• Den inre rymden
  • Kjell Espmark
  • Norstedts

”Minnet ljuger. Det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger – och varför. Kanske rymmer själva lögnen en sanning mer väsentlig än den tillfälliga scenen. Kanske är det den tillförda innebörden som ger minnet dess styrka.” (Minnena ljuger, 2010)

I poeten och akademiledamoten Kjell Espmarks senaste diktsamling Den inre rymden, utgiven i år, tar han vid där Vintergata (2007) slutade. Själv anger författaren i efterordet att det i den föreliggande boken är fråga om en mer personlig motsvarighet till det hyllade eposet från 2007. Redan omslagen vittnar om verkens syskonskap: mot en helt svart botten lyser titeln fram med endast en liten stjärna respektive ljuspunkt som illustration.

Att läsa Kjell Espmarks dikter är att gå på upptäcktsfärd genom minnena, såväl författarens minnen som mina egna och gemensamma, kulturhistoriska minnen. På klar och tydlig vers, med den åldrande människans lugn varvas dikter med självbiografiska drag med andra röster: författarens pappa, mormor, historiska gestalter. Rösterna blir som vänner från historien, deras minnen blir författarens och läsarens och tillbaka igen. Tillsammans utgör de själva ledmotivet för diktsamlingen och författarens syn på livet där allting hör samman, stort och litet, långt borta och nära.

Nej, himlavalvet och det förflutna
är inga avlägsna storheter.
Rymden har jag inombords.

Hela vår släkthistoria bär vi inom oss, verkar Espmark vilja säga, ja kanske bär vi hela människosläktet i vårt minnes arvsmassa. Det gör att vi kan känna stor samhörighet med det som varit, men också mycket smärta. Och jag läser mycket smärta i Den inre rymden liksom i Espmarks digra tidigare produktion. Det är det bortvalda barnets smärta som bortskjutet av fadern växte upp med en känslomässigt otillgänglig mor som ständigt hotade att ta sitt liv – detta var Kjell Espmarks uppväxt. Även modern var en fånge i sin släkts historia, vilket hon inte tillät sig själv eller sönerna att glömma:

När jag hörde hur Dostojevskij sköts,
en skenbar död
med verklig kallsvett,
kände jag igen situationen,
Som när mor gav sig ut i förtvivlan
för att kasta sig ner från närmaste bro.
Hennes hot var ett sken,
min ångest var verklig.

Barnet glömmer aldrig det som hänt och frågar sig livet igenom vilken väg som är den rätta. Vilken livsväg är ödesbestämd av förfäderna och vilken kan räknas som frihetens? Barnet handlas med, är ofri och ensam och utlämnad åt den obegripliga vuxenvärlden. Dikterna är stundom ett knytnävsslag i magen.

Vad betyder sex veckors isolering
på en jämtländsk sjukstuga
för en sexåring med scharlakansfeber?
Det skrev jag i kanten på journalen.
Hans sommar måste ha reducerats
till ett fönster med oåtkomliga röster
åt samma håll som det värkande örat –

Ungefär varannan dikt är skriven ur självbiografisk vinkel; den andra hälften har ett diktjag som ibland är identifierbart (det kan vara Werner Aspenström, författarens mormorsfar stenhuggaren Jakob Roos, eller Harry Martinsson) och ibland leder mig in i en lustfylld gissningslek och en bläddrande jakt i Espmarks tidigare skrifter. Ibland är gissningsleken bara frustrerande: vem är det som talar nu?

Mitt ibland andliga och köttsliga förfäder möter läsaren också en allvetande skapare, en urbild, en Fader. Lika närvarande som diktarens egna minnen är minnet av ursprunget, skapelseögonblicket. Med lätthet rör sig Espmark mellan det konkreta och det existentiella, och många teologer kan avundas hans luftiga och lättfattliga penna när han talar om tiden före tiden; det som i den kristna traditionen kallas preexistens, Guds vara före tiden och skapelsen.

Det är disigt som i tidernas morgon.
Över fjärden far en frysande text,
kåre på kåre.
Vad som kunde vara en häger
prövar vingarna och lyfter. Löftet
om löv i kronorna infrias.
Och jag reser mig långsamt
ur den hopsjunkna mannen på bänken.
Det är dags att uppfinna världen.

Även här återfinns pendlingen mellan det handfasta och det finstilta. Denna den första dikten i samlingen är en pendang till den avslutande dikten i Vintergata, en dikt som verkar beskriva en nära döden-upplevelse. Så möts död och nyskapelse, jord och himmel, och det är hjärtskärande vackert. Det är lärt, det är stillsamt och upprörande och varje dikt doftar av livserfarenhet utan att för den skull bli förnumstig eller skriva mig på näsan. Det är ytterligare ett stort verk som Kjell Espmark har åstadkommit, och jag njuter av varje sida.

Om Vintergata slutade med en nära döden-upplevelse är avslutningen av Den inre rymden en hoppfull framtidsskildring. Här återkommer barnet, men nu är det inte det ångestridna barnet i de vuxnas tysta värld, utan de älskade barnbarnens röster som får den åldrande poeten att glömma tid och rum och finna sig liksom hopplöst närvarande.

Barnen har med sig vår tappade nyfikenhet.
Vi mötte vid grinden på skraltiga knän
och delar nu med oss av tankar
som inte tävlar med svalorna längre.
Det förgångna tycks modlöst inaktuellt
tills ungarna klänger upp i knät
med ett flin som kortsluter då och nu.