• Kalla mig Noa
  • Lennart Sjögren
  • Albert Bonniers förlag

Gubben Noach, Gubben Noach var en hedersman… Varje tid har sina Noa-berättelser. För Bellman var Gubben Noach den törstige hedersmannen som planterade vin och fick dricka sig full utan att hans hedersfru protesterade. I 1760-talets Stockholm, där det var tätt mellan krogarna, låg nog den läsningen av bibeltexten rätt nära till hands. När Martin Luther i pedagogiskt syfte skrev sin bibelparafras för barn och andra obildade var det berättelsen om hur Noa druckit av det vin han planterat och ligger blottad och sover ruset av sig som traderades. Det centrala blev hur sönerna hanterade situationen. En av dem tittade skamlöst på fadern och berättade att han ligger naken, de två andra gick sedesamt baklänges in och täckte över honom med en filt utan att titta. Ett varnande och sedelärande exempel på hur man hedrar eller vanhedrar sin fader och moder. Vår tids barnbiblar berättar, liksom Walt Disneys glada kortfilm från 1930-talet, om hur en jultomteliknande Noa bygger sin ark och om alla de exotiska djuren som kommer vandrande två och två uppför landgången. Den obligatoriska avslutningsbilden visar regnbågen och talar om löftet om att jorden aldrig mer ska översvämmas. Inget vin och ingen naken Noa. Det är en lycklig berättelse i klara färger om hur en god Gud hjälper en snäll Noa att rädda alla djuren undan en icke förklarad översvämning. I populärkulturen för vuxna har Noaberättelsen alldeles nyligen gjort stor comeback. Härom året såg vi på bio komedin Evan den allsmäktige, där en amerikansk kongressledamot får i uppdrag av Gud att bygga en ark. Han försöker smita undan men Gud ger sig inte utan skickar det ena tecknet efter det andra; pinsamma situationer uppstår och till sist får huvudpersonen ge med sig. Medan en oförstående omgivning tror att han har blivit galen, bygger han sin stora ark. Hans fru tar i desperation med sig barnen och lämnar honom, men återvänder i sista stund. En damm brister, Evans ark flyter och han blir miljöhjälte på kuppen. Filmen blir en berättelse om att våga handla utifrån sin tro i en sekulariserad tid och – förstås – om vikten av att familjer håller ihop och litar på varandra. När detta skrivs har ännu inte den nya storfilmen från Hollywood om Noa haft premiär, men av förhandspresentationerna att döma tycks det vara en mustig, men inte särskilt uppbygglig, soppa som kokats på bibelberättelsen. Fallna änglar har blivit krigande stenjättar, Noa tror att hans uppdrag är att rädda djuren men låta mänskligheten dö ut med honom själv och hans familj, vilket nästan leder honom till att offra sina barnbarn, och kriget med Tubal-Kain fortsätter ända in i själva arken. Apokalyptiskt, våldsamt och storartat, ännu en effektspäckad katastroffilm i raden, där räddningen hänger på en enda man. Lennart Sjögrens Kalla mig Noa ger oss en helt annan berättelse om Noa-gestalten, en som jag inte hört tidigare. Här står inte något uppdrag från Gud i fokus, inte byggandet av någon ark, inget insamlande av djur, inget altare och inget planterande av någon vingård. Detta är berättelsen om människan Noa och hur han överlevde den stora översvämningen. Medan många andra berättelser om Noa utspelas huvudsakligen innan arkens dörrar stängs eller efter att arken landat på berget Ararat och både djur och människor gått i land, är det här främst en berättelse om hur Noa och hans familj överlevde översvämningen på sin båt. Och om alla dem som gick under när vattnet steg. Det är en berättelse fylld av sorg vid tanken på dem som drunknade och av skuld över att vara en av dem som överlevt.

Att vår båt inte förliste
räknar jag till gåtorna
den var inte bättre byggd än många andra.
Vem som kastade tärningen
vet jag inte.

