• BIBLIA PAUPERUM NOVA Ny bibel för de fattiga i anden
  • Oscar K. (Ole Dalgaard)
  • Lindskog Förlag

Biblia pauperum nova: ny bibel för de fattiga i anden, den danska författaren Oscar K:s version av Bibeln, sträcker sig från Maria bebådelse till korsfästelse, död, uppståndelse, himmelsfärd och dies irae (Vredens stora dag, det som i kyrkan kallas Domedagen). Däremellan görs valda nedslag i historien om Jesus som här utspelar sig på teatern Biblia Pauperum.

Författaren Oscar K. (pseudonym för Ole Dalgaard) är utbildad i teologi, filosofi, litteratur och språk vid universitetet i Århus. Han har i sitt hemland Danmark tidigare fått stor uppmärksamhet för sina omskrivningar av några av världslitteraturens största verk, som Brott och straff och Don Quijote. Denna gång nytolkar han alltså Bibeln. Medverkande i boken är också illustratören Dorte Karrebæk, som sedan 1982 bidragit med humoristiska illustrationer till närmare 150 barnböcker.

Boken inleds med en scen med korset i fokus. Pjäsen som gestaltar Bibelns berättelse om korsfästelsen repeteras. Samtidigt som repetitionerna pågår diverse förberedelser och diskussioner i kulisserna.

De fyra evangelisterna Matteus, Markus, Lukas och Johannes får också vara med i berättelsen. I början av boken har de rest sig ur sina regissörsstolar, vi ser dem istället längre fram i boken där de springer runt och ger regi till skådespelarna. Däremellan diskuterar de med varandra, sällan eniga, om hur berättelsen egentligen ska skildras.

I en blinkning till den kristna konsthistorien har de fyra evangelisterna sällskap av fyra bevingade väsen från Uppenbarelseboken 4:7. Den första att tillskriva evangelisterna tillförlitlighet, biskopen Irenaeus, gjorde också kopplingen mellan dem. Matteus har sällskap av en människa eller en ängel som en symbol för inkarnationen (och visst är en iscensättning, även en illustrerad sådan i sig en symbol för inkarnationen av texten). Markus följeslagare är lejonet. Det symboliserar kungamakten. Lukas tjur symboliserar bönen och offret, och Johannes örn är en symbol för den heliga Andens inspiration.

I rollbesättningen ser jag mycket som nog är tänkt att vara upprörande och annat som är rent provokativt. Jesus porträtteras som oäkta barn till Maria, och Maria själv porträtteras som en ensamstående mor. Men Josef finns med redan vid födseln och längre fram i pjäsen spelar samma ”skådespelare” också Gud, så att det är tydligt för alla vem eller vilka (?) som är Jesus pappa. Maria från Magdala skildras både som en lärjunge, en synderska, Jesus älskarinna och hustru. När de gifter sig (på bröllopet i Kana), är hon iklädd endast ett par högklackade skor, ett svart spetsnattlinne från H&M och en dumstrut (struten är också på alla de andra lärjungarna).

Det är ett försök till provokation som känns ganska trött och redan gjort.

Något som känns mer svårtolkat är att alla roller tillsätts av vad Oscar K. beskriver som ”en grupp sinnesslöa” och att alla som spelar judar har nazisternas gula stjärna på sina scenkläder och de stora näsor som vi kan se på gamla karikatyrer av judar. Jag har fått de här provokationerna förklarade för mig med att man i Danmark gärna är burdus och sårar och förväntar sig att få tillbaka med samma mynt, men det sägs också att detta inslag i boken provocerar även där.

Något som är roligt, åtminstone för mig själv som är teolog, är exegeshumorn som finns lite här och var i boken. Som när Lukas står och kikar över axeln på Markus och möts av kommentaren ”Skriver du av mig?”.

Bokens titel anspelar på en kort sammanställning av Bibelns berättelser författad av en benediktinmunk i Bayern i slutet av 1200-talet. Namnet Biblia Pauperum, de fattigas bibel, fick samlingen först på 1700-talet. Tanken var att dessa skulle läsas av lekmän. Texterna spreds tillsammans med bilder ur Nya Testamentet som parades ihop med två parallella bilder ur Gamla Testamentet. Biblia Pauperum kom att påverka konsten; illustrationer användes som förlagor till Albertus Pictors kalkmålningar, varav flera fortfarande går att se i våra kyrkor. På medeltiden använde prästerna dessa målningar till att illustrera sina predikningar för dem som inte förstod bibeltextens latin. Målningarna hade alltså samma funktion som bibelsammanställningen från 1200-talet.

Biblia Pauperums form har inspirerat både Oscar K. och illustratören Dorte Karrebaeck. Den nytestamentliga berättelsen är här fylld av referenser till Gamla Testamentet, både sådana som vi kan se i de nytestamentliga texterna och sådana som Oscar K. själv tycker passar in, som referenser till Höga visan i berättelsen om Bröllopet vid Kana. Till det fogas också referenser från Shakespeare, mystikern Mäster Eckhart, Augustinus och olika andra populärkulturella referenser.

Texten regisserar bilden men bilden lever också sitt eget liv vilket berikar berättelsen, och bilderna är ofta mer intressanta än texten i sig. Bildspråket pendlar från gulligt och humoristiskt till obehagligt och skrämmande. Även bilderna är fulla av referenser från teaterns värld och den kristna konsthistorien till nidbilderna av judar och de ”sinnesslöa”.

Biblia Pauperum vände sig till de andefattiga, de obildade. Jag har dock svårt att se samma målgrupp för Biblia Pauerum Nova, det är stora skillnader mellan de andefattiga eller obildade på medeltiden och idag. Under medeltiden levde de flesta med Bibelns berättelser i betydligt högre utsträckning än idag. Det är många detaljer, i såväl text som bild, som döljer lager av kunskap och som det är roligare att ta del av om man har kunskaper om dem sedan tidigare. Oscar K:s bibeltexter är hyfsat trogna originalen, men långt ifrån ordagranna; han hänvisar inte heller till vilken bibeltext han använder även om han annars är noga med hänvisningar. Det är i många av de här glappen och i det outtalade som humorn bor.

Det här är en bok som kräver koncentration. Det finns hela tiden något nytt att upptäcka, nya paralleller att se. Det gör det svårt att tröttna på boken, men ibland blir jag inte klok på alla detaljer och märkliga referenser. Jag funderar på om Oscar K. menar att vi inte borde försöka förstå eller göra oss föreställningar om det vi tror. Gud beskrivs i förordet, en parafras på Johannesevangeliets inledning, som någon som inte låter sig begripas. Jag tänker på det som Jesus säger och som Oscar K. citerar: ”Saliga är de som är fattiga i anden, de tillhör himmelriket”. Och jag tänker på lärjungarnas dumstrutar och på Jesus som säger till dem: ”Ni förstår ju ändå inte…”. I förordet kan vi läsa att bara de fattiga i anden avstår från förklaring och att fälla dom. Samtidigt uppmuntrar läsningen av Biblia Pauperum Nova till att söka mer kunskap om sammanhangen i boken. Det är en spännande paradox.