• April i anhörigsverige
  • Susanna alakoski
  • Albert Bonniers Förlag

Jag läste för några år sen om hur kyrkomötet avslog en motion om att införa nationella riktlinjer för glutenfria oblater och alkoholfritt nattvardsvin. På Svenska kyrkans hemsida står det: “När människan i tro deltar i denna måltid får hon del i det som Jesus Kristus själv gav sina lärjungar när nattvarden instiftades: gemenskap, syndernas förlåtelse och ett evigt liv”. Jag tänker på midsommar. Utan alkohol – ingen gemenskap. Alla de där “kom igen” som jag hört genom åren i samband med alkohol. Alkohol som för många är inbyggt i firanden, bemärkelsedagar och till och med för vissa, i syndernas förlåtelse.

När män tävlar i att köra bil snabbt får den som vinner privilegiet att hälla champagne i ansiktet på den kvinna som står närmast honom. Samma datum som den brittiska formel 1-föraren Lewis Hamilton gör detta skriver Susanna Alakoski i sin anhörigdagbok April i anhörigsverige (Bonniers 2015) om hur en ortodoxt kristen, berusad man som hon delar kök med tycker att hon är förtappad som inte har gått i kyrkan på palmsöndagen, hur alla i väst är förtappade. Därefter lämnar han köket och låter smulor och smuts som han har orsakat vara kvar. Alakoski är både anhörig och kvinna, någon av dessa ska tydligen städa köket efter honom. Någon av dessa gör det också. Och skriver av sig i sin dagbok sen.

Alakoski skriver om hur hon möter andra anhöriga på ett slott:

“En del hade tatuerat in mamma på överarmen, andra bar syskonnamn på vader och smalben. Inga pappatatueringar, whatsoever.”

Det är lika oklart för en utomstående vad champagne och bilkörning i hastigheter upp emot 300 km/h har gemensamt. Ungefär lika svårt att förstå som varför det är viktigt med gluten och alkohol i strävan efter syndernas förlåtelse. Det finns traditioner helt enkelt. Som att Gud är en man. Som att man dricker nubbe för att fira Jesu födelse. Vissa saker hör till. Alakoski firar som barn lucia hos Länkarna, en organisation som hjälper folk att bli fria från missbruk. Hennes bror får hjälp av NA och AA och tolvstegsprogrammet som är fullt av Gud. “Sådan vi uppfattade Honom“.

Alakoskis dagbok från april är lik den tidigare boken Oktober i Fattigsverige (2012) i sin struktur. Den är en arbetarskildring. Hur ser en arbetsdag, vecka, månad ut i en författares liv? Ungefär såhär: skriva, uppläsningar, föredrag, träffa människorna som samlats i lokalen efteråt, lyssna på deras problem, försöka svara på deras frågor, ta emot bekännelser. Personerna i publiken har alla läst samma bok. Påminner det om något annat yrke? Jag börjar tänka på alla Abf-lokaler, kulturhus och bibliotek som kyrkor. Alla “Anitor” (så kallar Alakoski på skämt de som ofta ideellt anordnar författarträffar) som kyrkvärdar. Hennes bok är litteratur och den är tröst och hjälp. Folk frågar henne hur hon klarat sig. Vart hon än kommer.

Hur kan folk tycka att subventionering av kultur är dåligt? Kanske har de inte läst Alakoski?

