- Helgelsens filosofi, om andlig träning i luthersk tradition
- Karin Johannesson
- Verbum
Det har blivit alltmer populärt med olika former av andliga övningar. Många församlingar erbjuder ett stort utbud av pilgrimsvandringar, mindfullness, meditationer och annat som syftar till inre växt. Ibland kommer övningarna från andra traditioner inom den världsvida kyrkan, ibland från helt annat håll. Ibland diskuteras det hetsigt om vilka av dessa andliga uttryck som kan sägas ha en berättigad plats i kyrkan men det är sällan man stöter på någon djupare analys utifrån ett lutherskt perspektiv. Luther var ju i sin egen tid skeptisk till många former av andliga övningar som nu gjort come back.
I Helgelsens filosofi: om andlig träning i luthersk tradition reder prästen och lektorn i religionsfilosofi vid Uppsala universitet Karin Johannesson ut de teologiska förutsättningarna för olika former av andlig träning. ”Helgelse” är ett ord som få känner till numera men det är centralt i den lutherska terminologin och betecknar den vidare dagliga utvecklingen som kristen.
Problemet med att tala om andlig träning utifrån ett lutherskt perspektiv är att det direkt eller indirekt kan slå undan fötterna för den centrala poängen att frälsningen endast sker genom Guds nåd. Luther var i sin tids debatter tydlig med att människan inte av sig själv kan vända sig till Gud. I fråga om frälsningen och den fortsatta kristna växten (som Luther ändå alltså förutsatte existerade) är det helt och hållet Gud som är det handlande subjektet. Människan har inte någon fri vilja på så sätt att hon kan göra det goda. I sig själv förblir hon en syndare i hela sitt liv.
Karin Johannessons bok ingår i en serie böcker på Verbums förlag om luthersk teologi och etik för den tid vi lever i. Upplägget är vetenskapligt men målsättningen är också att utgöra grundforskning för den kyrkliga teologin. Johannesson börjar med att beskriva hur helgelsen tolkades av Augustinus och klargör utifrån det Luthers ställningstaganden i sina debatter med Latomus och Erasmus.
Man kan i sammanhanget fundera på om det verkligen är nödvändigt för en nutida lutheran att dela Luthers hårddragna teologi om den fria viljan men det är enligt Johannesson viktigt åtminstone att undersökningen utgår från strängast tänkbara tolkning så att de teologiska förutsättningarna verkligen blir klargjorda. Senare luthersk tradition har annars ofta bejakat en form av fri vilja, kanske för att det är så det ter sig för oss i vardagen och att det därför naturligt smyger sig på.
Större delen av boken behandlar hur tre olika lutherforskare förstått Luthers syn på den troende människans möjlighet att medverka till sin helgelse. De tre är Tuomo Mannermaa (och den skola som bildats kring honom), Arvid Runestam och Rudolf Hermann. Beroende av att de tolkat Luthers position olika kommer de fram till ganska skilda slutsatser. Johannessons slutsats är att särskilt Mannermaas men även Runestams tolkning är svår att tillämpa i vår tid beroende på brister i deras ontologi respektive personbegrepp. Av de tre är det Hermann som bäst lyckas förmedla Luthers teologi på ett sätt som är filosofiskt godtagbart i vårt samtida tänkande. Genom en mycket finurlig koppling till modern språkfilosofi lyckas Hermann ge en bra förklaring till hur det samtidigt kan vara så att människan förblir syndare livet ut men ändå kan göra framsteg i sin relation med Gud. Nyckeln till detta är kommunikationen mellan människa och Gud, det vill säga bönen (i vid bemärkelse). I bönen är människan förenad med Kristus och får del i hans rättfärdighet. Den kristna utvecklingen är ur Hermanns perspektiv en slags språkträning där vi undan för undan får våra perspektiv på oss själva och på Gud förändrade. Vi behåller vår syndanatur men sättet att relatera till Gud utvecklas. Detta framstår som djupt lutherskt eftersom det innebär ett evigt beroende av nåden. Samtidigt möjliggörs en växande tro eftersom tro är just att vända sig till Gud och ta emot rättfärdighet som gåva.
Sist i undersökningen ger författaren några utgångspunkter för vad som kan sägas vara godtagbar andlig träning i luthersk teologi. Det som framkommer där är att det dels kommer an mycket på den konkreta situationen. Det är mer intressant att fundera på vilken funktion en övning fyller för utövaren än att försöka bedöma den i allmänhet. Runestam går så långt som att han menar att även så grundläggande kristna praktiker som bön, gudstjänst och bibelläsning kan utgöra en fara om de leder in i ”lagens rike”. Det andra som är tydligt är att en luthersk andlighet huvudsakligen bör kunna utövas i vardagen och att det, särskilt enligt Hermann, är viktigt att den utformas i en kristen gemenskap. Bönen, hjärtats samtal med Gud, är hjärtat i den andliga växten. Det är i bönen vårt inre förhållningssätt till Gud blir tydligt och det är också i bönen den kan förändras och mogna. Att be lär man sig genom att faktiskt be men det är också sant att man lär sig att be av varandra.
Karin Johannesson skriver välstrukturerat och det framstår tydligt var skiljelinjerna går mellan olika tolkningar. Den tankemässiga klarheten i framställningen gör också att hon, de gånger som hon själv värderar och tar ställning till olika tolkningar, framstår som helt trovärdig. För egen del har läsningen därtill gett mig mycket i form av fördjupade kunskaper om Luther och luthersk teologi. Boken har utmanat mig att gå djupare i den teologiska analysen kring andlighet. Det räcker uppenbarligen inte att något ”finns i den kristna traditionen” för att det ska vara helt igenom bra. Det köpte inte Luther och det bör inte vi heller köpa. Det heter att ”som vi ber, så tror vi” och då är det en angelägen uppgift att vår andlighet verkligen ska uttrycka hjärtat i evangeliet.
Karin Johannesson ger oss viktiga grunder att stå på för kyrkans fortsatta reflektion om andlig träning. Jag hoppas att Helgelsens filosofi kan bli början till ett viktigt samtal, inte bara om vilka andliga övningar som är lämpliga i svenskkyrkliga sammanhang, utan också om varför de i så fall är det.
