- Dvärgen / Bödeln
- Pär Lagerkvist
- Brombergs Förlag
Genom synden skiljs människan och Gud åt, synden är sundet mellan oss och honom, handlingarna som främjar oss från hans godhet. Det var ungefär det jag lärde mig om synden vid min konfirmation, att vi genom omoraliska handlingar vänder ansiktet bort från Gud men också att det finns förlåtelse att få, att Jesus återupprättade ett nytt förbund med människan, när han dog på korset för våra synders skull.
Det var länge sedan jag tänkte på synden. Kanske för att begreppet förlorade sin innebörd när hoppet om ett liv efter detta upphörde, när religionen förlorade sitt grepp om mig.
Det är inte så att frågan om rätt eller fel slutar vara giltig när man slutar tro, snarare tvärt om. Det moraliska ställningstagandet blir extra viktig när förlåtelsen inte längre ses som en möjlighet. Andra människor och framförallt man själv har nog svårare för att förlåta än den kristna guden. Våra handlingar påverkar oss själva och våra medmänniskor i detta liv, i detta nu, rättvisan finns inte på andra sidan, i en obestämd framtid. Men hur handlar vi när våra handlingar inte för oss längre bort ifrån Gud? Vad händer med människan och vad är ondskan i ett sådant trossystem? Det är dessa frågeställningar som Pär Lagerkvist hela tiden cirkulerar kring.
Pär Lagerkvist föddes 1891 in i ett djupt pietistisk hem. Som son till en järnvägsarbetare kom han att bli en av våra största och internationellt mest erkända författare, medlem i Svenska akademien, nobelpristagare 1951. Detta trots, eller kanske tack vare sin bakgrund. I en anteckning från 20-talet skriver han:
”Jag har haft den lyckan och förmånen att få växa upp i ett hem där litteraturen inte blott var något fullkomligt okänt men också något som av religiösa skäl trots obekantskapen därmed hatades som någonting direkt syndigt och en motbjudande flärd.”
Som tonåring började Pär Lagerkvist tvivla på sin familjs tro. Den första januari 1907 skev han i sin dagbok sexton år gammal att han räds att förlora sin barnatro. Den vintern kastades han mellan tro och tvivel, utropade ”Gud hjälpe mig!” men fick inget svar. Men även om Lagerkvist till slut förlorade sin tro är det få författare som uppehållit sig mer vid just Gud än vad han har. Länge gick han i tankarna om att skriva Guds biografi och religionen höll han för nödvändig, i sina anteckningar talade han om det religiösa behovet där alternativet till religion är stats- och människodyrkan, 1900-talets totalitära ideologier.
Men det är inte människan som har övergivit Gud hos Lagerkvist. Istället är det Gud som har övergivit människan. Han är tigande, frånvarande eller död. I Bödeln (1933), Lagerkvist dramatiska allegori över det Tredje riket, berättar bödeln hur han efter att han har spikat upp Jesus på korset beger sig upp till himlen för att slippa sitt värv men möter en förstelnad Gud som orörligt blickar ut i rymden, mänskligheten har han övergivit liksom sin son som ohörd skriker ut sin bön ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”.
Det finns ingen synd som främjar människan från sin skapare, när det enda som finns är den tomma djupa rymden som gapar gäckande över henne. Jag tror att man måste se Lagerkvists förhållande till religionen i termer av förlust och saknad. Mellan diktdebuten Ångest (1916) och hans sista diktsamling Aftonland (1953) spänns en förlustens och saknadens båge som skjuter pilar av vemod och ångest:
”Runt omkring mig ligger evigheten, / runt omkring mig tiger du, o Gud. / Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, förtegat såsom du, o Gud?”
Men förlusten av Gud resulterar inte bara i centrallyriska meditationer över existentiell ångest och vemod. Guds förstelning och bortvändhet lämnar också människan ensam med sin ondska, sitt hat, avund och förakt för svaghet. I romanerna Bödeln och Dvärgen (1945) får dessa egenskaper form, de materialiseras i konkreta gestalter nämligen bödeln och dvärgen.
Dvärgen, denna tjugosex tum långa renässansfigur, brukar lite slappt betecknas som ondskan personifierad; dvärgen älskar krig, hatar kärlek och får sin livskänsla från svek, mord och maktutövning. Men dvärgen – liksom bödeln – skapar inte ondska, de är inte ondskans källa, som den kristna djävulen, utan produkter av människan och framförallt av makten. Båda figurerna är verkställare. I sitt tal till den rusiga folkmassan, bekräftar den odödliga bödeln: ”Folk har jag utplånat från jorden, riken har jag skövlat och lagt öde. Allt som ni begärt av mig.” Bödeln och dvärgen är maktens tjänare och ondskan är inget annat än maktens inneboende principer. Det är därför dvärgen har ett så nära band till renässansfursten, ett nästan intimt förhållande som först svårt att begripa. Det är därför som dvärgen är så förvissad om att han kommer bli utsläppt ur den fängelsehåla som han har kastats i, han vet att fursten kommer att kalla på honom för att fursten behöver honom, fängelsehålan är bara en tillfällig lösning när människan inte förmår eller orkar se sin ondska, sin fula spegelbild.
Bödeln och dvärgen är produkter inte av en mänsklighet som genom sina handlingar fjärmat sig från Gud, utan produkter av en tillvaro där ingen högre mening finns. Lagerkvist botemedel heter medkänsla och kärlek. Kärleken trots allt. Det är just därför som bödeln, Barabbas och dvärgen beskrivs med sådan ömhet och förståelse för endast så kan ondskan bekämpas.
