I en av min barndoms böcker, Kamrat Jesus av Sven Wernström (Gidlunds 1971) var Jesus en revolutionär som tillsammans med sina kamrater vandrade runt på den palestinska landsbygden för att predika uppror mot romarna. När jag som vuxen läste om boken såg jag hur den inte bara är ett sätt att försöka förstå och skildra Jesusgestalten utifrån ett delvis då nytt perspektiv, utan också tydligt är inriktad på att ge en direkt motbild till kristen tro och tradition. Den är en anti-bok, som vill bryta ner traditionella föreställningar genom att berätta om Jesus som en renodlat politisk gestalt utan religiösa förtecken. Det som kunde ha blivit en spännande och dynamisk dialog med såväl Jesusgestalten som med läsarna blir ganska platt när det övertydligt dogmatiska undervisandet tar över.

Kamrat Jesus av Sven Wernström, Gidlunds Förlag (1971).

Kamrat Jesus av Sven Wernström, Gidlunds Förlag (1971).

Tro och otro i modern barnlitteratur av Ying Toijer-Nilsson , Verbum.

Tro och otro i modern barnlitteratur av Ying Toijer-Nilsson , Verbum.

Samma fenomen, fast från andra hållet, kan vi hitta i en hel del av de kristna bokförlagens utgivning för barn. Litteraturvetaren Ying Toijer-Nilsson visade redan 1976 i boken Tro och otro i modern barnlitteratur (Verbum) att det ofta hos dessa förlag är det dogmatiska och tillrättalagda perspektivet som är det centrala. Många gånger är såväl bilder som texter utan djup och dynamik. De inbjuder inte till reflektion, bjuder inget motstånd. Gud är snäll. Vi ska vara snälla. Jesus är snäll och lydig. Vi ska vara snälla och lydiga. Alla ler hela tiden. Det verkliga livet får inte riktigt rum i de här böckerna. De tar inte sina läsare på allvar. Barnen ska lära sig de berättelser de förutsätts behöva som vuxna kristna, men får inte mycket hjälp att läsa och förstå dem som de barn de är nu. Många av böckerna kommer från teologiska och pedagogiska traditioner som hellre predikar för barn än lyssnar till dem. Många av böckerna är dessutom översatta från språkområden med betydligt svagare traditioner på barnboksområdet än de nordiska länderna.

De inbjuder inte till reflektion, bjuder inget motstånd. Gud är snäll. Vi ska vara snälla. Jesus är snäll och lydig. Vi ska vara snälla och lydiga.

Framför mig på bordet ligger nu fem bilderböcker för barn i förskoleåldern. Två av dem är utgivna på förlag med kristen profilering, medan tre av dem intressant nog är utgivna på andra förlag. Alla handlar de på ett eller annat sätt om Gud och det verkar som om Gud är en intressant gestalt att använda i barnböcker också utanför den institutionaliserade religionen. Jag har läst böckerna med tre specifika frågor i bakhuvudet: Vilken bild ger de av Gud? Vad säger de om barn och andra människor? Tar de läsaren på allvar?

Sanna & farmor pratar om Gud av Gunilla Lindén (Verbum 2014).

Sanna & farmor pratar om Gud av Gunilla Lindén (Verbum 2014).

I Sanna & farmor pratar om Gud av Gunilla Lindén (Verbum 2014) möter vi flickan Sanna en fredagseftermiddag tillsammans med vännen Sara. De talar om vad de ska göra på kvällen och Sara berättar att hon ska gå till moskén och sedan ha fredagsmys. Sanna undrar vad en moské är och Sara svarar att det är ett hus att be i. När farmor kommer för att hämta Sanna (från förskolan eller skolan framgår inte av boken) frågar barnet vidare och farmor berättar om likheter och skillnader mellan islam och kristendom. Hemma möter de farmors grannar, som är judar, och när frågan går även till dem om likheter och skillnader mellan traditionerna, blir Sara och hennes farmor hembjudna till dem på sabbatsmåltid.

Boken förutsätter en kristen gudsbild. Gud är den vi ber till i kyrkan och det markeras tydligt att det är samme Gud som muslimer och judar ber till. I övrigt syns inte mycket av gudsbild i boken. Den handlar mer om människorna och likheter och skillnader mellan deras religioner än om vad det innebär att stå i relation till Gud. Bokens pedagogiska ambitioner gör den i mitt tycke alltför abstrakt för den tänkta åldersgruppen (gissningsvis 5-8-åringar). Farmor står för teoretiska kunskaper och berättar mer än Sanna frågat efter. Säkert känner författaren på sig det, för hon skriver att Sanna inte orkar lyssna längre, det bara snurrar runt i huvudet. Tänk om tre barn fått berätta för varandra och farmor istället, med lite mer fokus på religion i vardagen och lite mindre på vem som har vilka trosföreställningar?