 

I diktens form låter Sjögren den åldrade Noa se tillbaka på sitt liv. Vi får följa honom från att regnet börjar falla och genom de långa dagarna ombord på flodbåten, då livet blir allt svårare. Liken från drunknade flyter bredvid båten och förgiftar vattnet. Förtvivlade människor söker hjälp men måste avvisas, ibland med våld, för annars räcker inte mat och dricksvatten. Stormiga dagar virvlar båten planlöst runt och stilla dagar ser Noa ner i djupet på den värld som inte längre finns, på ”regnets och de dödas städer längst nere”. Efter den första tiden av nystart och hopp, när vattnet sjunkit och de gått i land, kommer krigen och våldet tillbaka igen. Sjögren ger Noa en lågmäld och eftertänksam röst. Lutad mot en varm tegelvägg sitter han, som många äldre män i varmare länder, och berättar i ett stillsamt tempo om upplevelser som satt djupa spår i själen. Hans berättelse är ordknapp och utan utvikningar. Obönhörligt, i korta meningar med enkel ordföljd, ger han oss den ena fasansfulla bilden efter den andra av det som hänt. Av det han sett, hört, smakat och känt. Det ger intryck av att vara inristat för evigt i hans minne. Det är tankar och minnen som han berättat för sig själv och andra många gånger. Noa är traumatiserad för livet. Han kan inte släppa taget om det han varit med om.

Just nu råder freden i vår stad
måste jag då ännu en gång
vänta på kriget
och måste jag för alltid vara fånge
hos den stora floden
den som jag ständigt vill glömma
och ha kvar.

 

Visst är också detta en Noa-berättelse för vår tid. Det är en berättelse som ger röst åt alla dem som överlevt det otänkbara. Bokens titel är ”Kalla mig Noa” och på flera ställen i dikten reflekterar Noa över sitt namn. Det är något han kallas, men egentligen är detta namn inte viktigt, särskilt inte efter floden. Noa blir därigenom en namnlös, allmängiltig gestalt, vars öde är många andras. Jag har under läsningens gång associerat till Göran Rosenbergs bok om sin far, som ständigt bar Auschwitz med sig och aldrig riktigt kunde börja om. Jag har tänkt på människor som kommit hit som flyktingar längs svåra vägar, smugglade i containrar eller drivande på ranka båtar över Medelhavet. Jag har tänkt på krigsveteranerna, på barnsoldaterna, på våldtäktsoffren och tsunamiöverlevarna, på dem som i åratal vaknar med mardrömmar och vars livsglädje kvävts under minnenas tyngd. Också ur en annan synvinkel är det här en berättelse som tydligt hör hemma i vår tid. Det är en avmytologiserad Noa som möter oss i Sjögrens text. Noa är människan, som myterna och legenderna spunnits runt. Gudarna är några som Noa lärt sig tillbe, men de berör honom inte på allvar och det är oklart om de ens finns. Ibland tycker jag att Sjögren skriver mig som läsare på näsan just i de avsnitten där avmytologisering är ett tydligt grepp. Han lämnar det berättande och blir förklarande, lämnar upplevelser och relationer och blir teoretisk. Jag tror att vi som läsare hade kunnat göra kopplingarna även utan de mest övertydliga formuleringarna.

Långt senare uppstod en föreställning
att jag talat med gudarna
och att jag därför räddats.
Jag lärde mig att föreställningar
kan vara farliga att bryta
när många tror på dem.

 

Finns det då inget hopp, ingen befrielse, för Sjögrens Noa? Är han för evigt dömd att återuppleva sina hemska minnen? Den frågan är inte lätt att besvara. På något ställe tycker jag mig skymta en närmast buddhistisk hållning, där genomskådandet av lidandet och paradoxernas gåtor under en tid gör Noas tankar annorlunda. Men även de tankarna sjunker undan. De får inte riktigt fäste i honom. Det som till sist är kvar, är minnet av kärleken. Till hustrun och till den första ungdomskärleken, henne, vars doft Noa känner i vinden. Där, vid den varma tegelväggen, finns också ett lugn inför vetskapen om att snart är det slut och då är namnet Noa också borta. Kvar hos mig som läsare är alla de människor som just nu genomlever katastrofer och utsatthet av olika slag och de som överlevt, men hotar att dränkas av sina minnen. De lämnar mig ingen ro.

 

 

tagged in 6recension