- Det här är inte mitt land
- Kristian Lundberg
- Atlas
Hashtaggen #deträckernu användes mot fotbollsvåldet som ledde till en supporters död i Helsingborg, där jag bor. Men det är mycket som det räcker med nu. Det är fler som dör, kroppsligt och själsligt runtomkring oss, och om dem handlar Kristian Lundbergs bok. I Det här är inte mitt land har han samlat ihop nya och gamla texter till en anklagelseskrift mot det svenska samhället. Han sätter ner foten som för att säga att det räcker nu.
Det här är inte mitt land är ett uttryck för den vanmakt han känner. Att skriva är för honom en radikal handling, ett sätt att samla till motstånd. Han skriver om flyktingförvar, om män som slår kvinnor, om sin uppväxt och erfarenheter från Yarden, om staden Malmö och dess invånare, om fattigdom, klasshat, arbetsrätten och antifeminism. Spektret är brett, men som författaren skriver: Sanningen är kalejdoskopisk.
När jag läst färdigt boken delar jag Kristian Lundbergs vanmakt. Jag blir upprörd av det jag läst, men frågar mig hur många fronters krig man kan föra samtidigt? För Kristian Lundberg skriver att den som bryr sig måste rusta sig för krig. Jag är inte likgiltig inför orättvisorna, men matt som den som står inför en bergskedja. Risken är att vår vanmakt leder till likgiltighet istället för ilska och handling. Likgiltighet är en dödssynd av en anledning, skriver Kristian Lundberg. Författaren menar att solidaritet och vanmakt på ett sätt är en och samma handling. Solidaritet är en motkraft som tar fäste i det egna jaget och som sträcker dig mot den andre. Vanmakt är sekunden innan du nås av den andres konkreta solidaritet. Solidariteten kostar. Politik som ger ekonomiska spelregler kan visa vår solidaritet. Gör den det idag? Jag tror att vi måste investera både tid, energi och pengar. Det här är inte mitt land visar en rad områden där det inte investerats tillräckligt. Vi borde jämföra oss själva med dem vi möter. Vi borde också ställa oss frågan som Kain ställer, nästan som en anklagelse till Gud: Skall jag ta hand om min broder? (1 Mos 4:9) Kains fråga återkommer flera gånger i boken. Vårt svar är ofta nej, konstaterar Kristian Lundberg. När vi någon gång svarar ja, tror vi att det är en anonym statsapparat som skall genomföra våra beslut. Någonstans litar vi på staten, fast vi ständigt konfronteras med dess brister. Det finns bröder och systrar som står ensamma. Fattigdom blir en gemensam nämnare för de som befinner sig nederst i statusrangordningen. Människor väljer inte att bli fattiga och sjuka, men samhället väljer om vi tar hand om fattiga och sjuka. Vi har vant oss vid dagens samhälle, där man ska förtjäna hjälp, följa reglerna och vara tacksam för det man får.
Jag jämför mig med Kristian Lundberg. Vi är lika på en del punkter, tror jag. Vi gillar Malmö. Vi har jobbat på bemanningsföretag. Vi skriver och pratar. Men i alla jag möter kommer jag att hitta likheter med mig själv, om jag bara vågar se efter. Det här är inte mitt land återspeglar den obekväma verkligheten. Den avslöjar saker som jag anat, men som nu undersöks, vänds och vrids i det litterära rummet. Det är bokens styrka, liksom Kristian Lundbergs förmåga att sätta fingret på något jag själv erfarit men med hans vassa penna uttrycks det så precist. Jag känner igen skillnaderna i arbetsvillkor mellan företagets fast anställda och de som är inhyrda via bemanningsföretaget. Jag känner igen att längta efter en frihet, där man verkligen har ett fritt val att leva som man önskar. Jag känner igen beskrivningen av Malmö, den stad där jag lärde mig svenska. Jag känner igen det, för att jag levt det själv. Den som läser kommer att hitta egna beröringspunkter.
Bokens svaghet är dess spretighet och dess avsaknad av konkreta lösningar, utöver en önskvärd satsning på bildning och bibliotek. Jag vill ha mer av konkreta saker att göra, som exempelvis att vägra sätta på sig säkerhetsbältet på ett flyg som ska transportera utvisade… Jag vill lära mig vad jag kan göra, inte bara hur det är. Jag återvänder till Kain. Hur ofta vågar vi ställa oss Kains fråga och återerövra radikaliteten? Vi som vill vänja oss av vid vanmakten och sätta solidariteten främst? Hur många frontkrig orkar vi? Jag tror att det krävs individuella svar men kollektiva lösningar. Kain blev ensam efter Abels död och trots sin jordbrukserfarenhet blev han rastlös och rotlös. Hans liv blev motsatsen till jordens skörd, stadigt rotad med växtkraft uppåt. Inte bara Kain blev ensam. Hans föräldrar fick ett nytt barn, efter sönerna de mist, fast jag tror inte att sorgen försvann för det. I sorgen är man ändå alltid ensam även om man har människor runtomkring. Vi är många fler i dagens samhälle än i Kains, men fastän någon ny kan ta vår plats, vår uppgift, är ingen av oss ersättliga i Guds ögon. Jesus fick rätt, de fattiga har vi alltid hos oss. #deträckernu. Sverige måste förändras, så att det blir ett land som vi är stolta över att bo i. Hur vi behandlar våra medmänniskor, det avgör vi själva och kan inte skylla på andra eller samhället. Om alla gör lite, tar ansvar tillsammans, då kan vi förändra och förbättra. För visst vill vi ta hand om våra bröder och systrar?
För den som är kristen borde svaret på Kains fråga vara självklart. Därför ser jag fram emot en uppföljare till Det här är inte mitt land, med gott om förslag på konkreta saker att göra, både på individnivå och samhällsnivå. Jag hoppas att Kristian Lundberg återkommer i ämnet!