Är du med mig, Gud? av Allia Zobel Nolan och John Bendall-Brunell (Marcus förlag 2007)

Är du med mig, Gud? av Allia Zobel Nolan och John Bendall-Brunell (Marcus förlag 2007)

Är du med mig, Gud? av Allia Zobel Nolan och John Bendall-Brunell (Marcus förlag 2007) utspelar sig i en Richard Scarry-inspirerad miljö, där alla karaktärer ser ut som djur. I boken får vi följa Tore Tiger på hans första skoldag. Han är nervös och rädd för hur det ska bli, men hans mamma har lärt honom att han kan be till Gud om hjälp att vara modig. Under dagen uppstår den ena situationen efter den andra som kräver hans mod och initiativkraft. Ska han våga börja prata med pojken som sitter bredvid honom i skolbussen? Ska han berätta något om sig själv inför klassen, och våga svara när de stora, tuffa killarna kommer fram till honom? ”Är du med mig, Gud?” ber han tyst för sig själv varje gång och samlar mod. På kvällen ber han sin aftonbön: ”Det var bra att du var med mig i skolan, Gud. Jag var så rädd för de stora killarna. Ändå blev det här min roligaste dag.” Även i denna bok är det en Gud med tydligt kristna förtecken som läsaren möter. Gud är den som är med oss, som ger mod och självförtroende, den som förstår våra behov. Trots att Gud varken syns eller hörs, är det tydligt att Tore står i dialog med Gud genom sina korta böner under hela dagen. Trots att bokens bildvärld är ganska enkel, ger den en tydlig förståelse av vad tro i en komplex vardag kan innebära för ett barn.

Vitello träffar Gud av Kim Fupz Aakeson och Niels Bo Bojesen (Berghs 2009).

Vitello träffar Gud av Kim Fupz Aakeson och Niels Bo Bojesen (Berghs 2009).

I Vitello träffar Gud av Kim Fupz Aakeson och Niels Bo Bojesen (Berghs 2009) möter vi Vitello, en pojke som åtminstone den vuxne läsaren inser lever i en socialt och ekonomiskt utsatt miljö. Han har en ”nedrans dag” tills han möter en hund, vars ägare visar sig vara en man med långt vitt skägg som sitter och dricker öl på en bänk. Vitello känner bara till två män med stort vitt skägg, jultomten och Gud och när Vitello frågar, svarar gubben att han är Gud. Vitello ber att få en önskan uppfylld och ratar efter viss eftertanke alla materiella drömmar. Han önskar att hans pappa, som han aldrig har träffat, ska komma hem till dem och äta. ”Tyvärr, sa Gud. Jag behöver själv din far.” Gud berättar att Vitellos pappa är en av hans bästa änglar, en som flyger runt och ordnar saker åt honom, som att göra barn friska och sorgsna människor glada.

Vitello får nu ett nytt självförtroende, hans pappa är inte den usling som mamman berättat om utan någon att vara stolt över, och den nedrans dagen vänder från grått till rött, både i boksidornas bakgrundsfärg och i Vitellos känslor. Vitellos Gud på bänken är en Gud som möter i utsatthet och svaghet, som en öldrickande a-lagare med en fritt springande hund som kommer fram till Vitello, men inte när han lockar med ben utan när han ramlat och slagit sig. Det är Vitellos frågor som får Gud att svara och deras dialog är rak och ärlig, snarare än vördnadsfull och stram.

Kitty Crowthers Den lille mannen och Gud (Rabén & Sjögren 2010).

Kitty Crowthers Den lille mannen och Gud (Rabén & Sjögren 2010).

Kitty Crowthers Den lille mannen och Gud (Rabén & Sjögren 2010) berättar om en man, Teo, som på en promenad möter Någonting som visar sig vara Gud. Gud visar att han, inte olikt en Barbapapa, kan förvandla sig så att han ser ut som en gammal man, en hjort, en gorilla eller Teos egen pappa. Teo bjuder med sig Gud hem på omelett, sedan går de och badar och klättrar i träd. Gud vet inte vad en omelett är, kan inte simma och flyger hellre än klättrar eftersom han är så klumpig.

När Gud gått hem står mannen och diskar, omgiven av ett ljus, på samma sätt som Gud strålar av ljus i bokens bilder. På näst sista uppslaget kommer Gud hem till sin fru som ber honom laga sin goda omelett och föreslår att de ska gå och bada i sjön. Gud undrar om han någonsin kommer att kunna klättra i träd som den lille mannen. Den Gud som den lille mannen Teo möter delar många drag från en kristen gudsbild: Gud är någon som går att möta, som vandrar med, förstår och ger glädje och självkänsla.

