brittinsida

Kära Britt,

min treårige son älskar att sjunga. När det är samling på hans förskola är hans solosång ett stående inslag. Och han sjunger alltid samma sång, hans favorit, en av dina: Måne och sol (Svensk psalm 21). Detta är mission när den är som bäst, barn som förkunnar för barn. För som broder Roger av Taizé brukade påpeka så kan det väsentliga i tron formuleras så att ett barn förstår det – det var därför han gärna ville omge sig med barn när han talade till folkmassor. Han hade inte tagit detta ur luften, utan från vår Herre som sätter barn som föredömen för vuxna och prisar sin fader för att ha dolt evangeliet för de visa och uppenbarat det för dem som är som barn (Matt 11:25, 18:1 ff). Som Luther lärde kan ingen på egen hand ta till sig Guds räddande ord, utan vi måste utsäga det åt varandra – och vem är bättre lämpad att ta detta ord i sin mun än de som Gud själv menar äger den djupaste insikten i det: barnen. Det som är uppenbarat för barn ska alltså förkunnas av barn, i enlighet med den ursprunglige psalmistens sång: Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun (Ps 8:2 f).

Detta är din bedrift i Måne och sol: du artikulerar evangeliets kärna med ord som är så enkla att ett barn kan ta till sig dem och föra dem vidare. Så visar du att det märkligaste av mysterier inte kräver märkvärdiga ord för att låta sig förmedlas. Jag är ingen vän av att byta ut gudstjänstens trosbekännelse mot en psalm, men jag begriper inte varför de som väljer att göra så inte använder sig av Måne och sol. Istället används Christina Lövestams Trosbekännelse (psalmbokens tillägg 766), som smetar ut de tre personerna till att bli tre uppenbarelsesätt av en enda person – en teologi kallad modalism, vilken de ekumeniska trosbekännelserna utformades i polemik mot! Jag är den förste att hävda att det som en gång har avfärdats som kätterier har en fortsatt viktig roll att spela som ständigt aktuella utmaningar och potentiella korrigeringar av en dogmatik som aldrig får stelna, men platsen för detta är inte i gudstjänstens hjärta.

Där ska höras ett annat hjärtslag, ett som har rytmen i Måne och sols verser, som med stora penseldrag utmålar dogmatikens självklarheter och talar om treenighetens personer på ett distinkt sätt! Fadern: allting är hans – vilken befrielse i vår individualistiska tid då vi är skapare av våra egna livsprojekt och bär hela världen på våra axlar! Sonen: levde och dog, för alla, för oss – vilka underbara djup i dessa personliga men ändå kollektiva ord! Anden: talar om Gud, stöder och bär – vilken tröst att Gud i sin oupphörliga självuppenbarelse tilltalar oss innan vi honom, så att vi aldrig någonsin är ensamma! Friskheten i dessa verser förstärks av refrängerna, som hamrar in människans lämpliga svar på tilltalet från treenigheten, nämligen tacksamhet och lovsång. Så tack, Gud, för barnen, för sången och för evangeliet. Och ett stort tack till dig, Britt, för din trosbekännelse. Från mig och min son.

Vänliga hälsningar, Fredrik Seltman

tagged in 6nathanfaces