram i ljuset. Den kränkning som offret utsatts för ska berättas i detalj, så noggrant och med så många fakta som möjligt. Ibland behöver vi berätta om och om och om igen, tills det inte längre gör ont. Steg två är att sätta ord på det som gör ont. Vad har det du varit utsatt för fått dig att känna? Vad har det gjort med dig? Författarna uppmanar dem som kan att berätta för förövaren, kanske inte till att börja med men så småningom, om det är möjligt. Det tredje steget är att ge förlåtelse, kanske går den inte alltid att ge till förövaren, kanske för att hen är död eller för att hen inte erkänner sin skuld. Då menar författarna att vi får förlåta i våra hjärtan. Det sista steget på den fyrfaldiga vägen är att förnya eller släppa taget om relationen. Förnyar du relationen så väljer du att laga de band som gått sönder, det kan vara ett tungt arbete men Desmond och Mpho menar att detta är ett nödvändigt arbete eftersom vi som människor alla hör ihop. När det inte går att laga får vi välja att släppa relationen. Boken avslutas med ett kapitel för alla som behöver förlåtelse och med ett konstaterande att vi som människor gör varandra illa och att ingen av oss kommer undan. Till varje kapitel i boken finns en sammanfattning och praktiska övningar som hjälp på vägen mot förlåtelse. Den fyrfaldiga vägen grundar sig på en tro om att vi alla hör ihop som människor och att vi behöver varandra. Jag uppskattar vägens fokus på berättelsen, genom mina utbildningar och mitt yrke har jag i små bitar gjort samma erfarenhet som författarna; vi har ett behov av att berätta om det som är svårt. Först då blir det på riktigt och när vi klär våra upplevelser i ord kan vi ta på dem och använda dem för att göra något nytt.

Förlåtelse är en bok som ger form åt förlåtelsens ogripbarhet. Svårigheten med den ligger i att de exempel som Desmond och Mpho Tutu tar upp ofta ligger långt ifrån vår svenska verklighet. Samtidigt som de svåra exemplen som nämns också ger oss en möjlighet att se kraften i förlåtelsen. För att boken ska fylla en funktion tror jag att läsaren behöver ha tagit ett första steg mot att vilja förlåta. Det är mycket i boken som kan vara svårsmält för den som har blivit djupt sårad av en annan människa, men har man väl tagit steget kan Förlåtelse vara en god medvandrare på resan. Författarna nämner något mycket klokt; gör inte resan ensam. Ta med dig en vän, en förtrogen eller en professionell som lyssnar. Förlåtelsens process är inte lätt även om den enligt författarna är helt nödvändig. Genom hela boken funderar jag ändå på om det inte är möjligt att försonas utan att förlåta, att inte utkräva hämnd men ändå inte ge sin förlåtelse. Desmond och Mpho Tutu menar att det inte är det, jag är inte lika övertygad.

tagged in 8litteratur