Den personliga berättelsen och erfarenheten som utgångspunkt för kunskap, trovärdighet och tröst, politik och tolkningsföreträde är stark år 2015. Samtidigt verkar det inte vara lätt att försörja sig som författare, fanbärarna för den personliga erfarenhetens berättelse. Brottsförebyggande rådet går ut med att 7 av 10 misshandlande män är alkoholpåverkade. En skrämmande siffra som jag tror behöver sägas lika mycket som de personliga berättelserna. Minst lika mycket. Hur kan folk tycka att subventionering av kultur är dåligt? Kanske har de inte läst författare som Alakoski? Hur hon kortfattat beskriver att hon har varit arg på sin mamma när hennes pappa har slagit. Det är hundra gånger effektivare än det som en statlig myndighet kan forska fram. Att som barn tvingas till en situation där sådana tankar tänks. Kunna formulera det som vuxen, bryta tabut att prata om sådana saker. Detta är vad Alakoski gör, åker landet runt med SJ och bryter tabun. Vem kan förstå hur det känns att dödförklara sina föräldrar fast de i allra högsta grad är levande enligt alla medicinska definitioner? Om inte den som själv upplevt det?

Har jag ens rätt att bedöma den här boken som litteratur med tanke på att jag är övertygad om att den kommer att skänka så mycket tröst? Jag har sett dem som går fram till författare efter uppläsningar, som berättar om sina liv vid signeringsbord. Jag har själv gjort det. Tack och lov behöver jag inte fundera på det särskilt länge. Redan framme på sidan 22 tar jag beslutet att jag inte kan hålla på och skriva upp citat längre, det tar för mycket tid, boken är för bra. Jag markerar med smala rosa post-its där något extra snyggt formulerat finns att hitta. Den sobert formgivna boken blir snabbt en påfågel av rosa papper som sticker ut mellan de grå pärmarna.

“Förintelseförfattarna skriver förintelsen. Frihetsförfattarna skriver ofriheten, friheten. Simone de Beauvoir skrev könen.”

Likt en människa som växer upp i en bruksort och börjar på bruket skriver Alakoski om de teman som “kastades i ansiktet” på henne: “klass, kön, etnicitet”. Hon skriver om sina ämnen rakt in i mitt medvetande. Hon skriver om hur fattigdom och missbruk går i arv i samma utsträckning som pengar och mark. Förutsättningar går i arv. Brist på dem likaså.

Jag tar en paus från boken, läser en text om nyutgåvan av romanen Brideshead Revisited som jag fått skickad till mig. Jag och min partner skriver till varandra på Facebook om hur Sebastian Flyte, i Evelyn Waughs mästerverk kånkar runt på sin barndoms teddybjörn på samma sätt som han kånkar runt på “det vuxna barnet” inom sig. Detta barn skriver Alakoski mycket om. Jag känner igen arketypen “anhörig” i Waughs Sebastian efter att ha läst Alakoski. Tänker på det sorgliga i hur en människa som Waugh, som skildrat alkoholism så tragiskt, senare i livet blir alkoholist själv.

Evelyn Waugh: “You can’t stop people if they want to get drunk. My mother couldn’t stop my father you know.”

Susanna Alakoski: “Om vi inte får möjlighet att läka repeterar vi svårigheterna med att växa upp i dysfunktionella familjer som om vi repeterade jordens undergång.”

Evelyn Waugh: ”Sebastian drank to escape”.

Susanna Alakoski: “På de fester jag bjöds in till satt jag inlåst i kokongen. Alltid på min vakt.”

Evelyn Waugh: “I regularly drank three glasses of gin before dinner, never more or less.”

Susanna Alakoski: “Måttlighetens dryckesdrottning det är jag det.”

Evelyn Waugh: “There’s only one great evil in the world today. Despair.”

Susanna Alakoski: “Susanna Alakoski är en person som skämts färdigt nu?”

Jag kan se på min omgivning, och på tidigare händelser, med en ny blick efter att ha läst Alakoskis bokh. Hon ger en historisk bakgrund till ordet anhörig och en personlig bakgrund till hur det är att vara anhörig. Hon förflyttar mig till det sinnestillstånd som jag tänker mig att hon har varit i under tiden hon har skrivit: omedvetet letandes efter anhörigproblematik i sin omgivning, i litteraturen hon läser, i människorna hon träffar. Jag tycker det här är det allra mest imponerande med Alakoskis verk: hur de lyckas förändra något i min blick för alltid, hur de synliggör.