Samtidigt är han en av många gudar, han har en fru, kvinnoguden, och det är oklart varför han på slutet visar sig göra saker som han har sagt till Teo att han inte kan. Teo betyder Gud, är det sig själv han har mött eller är det i mötet med Gud som han hittat det gudomliga i sig, glädjen och självkänslan? Har Gud hållit tillbaka med vad han kan för att Teo ska få känna sig duktig, som en förälder kan låta barnet berätta och visa vad det kan, utan att visa att han eller hon själv också kan och vet? Boken inbjuder till funderingar om vem Gud är och hur Gud visar sig för oss.

Den sista av de fem böckerna är Skuggbarnen av Ulf Stark och Anna Höglund (Bonnier Carlsen 2014). Den berättar om hur Skaparen, som ser ut som en stor måne med ansikte, satt igång skapelsen och sedan gått och lagt sig. När Skaparen vaknar igen är hen (ordet är bokens) nöjd med hur skapelsen utvecklats. Men så upptäcker hen ”fula fläckar”, skuggorna, och förpassar dem till andra sidan jorden. Utan skuggorna blev människorna gladare men för två syskon, Pojken och Flickan, blir tillvaron sämre. ”När skuggorna försvann blev det inga sagor. För sagorna är släkt med drömmarna.” Pojken ger sig iväg för att leta efter sagorna och Flickan går för att leta upp honom, men glömmer snart vart hon är på väg och vem hon letar efter. Som tur är, är även hennes skugga ute och letar efter henne. När de hittar varandra återvänder minnet. Skaparen hör att hon gråter, ser skuggan och vill ta bort den, men Flickan protesterar och förklarar för Skaparen att sagorna bor i drömmarna, som hör ihop med skuggorna. ”Fattar du ingenting?”, säger hon och Skaparen tänker till och ger henne rätt. Skuggorna släpps fria, Flickan hittar sin bror och när hon på kvällen berättar sagor för honom, lyssnar Skaparen med örat mot fönsterspringan.

Skuggbarnen av Ulf Stark och Anna Höglund (Bonnier Carlsen 2014).

Skuggbarnen av Ulf Stark och Anna Höglund (Bonnier Carlsen 2014).

Skaparen i Skuggbarnen är en rätt osympatisk figur i bokens början. Hen lämnar sin skapelse vind för våg i miljarder år och när hen vaknar igen, fattar hen snabbt ett beslut om att förvisa skuggorna, utan att veta vilken roll de spelar. Skaparen framstår som impulsiv, distanserad och ganska korkad och det är inte underligt att Flickan får ryta ifrån och förklara hur sakerna ligger till. Dock är Skaparen beredd att lyssna på Flickan och ändra sitt förhastade beslut. På slutet lyssnar Skaparen på barnens sagor med ett vänligt ansiktsuttryck.

Skuggbarnen är intressant, eftersom den ifrågasätter tanken att ett liv utan mörker och skuggor skulle vara ett lyckligt och meningsfullt liv. Som jag tolkar boken argumenterar den för att vuxna inte ska försöka beskydda barn från livets svåra sidor genom att dölja dem och förpassa dem till rum där de inte syns. Skaparen blir en bild för en vuxenvärld som är frånvarande, fattar ogenomtänkta beslut och inte tar barns existentiella frågor på allvar. Ett liv utan skuggor blir ett liv utan drömmar och sagor, det vet Flickan och Pojken redan. Både vuxna och barn har förmåga att möta livets svårigheter med berättelsernas hjälp.

Påtagligt är att ingen av de här böckerna – varken de som är utgivna på kristet profilerade förlag eller de som publicerats av andra förlag – vidareför en tidigare starkt moralistisk kristen barnbokstradition, där Gud är den som begär lydnad och gott uppförande och belönar med himmelrike och lycka. Det tycks ha hänt en del sedan Toijer-Nilssons undersökningar från 1970-talet. Ingen av de här böckerna är ute efter att uppfostra barn till lydnad mot vuxna och mot Gud. Snarare är vuxna antingen själva en källa till trygghet, som för Tore Tiger och Sanna, eller frånvarande marginalfigurer, som för Vitello och Skuggbarnen. Gud är, i alla böcker utom den sistnämnda, någon som gör grå dagar självlysande, någon som får barnen, inklusive den lille mannen Teo, att växa och känna sig tillfreds med livet, även om det inte ändrats i sak. Gud trollar inte bort ensamhet och svårigheter, men får barnen att möta dem med ny inre styrka.