En curator är en utställningsansvarig på en konsthall eller ett galleri. Andreas Stender Møldrup är curator för Rummet på fotogalleriet [format] i Malmö, en scen för fotobaserad konst. Han är specialiserad på arkivvetenskap och har tidigare bland annat undersökt hur arkivarier på NRK beskriver nyhetsinslag för arkivering. Beskrivningarna av bilderna är ingången till händelserna när man sedan ska hitta dem i arkiven och vår historieskrivning bygger på dem och på urval av information.
Framtidens historieskrivning om vår tid idag, menar Andreas Stender Møldrup, blir i hög grad visuell. Men man måste komma igenom orden för att nå fram till berättelsena. Bildernas beskrivning påverkar vad vi hittar i arkiven.
För detta nummer av Evangelium med temat Barnet har Andreas Stender Møldrup gjort ett urval från en mängd fotografier som alla är tagna av barn. Evangelium har gett sex barn i olika delar av Sverige ett uppdrag: att fotografera sin vardag, med vilka motiv de vill utan inblandning av vuxna. Bilderna har sedan skickats till Andreas som gjort urvalet utan att närmare känna barnen eller tankarna bakom fotografierna.
Han berättar att det han fastnade för i bilderna var hur vissa av dem kunde representera ett eller alla barn på samma gång, om man sorterade bort allt det personliga som skiljer fotograferna åt. Han tog fram de foton som skildrade personer men där vi inte kan se ett ansikte, och lade till de bilder som passar till dem: fotografier på mat, armbandsur, leksaker. Så har bilderna tillsammans skapat en representation av ett barn som inte finns i verkligheten, men som uppstår genom Andreas urval, hans historieskrivning.
– Barnen är idag i mycket högre grad än de vuxna styrda av tiden. Det syns av bilderna att de sysslar mycket med tiden, det är två olika barn som ovetandes om varandra har fotograferat sitt armbandsur – jag minns själv hur viktigt det var att lära sig klockan och att passa tiden som barn. Det finns också en bild av ett schema skrivet på en whiteboard med exakta tidsangivelser. Vuxna kan ändå skjuta på lunchen och fika när de vill, men barnet ska följa tiden.
Samma uppdrag lämnat på ett antal vuxna amatörfotografer tror Andreas skulle ha gett bilder som var mer medvetna om att skapa ett sammanhang som skulle visa var den vuxne befinner sig och som var menat att säga någonting om den själv. Barnens kamera är riktade mot objektet, händelsen: det här har jag byggt, det här är leksaken. Barnen har fotograferat sina kompisar och syskon men med fokus på bollen eller gungan, det som sker.
Läs också Andreas Stender Møldrup tankar om konsten i numret.
